Blickar framåt

Här har det varit lugnt ett tag nu! Tyvärr har det varit det även på manusfronten. Efter att kontraktet blev påskrivet har jag jobbat om manuset en (liten) vända till, och sedan åkte det tillbaka till förläggaren igen. Eftersom manuset inte ska bli bok alldeles i brådrasket, kan det hända att responsen inte kommer jättesnart. Det passar mig dock ganska bra, eftersom det är galna tider på jobbet (nationella prov…). Just nu har jag inte mycket hjärna över till mina stackars manus när jag har avverkat arbetsdagarna. Det känns trist, men jag tröstar mig med att det är övergående.

Egentligen gillar jag inte den strategin. Ni vet, att inse att man har alldeles för mycket att göra och inte riktigt lever som man vill, men tar sikte på en punkt i framtiden och tänker att då… om X antal månader – DÅ ska jag sitta med min kaffekopp i lungan ro och låta kreativiteten flöda. Men det är den strategi som står till buds nu. Dessutom vet jag att det inte är någon utopi, den där tanken om en mer stressfri framtid. Jag har nämligen ansökt om tjänstledighet på halvtid nästa läsår, något som just nu känns som det bästa valet jag gjort på länge. Jag ser SÅ mycket fram emot en höst med skrivdagar, då jag ska låta mina manus få det bästa av min tankekraft och energi – inte bara resterna som eventuellt blir över efter en dag i skolvärlden.

Så där är jag nu. Jag drömmer om framtiden, väntar på respons, försöker överleva terminen… och har sjösatt min enskilda näringsverksamhet. Hu, så läskigt det är, sådant där. Från början var jag övertygad om att jag skulle ta hjälp av en redovisningskonsult, men sedan insåg jag att det nog får vänta. Det är inte många affärshändelser att tala om det här året (1), så med hjälp av goda vänner och Skatteverket ska jag nog få ihop det. Och även om det finns många ekonomiskt kunniga där ute, har jag insett att författaryrket kan vara lite knepigt att hantera även för en rutinerad redovisningskonsult. Så. Jag kastar mig ut och hoppas att lära mig en del på vägen. Och skulle det visa sig att det blir mycket att göra i företaget, så kan jag ju alltid ta hjälp senare.

Hoppas att det är bra med er, bloggisar! Jag återkommer med ny rapport så småningom.

Annonser

Vad händer nu då?

Min förläggare (undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag kan säga/skriva de orden utan att det känns som att jag drömmer/fantiserar/hittar på?) ska läsa manuset igen och komma med respons. Det kommer dock att dröja ett litet tag, så under tiden kan jag pilla lite i manuset och/eller skriva vidare på manus två. Hittills har jag mest suttit med det antagna manuset. Även om det är småsaker jag justerar, känns det som att det är bra om det blir den nyaste versionen som förläggaren får läsa. Jag siktar på att bli klar med den putsningen inom ett par veckor, och sedan är planen att ta upp det nya råmanuset.

En annan sak jag kan ägna mig åt är att googla omslag. Jag har ombetts att skicka in exempel på några omslag som jag gillar och vilkas stil jag tycker skulle funka på min bok, och det kan vara den roligaste uppgiften jag någonsin fått. Överhuvudtaget känns omslaget nästan som det mest spännande med allting – tänk att det ska bli en bok med en framsida! Jag har mycket att se fram emot, men att få se omslaget är det jag drömmer mest om just nu. Kanske för att det är så konkret.

Det är också målbilen jag motiverar mig med när jag klafsar runt i träsket f-skatt/enskild firma/moms/bokföring. Det är fantastiskt tråkiga saker, och det är nästan så att det vore värt att tacka nej till förskottet för att få skjuta på eländet ett tag. (Nästan). 🙂 Idag ringde jag Skatteverket för att ställa ett par frågor, och fick svaret ”just nu är det väldigt många som ringer, tyvärr är alla köplatser upptagna. Klick.” Jaha. Jag tröstade mig med att det kanske betyder att jag inte är ensam om att känna mig lite bortkommen på det planet.

Nu ska jag surfa runt bland några fina omslag innan jag knyter mig!

