Som ett brev på posten

IMG_4128

Titta, så fina! Dessa pärlor – Michaelas och Christinas debutromaner – har landat i min brevlåda. Så roligt att få läsa böcker av författare som man fått nöjet att följa i bloggosfären ett tag! Jag får dra lott om vilken som blir först ut, tror jag – ska bara läsa ut Arne Dahls Utmarker först.

Men allra först ska jag bygga ut några fler kapitel i mitt svällande synopsis/råa råmanus.

Annonser

Vad ska hon heta?

Nej, inte huvudkaraktären, hon har sitt namn klart (även om jag pendlar lite fram och tillbaka när det gäller efternamnet). Jag syftar på manuset. Samtidigt som jag i sakta mak pillar vidare med det, funderar jag på titel. Ett arbetsnamn, åtminstone.

Tänk om man kunde välja ett befintligt namn, som när man ska namnge sina barn.

”Vad kul att du ska ge ut en bok! Vad ska hon heta?”

”Jag funderar på Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, eller kanske Sover du så diskar jag. Har även funderat på En man som heter Ove, gillar den titeln (men vet inte hur bra den passar på en bok om en tjej som heter Clara).”

Älskar det andra exemplet (Stig Claesson).  Har du någon favorittitel?

(Eller kanske ännu hellre, något tips på hur man brainstormar fram en egen?).

Ett kort hej

Jag skulle gärna skriva ett långt inlägg idag. Men lillkillen kommer att vakna om nån halvtimme, och de två stora kommer med största sannolikhet inte att leka i fred och harmoni och självständighet hur länge som helst. Läge att fånga ögonblicket, med andra ord, och försöka få lite skrivet i manuset (det mycket råa, ni vet) medan tid och ork finns.

Återkommer här inom kort. Hoppas att ni har en trevlig helg!

Finputsat eller råaste rått

Att ställa om från redigeringsmode till nyskriv-mode är inte alldeles enkelt, har det visat sig. Jag vet inte hur länge jag har suttit med kapitel ett – inledningen av kapitel ett, om vi ska vara noga – och jag drar slutsatsen att det är redigeringssynen som sitter i. Den där petiga, kräsna.

Saken är den att jag har skrivit en extremt kortfattad version av hela kapitlet. Längre än de summeringar jag har i synopsis, med tänkta repliker och lite sådant inbakat, men ändå så rått så att det knappt ens kan räknas till råmanustext. Replikerna är inte ens utskrivna, utan jag har bara sammanfattat allt (och sedan säger han att… och hon åker hem, för att lite senare ringa och…).

Frågan är nu om jag ska fortsätta pilla med en mer ordentlig version av kapitlet, eller om jag ska försöka mig på att skriva ner några kapitel till i samma form. Synopsis har jag ju redan, så kanske skulle det fungera att bygga ut manuset på det viset, lite i taget?

Synopsis –> längre sammanfattningar av kapitel –> genomläsning för att kolla storyn –> mer på-riktigt-skriv där en replik ser ut som den ska och miljö och gestaltning inte hastas förbi.

Det tål att tänka på… hur gör ni, är ni noggranna från början eller skulle ni greja att skriva ett extremt rått första utkast? Orkar man ta tag i det och göra något läsbart av det sedan?

It´s friday, I´m in love (i mitt nya manus)

Fredagskväll, alltid lika efterlängtad! Jag trivs förvisso på mitt jobb, särskilt på fredagar då jag bara har en enda lektion, hehe. Men varje gång arbetsveckan är slut känns det likväl så himla skönt.

Ikväll har jag ju min dejt inbokad. Faktiskt så tror jag att det var bra att jag outade den dejten här på bloggen, annars vete sjutton om jag inte hade slappat ihop och satt mig framför Bonde söker präst, jag menar Tro hopp och kärlek, istället. Men så behandlar man inte en dejt. Så här sitter vi – jag, mitt manus, en kopp kaffe och en skvätt whisky från Skottlands minsta destilleri. Sämre kan man ha det.

Trevlig helg!

It´s a date

Om det ska bli något gjort i den här skrivarstugan måste jag sätta upp ramar för skrivandet. Sätta upp delmål och deadlines, boka in, planera, sätta av tid. Det handlar inte om att jag inte tycker att skrivandet är roligt och därför undviker det om jag inte tvingar mig själv. Givetvis gör det inte det.

