Att orka hela vägen in i mål

Genomläsningen går bra. Ibland känner jag mig som ett geni, andra gånger… ehm, gör jag det inte. Jag börjar mer och mer tänka på nästa manus. Ni vet, den där känslan när man har skrivit och filat och putsat och fnulat och trilskats med samma text och börjar tänka på vad sköööönt det vore att vara KLAR nu. Och SÅ ofärdigt är det väl inte? Det här skulle väl kunna funka som den färdiga versionen? Visst, jag skulle kunna ändra inledningen och få en annan effekt, men orkar jag? Den jag har nu funkar ju också.

Och jag menar, NÄSTA manus – tänk vad bra DET kommer att kunna bli. Nu när jag har gjort misstag och lärt mig så pass mycket om hantverket och om min egen skrivprocess.

Känner ni så också ibland? Att ni mentalt nästan ger upp om det manus ni har för händer, och visar samma flyktbeteende som jag? (Som om nästa manus kommer att kunna bli till utan slit…) Nej, nu gäller det att samla krafter för att orka hela vägen i mål. Det vore ju orimligt att nöja sig med mindre än att göra sitt allra, allra bästa.

Utskrift nästa

Jajemän! Nu har jag tagit mig från första till sista sidan och gjort vad jag kunnat i det här läget. Det är dags att skriva ut allt och göra det som jag kanske gillar mest i den här processen: läsa igenom på papper , anteckna och fundera. Det får vänta till imorgon, dock.

Nu ska jag lägga mig och läsa McFarlanes Finns det en, finns det flera och vänta på att mannen kommer hem från Europa League-finalen. Eller eventuellt somna.

90088

Manuset är just nu uppe i 90088 ord, och jag tror faktiskt att jag närmar mig något slags utskrivbart resultat. Kanske kan jag krypa upp i soffan med den nya versionen på papper under långhelgen? Harvandet och gnetandet hålla-på-andet lönar sig till slut!

Tjoho!

Stå ut och hålla på

Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på, har Bodil Malmsten sagt. Så jag ger mig inte, jag står ut och håller på. Håller på att redigera och i viss mån även att äta choklad.

Påminner mig om att det är en lyx att få sitta ner och skriva i lugn och ro, och inte med en bebis i bärsele på magen som under den första halvan av råmanus-skrivandet. (Ja, det var mysigt, men jag fick en stenhård rygg och huvudvärk på kuppen).

Alla barnen sover och mannen är hos en kompis och tittar på hockeyfinalen, så det är ovanligt tyst här hemma. Nu ska jag skriva på i 1-1,5 timme innan jag lägger mig och läser. Sedan väntar kortvecka, tjoho!

IMG_0567

Det där med tidsplan

Det är svårt att göra upp en tidsplan när man inte riktigt vet vad man håller på med. Men eftersom jag jobbar bäst när jag har ramar att rätta mig efter, någon sorts deadline (en light-version, typ faintline?), gör jag ett försök.

Jag tänker att jag kommer att behöva resten av maj månad – MINST – till att ta mig igenom redigeringen. Därefter ska jag skriva ut det hela, göra en genomläsning, slita mitt hår och rätta till allt som blivit galet. Kanske görbart i juni? Och så får jag se om någon vänlig själ vill upplåta sitt juli till att läsa igenom, innan jag tar tag i det igen i slutet av sommaren.

Sedan skickar jag in det i, säg, mitten av augusti, varpå jag genast blir nerringd av flertalet upphetsade förläggare som påbörjar en hätsk budgivning om min vid det laget skimrande chicklit-karamell.

Sedan tänker jag att det liksom bara kommer att rulla på.

 

emoji

Nymotiverad

Så känner jag mig. Nymotiverad. Efter en period då det har gått ganska segt med skrivandet – och med segt menar jag att jag inte har lagt ner särskilt mycket tid på det – är motivationen tillbaka till fullo. Halvmaran är gjord och nu tänker jag att springandet kanske får stå tillbaka lite för skrivandet istället för tvärtom. Två dagar i veckan försöker jag springa hem från jobbet (8 km), och det kan ju få vara gott nog i några veckor.

För man kan ju inte göra allt. Åtminstone inte på samma gång, och i synnerhet inte den här tiden på året (läs: terminsslut). Nu har barnen lägligt nog kommit i säng lite tidigare än vanligt, så nu är det bara att passa på. Jag plöjer mig igenom manuset och försöker att hålla koll på alla trådar. En loppis ska strykas (och följaktligen diskussioner och förberedelser inför den), liksom en antydd nära väggen-upplevelse. Och så ska det skrivas in en ny konflikt, ett fantasy-stipendium, ett hembesök med bra och dåliga konsekvenser, en jobbintervju och lite annat smått och gott som hör till de nya trådar jag försöker fläta in.

Åh, jag vill vara KLAR så att jag kan läsa igenom och se om det håller ihop överhuvudtaget. Den målbilden funkade förut, och jag hoppas att den ska funka igen.