Från dumpad till antagen

IMG_8535

Att jag för ett år sedan satt och väntade på ett kontrakt som aldrig kom, har jag ju berättat förut. Det var ett förlag som ville ge ut mitt manus som pocket, e-bok och ljudbok. När förläggaren till slut hörde av sig med beskedet att de tyvärr inte kunde ge ut det ändå, ursäkta så hemskt mycket, så blev jag självklart väldigt besviken. Samtidigt visste jag med en gång när jag läste mailet, att jag inte tänkte ge upp. Förläggaren i fråga hade också vänligheten att förmedla en kontakt till en person på ett annat förlag. Den kontakten betydde väldigt mycket för mig, eftersom den gjorde att hoppet levde vidare.

Jag skickade manuset till den nya kontakten, och fick svaret att hon gillade. Det visade sig dock att hon var redaktör på förlaget, så hon skickade manuset vidare till en förläggare. Efter ett tag kom svaret från förläggaren – även hon gillade (här kände jag, trots min status som nydumpad, att jag hade ett riktigt flyt. En tå inne i förlagsvärlden, ändå!). När det gällde tryckta böcker var deras utgivningslista rätt full, fick jag veta, men hur ställde jag mig till att ge ut manuset som (enbart) ljudbok? Ja, inte var det läge att vara otacksam i alla fall! Det lät ju helt klart mer tilltalande än att det inte skulle bli något alls – även om jag egentligen ville att det skulle ges ut även i fysiskt format.

Jag svarade att det lät intressant. I samma veva hade jag dock dragit igång (ännu) en ordentlig redigering, efter att ha fått lite nya idéer om vilken känsla jag ville åt i manuset. Jag bad därför att få återkomma när den nya versionen var klar.

Sagt och gjort – efter redigeringsvändan, under vilken manuset bland mycket annat fick en ny arbetstitel, skickade jag in manuset till förläggaren. Men eftersom jag inte riktigt kunde släppa tanken på utgivning i fysiskt format, skickade jag även in det till tre andra förlag. Jag berättade som det var: Att ett annat förlag hade velat ge ut men sedan ändrat sig, och att jag hade en kontakt som var intresserad av att ge ut i ljudboksformat, och att manuset var omarbetat – var de möjligtvis intresserade av att läsa?

Jag fick ett ganska snabbt tack, men nej tack. Svaren från de andra två var betydligt mer hoppingivande. Ja, det lät intressant. När behövde jag svar? Så inledde jag en kontakt även med dessa. En av de två föll dock bort på vägen – jag fick ett mail ganska långt senare, där den förläggaren bad så hemskt mycket om ursäkt för att hon hade glömt bort mig. Det gjorde mig ingenting just då, eftersom den andra som visat intresse var fortsatt intresserad. Jag skrev till den första förläggaren (som ville ge ut på ljud) och berättade att det fanns ännu en intressent, eftersom det kändes schystast att köra med öppna kort.

Den förläggaren återkom i början av december – med ett avtalserbjudande! Eftersom det var det första bokavtal jag sett i mitt liv, var jag tvungen att ställa några följdfrågor. Varför stod det om bokutgivning i tryckt form?

Svar: För att de ville ge ut boken även i fysiskt format. Hur galet?! Här satt jag alltså med ett avtalserbjudande, som lovade allt jag kunnat drömma om. Och vad svarade jag? ”Tack, jag måste bara kolla med den andra förläggaren innan jag lämnar besked.” Helt vansinnigt.

Så jag hörde av mig till den andra förläggaren igen, och jag fick ett avtalserbjudande även därifrån. Förlaget i fråga var Norstedts, och jag valde att tacka ja till dem. (Alltså, jag hör ju själv hur sjukt det här låter – jag VALDE Norstedts?!). Till saken hör att det rörde sig om två seriösa förlag, och två genomtrevliga förläggare med riktigt bra respons på mitt manus. När jag kontaktade den första för att tacka nej, kände jag mig som Bachelor som i sista avsnittet har blivit kär i två personer och behöver bryta med en av dem (okej, löjlig liknelse, men jag hittar ingen bättre). 🙂 Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag skulle behöva tacka nej till ett avtal, och det kändes faktiskt tråkigt.

Men det var INTE tråkigt att tacka ja. I torsdags skrev jag på, och nu ska jag ägna kommande dagar, veckor, åt att försöka förstå vad som hänt.

Och så vill jag tillägga en sak. Jag kanske låter skrytig i det här inlägget. Det känns svårt att skriva det utan att låta så. MEN. Mitt manus är inget mirakel. Det är ett manus som för ett och ett halvt år sedan blev standardrefuserat av många förlag, men det är också ett manus som jag har jobbat igenom väldigt många gånger. Jag har hört en del säga, att om man bara får standardrefuseringar så räcker manuset helt enkelt inte till. Det tror jag inte på. Jag är glad att jag inte tror på det, för om jag hade gjort det hade jag gett upp.

Tack till alla fina bloggisar för hejarop och stöd längs vägen. Hoppas att ni vill fortsätta hänga med på resan!

IMG_8117

Gott nytt år!

Årets sista dag, och jag sitter i min ensamhet och sätter upp mål för nästa år. Inte alls meningen att spela martyr här – det går ingen nöd på mig alls! Tvärtom är det ett ganska trevligt sätt att avsluta året och inleda nästa på. Att kunna reflektera i lugn och ro. (Men ja, jag ser fram emot att umgås med mannen när han går av sitt lång-skift). 🙂

2018 blev ett speciellt år. Det var året då jag trodde att jag skulle skriva kontrakt för min första karamell, året då jag inledningsvis gick och väntade… och väntade… i flera månader. Hur det gick har jag ju berättat (att förläggaren ursäktade sig och drog tillbaka sitt erbjudande om utgivning, innan jag hade sett röken av något avtal).

Så istället för att slipa manuset för utgivning, och skriva klart råmanuset för karamell 2 (som var min ursprungliga plan) ägnade jag mig istället åt ytterligare redigering av ettan. Dels utifrån lektörsutlåtande jag fått från förlaget som drog sig ur, men också utifrån nya idéer som grott i mitt eget huvud. Idéer om vilken känsla/riktning/fokus jag ville åt. Därefter skickade jag in på nytt, och ganska snart började det dra i ett par krokar. Det har varit en ganska lång process, men i början av 2019 kan jag förhoppningsvis redogöra för vad det landar i. 🙂 Så… målen för 2019 är till viss del väldigt lika de jag hade tänkt ha för 2018 – men den här gången tror jag faktiskt att jag kommer att uppnå dem. Here goes:

  1. Skriva avtal för karamell 1
  2. Skriva klart råmanus för karamell 2
  3. Gå ner i arbetstid efter sommaren
  4. Springa
  5. Dokumentera min läsning

Jag blir glad i hela kroppen när jag ser mina egna mål! Som ni ser har jag inte specificerat springmålet i år, och det är högst medvetet. Med tanke på att jag kommer fokusera mycket på skrivandet, vill jag inte riskera att springandet blir ett dåligt samvete eller en känsla av att inte räcka till. Tvärtom tänker jag att jag ska springa när jag kan, vara glad för de pass som blir av, och förhoppningsvis få energi av det. Den sista punkten är inte så uppstyrd som den låter, det handlar mest om att jag ska skriva upp de böcker jag läser ut, för att få lite koll på hur mycket (och vad) jag faktiskt läser. Funderade ett tag på att registrera mig på Goodreads, men tror att min egen kalender duger gott för ändamålet.

Och mål nummer 3! Har ni sett?! Tanken är 50% nästa läsår (dvs augusti och framåt), och det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg. Nu ska jag skriva lite på manus 2.

Gott nytt skrivår!

photo of 2019 light art

Ett år senare

Idag är det exakt ett år sedan jag fick mailet med orden ”Vi vill ge ut ditt manus!”. Efter det följde känslostormar, lektörsutlåtande, omskrivning, inskick på nytt – och så en utdragen väntan, som mynnade ut i ett ”Tyvärr, men…”, ungefär ett halvår efter att det där overkliga, lovande mailet kom.

Jag tror aldrig att jag publicerade mina mål för 2018 här på bloggen – eftersom jag väntade in det där avtalet som aldrig kom. Målen var nämligen att 1) få förlagskontrakt till manus 1, och 2) skriva färdigt råmanuset för manus 2. Med två månader kvar av året är det nog läge att utvidga tidsplanen lite. 🙂 För själva målen kvarstår ju. Att en dag få skriva kontrakt har jag inte gett upp, och hoppet är nog egentligen större nu än när jag satt där och väntade och uppdaterade inkorgen och väntade och uppdaterade inkorgen och väntade…

Hur har det gått med manus 2, då? Ja, jag har kört igång flera gånger om. Skrivit synopsis, byggt ut det, planerat och skrivit ungefär 18000 ord råmanus. Men varje gång jag precis har kommit in i det, har jag släppt det för att gå tillbaka och redigera manus 1. Av väldigt angenäma anledningar, ska sägas, som återkoppling från förläggare. Nu när ganska mycket tid har gått, har jag dessutom hunnit tänka om lite när det gäller storyn. Den där minutiösa planeringen håller därför inte längre, och istället för att skriva en ny, lika detaljerad synopsis, har jag skissat upp en i stora drag och avser att rivstarta med skrivandet. För nu har manuset legat och grott i huvudet och hjärtat så länge, att nu måste det ut!