Trevlig söndag!

dontgiveup

Adjö, allitteration

Hmm, gav jag mig själv april månad till redigeringen? Jag hade uppenbarligen glömt hur sagda månad brukar utveckla sig i skolans värld. Sedan har jag ärligt talat legat på latsidan lite (jag gör ju gärna det), och ofta valt tv-serier eller läsning istället för att redigera. Och det i sin tur beror nog, om vi nu ska vara lite analytiska, på att den här redigeringen gör mig minst sagt förvirrad. När jag skapade bloggen gav jag den underrubriken ”från spretig synopsis till rigorös redigering”. Nu skulle jag gärna vilja göra avkall på den allitterationen och helt enkelt byta: Från rigorös synopsis till spretig redigering.

Nåväl, ett skrivtillfälle har visat sig. Dottern är med sina farföräldrar på majbrasa (tack för att jag slipper!) och mannen nattar sönerna. Så nu är det återigen jag och  spretigt manus. När jag äntligen är i hamn med det här redigeringsvarvet ska det väl kunna bli ett mer matnyttigt, mindre tjatigt inlägg. Till dess får jag bjuda på en webbkamera-selfie. 😀

WIN_20170430_20_07_03_Pro

Laddad för ett förvirrat skrivpass. Lycka till med era alster, alla ni andra!

Avstämning 2017-mål

På nyårsafton listade jag några målsättningar för året: fyra skrivrelaterade, två springrelaterade. När det gäller springmålen kan jag bocka av ett, eftersom jag i lördags sprang Women´s Health Half Marathon här i Stockholm! Det var otroligt häftigt, en riktig utmaning. Känslan att ta mig över mållinjen, dessutom med en tid som var över förväntan, var verkligen fantastisk (om man tänker bort stumma ben och en vag illamåendekänsla…). Det andra springmålet var att springa 100 mil i år, och där ligger jag också i fas – efter knappt fyra månader har jag sprungit drygt 30 mil.

Skrivandet då? Det går ganska långsamt nu. Jobbet tar mycket energi så här års, med betygsättning som kryper närmare osv. Men jag ska sitta någon timme med manuset nu, och hoppas på en produktiv sådan.

Hoppas att ni har haft en bra start på veckan!

Stöket

Jag har varit inne på det förut, mina känslor för att hålla på och peta i manuset. Visst, råmanuset var inte färdigt, det var inte perfekt, men det fanns en början och ett slut. Det fanns scener med inledningar och avslutningar och övergångar till andra scener. Och nu sitter jag och stökar till allting genom att skriva nytt som jag ska pressa in på allehanda ställen. Det känns ungefär som att kliva fram till någon som precis har gjort en håruppsättning med några väl valda accessoarer, med uppgiften att trycka dit sju plastrosor och några fjädrar på lämpliga ställen. Utan att förstöra helhetsintrycket.

Men men, nu ska jag skriva på så att jag får det här överSTÖKAT. Så att jag kan skriva ut det på nytt, läsa igenom och få till någon sorts struktur igen.

Hoppas att det går smidigare för er andra! 🙂

Läckberg, Tjechov och vi andra

 

do what you love

Det talas ibland om hur ovanligt det är att kunna försörja sig helt och hållet på skrivandet. Att kunna säga upp sig från det ”vanliga jobbet” och sitta hemma i mjukisbyxor och skriva för jämnan är bara Läckberg och ett fåtal andra förunnat. Många författare tar kanske på sig andra uppdrag som ändå har med skrivandet att göra – föreläsningar och så vidare – för att få det att gå runt.

Men visst drömmer vi om det där ibland, ändå? Att börja dagen med en kopp kaffe i lugn och ro (nåja, efter morgonstöket med alla ungarna), kanske läsa en snutt i den inspirerande romanen man är inne i eller ögna igenom sin synopsis eller det senaste man skrev. Sedan slår man sig ner vid sin lugna arbetsplats som uppmuntrar till kreativitet men samtidigt är perfekt organiserad, och börjar dagens arbetspass. Hjärnan är fräsch och tangenterna smattrar i ett par timmar tills det är dags att plocka fram en hälsosam sallad till lunch.

Eller är det bara jag?

Hur som helst, för mig handlar det inte om att jag längtar bort från mitt jobb. Mycket kan man säga om läraryrket, och det är sannerligen inte en lätt match alla gånger, men det är roligt. Nej, det handlar om att längta TILL. Till skrivandet. Ytterst är det väl, som så mycket annat, en fråga om tid. Om tiden bara räckte till finns det mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Men nu har dygnet som bekant 24 timmar, och de måste fördelas.

Kristina har skrivit om det här tidigare, och jag är böjd att hålla med. En deltidstjänst, just för att få mer tid till skrivandet, det vore fint.

Anton Tjechov fick en gång frågan varför han inte lade ner läkarjobbet och ägnade sig helt och hållet åt författandet, och han lär ha svarat: ”Med läkaryrket lever jag i legitimt äktenskap, litteraturen är min älskarinna. Trött på den ena tillbringar jag natten med den andra. Det är ett  oregelbundet liv jag för, men jag har aldrig tråkigt, och ingen av dem förlorar på min ombytlighet.”

Ett ganska gräsligt citat om man ser till vad det säger om relationerna i fråga (vadå ingen av dem förlorar på..?!)… men ändå intressant. Och om självaste Tjechov var nöjd med att skriva vid sidan av jobbet, då är vi ju i gott sällskap ändå… alla vi som inte hör till Läckberg & co.