Det känns lägligt att startskottet för NaNoWriMo går idag. Även om jag inte kommer att hinna klämma ur mig 50000 ord på en månad (jag är, som ni kanske kommer ihåg, ingen snabbskrivare), så går jag ändå in i den här månaden med målsättningen att sätta lite välbehövlig fart på skrivandet.

Spännande tider

silver Apple MacBook Pro on

Foto: unsplash

Senast jag bloggade, handlade det bland annat om hur tidskrävande det är att… ja, att inte ha semester. Två och en halv månad in på höstterminen kan jag väl ge mig själv rätt. Bristen på blogginlägg den senaste tiden handlar allra mest om just det – att tiden som blir över efter en arbetsdag plus vardagssysslor är knapp. Jag har nästan inte tränat, ens. Okej, det här KAN ha att göra med min lata sida, som gärna vill hitta ursäkter för att slippa undan. Men hur gör man för att hitta balansen? Hur ska man veta vad som är lagom? Alla vet vi att vi behöver vila och varva ner. Men var går gränsen för vad som är omotiverat mycket slappande på sofflocket framför TV-serier?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag hellre vilar för mycket än för lite.

Vad har hänt sedan sist då? Jag skickade in manuset till den intresserade förläggaren igen, efter sommarens omskrivning. Dessutom är det en till förläggare, på ett annat (stort!) förlag, som har visat intresse efter omskrivningen. Helt otroligt stort och fantastiskt. Samtidigt är jag lite skadad, tror jag. Jag har ju hört det där förut (”Vi vill gärna ge ut ditt manus!”), och det blev ingenting av det. Så innan jag har sett ett kontrakt vågar jag inte ropa hej.

Med det sagt är det här den mest spännande perioden hittills i mitt skrivliv, så jag tyckte att det var läge att återuppliva bloggen!

Det drar ihop sig

En vecka kvar av ledigheten! Mitt i terminen är en vecka oceaner av tid, men nu känns det futtigt. Som vanligt har jag blandade känslor inför att gå tillbaka till jobbet igen. Överlag gillar jag rutiner och vardag, och visst är det roligt att jobba.

Men. Det är roligt i lagom mängd, på en lagom nivå, och det jag har problem med är främst att jobbet tar så MYCKET av min tid och energi.

Nu är jag hur som haver i slutfasen av redigeringen – ska försöka få in alla ändringar (mest småsaker) ikväll eller imorgon. Ändringar som jag antecknade under genomläsningen. Därefter går manuset iväg till mamma, min testläsare nummer ett som vänligt nog ställer upp på ännu en läsning. Sedan drar det snart ihop sig… kanske hinner jag med att maila förläggaren innan jobbet börjar igen.

Hoppas att ni har haft en fin sommar, och att ni antingen njuter av semester fortfarande, eller har förlikat er med vardagslunken igen. 🙂

Förnöjsamheten och redigeringen

Jag är en person som har lätt att nöja mig. Det är sällan jag strävar efter perfektion. När min man och jag gifte oss för snart nio år sedan, hade vi båda en rätt avslappnad inställning till det hela, och tyckte att huvudsaken var att vi blev gifta och att vi och gästerna fick en trevlig och rolig dag. Jag provade inte en enda brudklänning innan, utan såg en bild på en jag gillade och klickade hem den från Kina. (Något mer kräsen var jag i valet av brudgum, kanske är bäst att tillägga).

Jag har aldrig varit insatt i märkesväskor eller fina viner eller modernt porslin eller vilken restaurang som fått högst betyg. Ikea och H&M funkar oftast väldigt bra, liksom.

Den här förnöjsamheten ser jag till största delen som något positivt. Men – och det här har gått upp för mig alltmer under det senast året, då jag har jobbat en hel del med redigering – i skrivandet ligger den mig i fatet.

I sluttampen av varje redigering (för ja, nu har det blivit ett antal) har jag fått kämpa mot min egen förnöjsamhet lathet. Listor är gjorda, prydliga i punktform, där jag har skrivit vad som ska fixas i varje kapitel/scen. En massa jobb är redan gjort, alltså. Och så när jag väl sitter där och ska bocka av punkterna, så tänker jag gärna, att ”nja, fast det här är väl inte så pjåkigt egentligen. Dessutom finns det ju en tanke med övergångar etc, så om jag börjar peta i det blir det så rörigt, och så mycket att fixa…”.

Det är lite samma grej som när jag är ute och springer, och efter fem kilometer börjar tänka ”fem kilometer är ju bättre än inga kilometer… jag kanske ska nöja mig så här?” – fastän jag vet att jag har mer att ge.

För jo. Jag har mer att ge. Jag skulle kunna sätta punkt nu och tänka att det är good enough, men när det handlar om att skicka manus till förlag räcker liksom inte good enough. Det måste vara så bra det bara kan bli.

Det finns många utmaningar i skrivandet. Hitta idéer, utveckla dem, få koll på händelsekedjan, fördjupa karaktärer, få liv i dialogen, gestalta trovärdigt och smidigt, etc, etc… Jag tar mig gärna an dem alla. Men det här kan nog vara en av de största utmaningarna för mig; att orka kämpa hela vägen in i mål. Att inte nöja mig med ett bra manus, när jag vet att det kan bli strålande.

tryharder

 

 

Keep your darlings

Den redigering jag pysslar med nu kan jämföras med att rensa ut böcker från bokhyllan. Istället för att betrakta alla bokryggar på hyllorna och fundera över om några kanske ska byta plats, om några ska bort och om jag kanske rentav ska köpa någon ny och ställa dit, har jag rivit ut rubbet. Därefter handlar det om att fundera över vilka böcker som är bäst och följaktligen får stanna.

Jag har inte slängt hela manuset, men som jag har nämnt tidigare jobbar jag i ett nytt dokument och klipper in delar från det redan skrivna där jag tycker att det platsar i den nya versionen. En del nytt har det blivit också. Nu börjar det kännas lite rörigt. Vad har jag använt? Borde den här scenen komma innan? Oj, och det här, ska inte det vara med..?

Bredvid datorn har jag anteckningsboken med kapitelöversikt, och den är till stor hjälp. Men det kommer att krävas mycket fokus för att få ihop det, tror jag. Samtidigt är det ett väldigt lustfyllt sätt att jobba på. Jag väljer liksom ut favoriterna först – de där scenerna som jag bara måste ha med (mina darlings!). Kvar blir eventuellt en del textsjok som inte lever upp till darlings-nivå.

Och som vi alla vet – fördelen med att frigöra plats på bokhyllorna, är att det blir plats för nya, spännande titlar! I det här fallet blir det en chans att skriva nya scener, vilket också är en väldigt rolig del av redigeringen. Att enbart klippa och klistra kan bli lite tradigt i längden. 🙂

IMG_6919

Sommarjobb

Lite drygt en vecka kvar nu, sedan väntar semester! Jag ser otroligt mycket fram emot att gå in i en lugnare lunk, då klockan kommer att mista lite av sin betydelse och tiden med familjen blir det centrala.

Jag ska också skriva, är det tänkt. Eller, snarare – flytta om text. Jag redigerar ju (igen), och tanken är att hinna klart med den här redigeringsvändan i sommar, så att jag kan skicka in det på nytt sedan. Det kommer i så fall att bli ett år efter att jag skickade in det första gången.

Jag jobbar i ett nytt dokument, där jag fyller på text allt eftersom. En del text är ny. Mycket klipper jag in från den senaste versionen av manuset. Medan manuset växer fram skriver jag i en anteckningsbok ner en kapitelöversikt, för att ha lite koll. Jag har också ritat upp en ny kurva (som inte skiljer sig jättemycket från hur det såg ut tidigare, men till viss del, eftersom jag har valt att lyfta fram en av mina trådar mer).

Det går bra mycket snabbare än att skriva ett helt nytt råmanus, eftersom mycket text redan finns. Samtidigt är jag noga med att tänka igenom saken ordentligt innan jag klipper in något. Det ska vara bra, och det ska höra dit.

Vad gör ni i sommar?