Men i ett livspussel (eller som någon benämnde det: livstetris) där den tid man själv råder över är begränsad, kan det ibland finnas annat som drar. Saker som kortsiktigt verkar mer lockande. Typ sitta i soffan och titta på serier eller liknande. Sådant som inte kräver så mycket av en trött hjärna. Men långsiktigt är det ju skrivandet jag vill pyssla med. Jag har ett manus i huvudet som jag vill få ner på papper (skärm), och det kommer inte att hamna där med mindre än att jag avsätter tid, sätter mig framför den där skärmen och hamrar in berättelsen, ord för ord.

Så. Nästa inplanerade skrivpass är fredag kväll och lördag kväll. Mannen jobbar kväll, så när barnen har somnat är det jag och mitt manus. Inte storstädning, inte omplantering av blommor, inte rensning av kläder. Bara manuset.

Synopsis-pitch på hemmaplan

Häromkvällen pitchade jag alltså synopsis för manus 2 för maken. Jag kan inte nog understryka hur löjlig jag kände mig till en början. Att muntligt och osammanhängande försöka förmedla ett manus man har i huvudet… allt låter fånigt.

”Ja, men alltså den här tjejen NN får reda på att… och så möter hon ZZ och de pratar om att… men egentligen vet inte ZZ att… ja, i alla fall, och på slutet så… just ja, och så blir hon kär i…”

Det låter inte som en bestseller direkt. Dessutom spökar jante förbluffande ofta när det gäller skrivandet. Som att jag tar mig själv på sjukt stort allvar när jag vill vika en gemensam kväll åt att prata om en liten manusidé.

Dumt egentligen. Mannen var vänlig nog att skaka på huvudet åt mina tvivel och blyghet och inteskaväljag, och så började jag i alla fall berätta. Och nu har jag ett tips till er: Om ni har någon i er närhet att bolla idéer med – gör det! Dels är det bra att själv sätta ord på idéerna, inte bara skrivna ord, utan sådär allt i ett svep. Det gör det lättare att själv upptäcka luckor och oklarheter. Dels är det så mycket värt att få någon annans input, om det så är motfrågor (”men varför gör hon så?” ”hur fick hon reda på det?”), eller nya infallsvinklar och förslag. Själv fann jag mig ivrigt antecknande en rad nya idéer, däribland en helt ny inledning (det blir i så fall inte den som jag kom på när jag satt på balkongen på Sicilien i somras… kill your darlings osv…). En annan grej som var guld värd i just det här fallet, var att jag fick expertistips om sjukhusvärlden, där manuset till viss del utspelar sig.

Så kan det gå om man tar sig i kragen. Nu ska jag sikta kakao över tiramisùn som står i kylen och väntar. Ha en trevlig kväll!

Utlovat pedagogiskt inlägg (och ett HURRA!)

Det var det här med färgflätan. Nu känns det lite som att den har blivit hypad, eftersom det hela är en extremt simpel metod som egentligen inte kräver ett eget, pedagogiskt inlägg. Men men – jag har haft stor nytta av den, och flera med mig, så kanske kan en enkel sak ändå vara värd att berätta om. Inledningsvis kan jag nämna att flätan lämpar sig bäst för den som är av den planerande, synopsis-skrivande sorten (hej hej!), och är bra att ta till just i det skedet – eller senare för den delen, om man märker att manuset behöver struktureras upp. Så… here goes: Hur du gör din egen färgfläta.

  1. Urskilj vilka trådar du har att jobba med i ditt manus. Till exempel de på märkliga platser funna liken å ena sidan, och kriminalkommissariens flört med labbassistenten å andra sidan.
  2. Börja med en tråd och punkta upp viktiga scener. ”Lik 1 hittas på en helikoterplatta, polisen börjar fråga runt.” ”Lik två hittas i hissen på polisstationen, mystiken tätnar.”
  3. Gör likadant med nästa tråd, och eventuella fler trådar (kan bli svårt med för många, jag håller mig till de stora trådarna).
  4. Se över varje tråd, och hur du vill ordna de olika scenerna – ska något byta plats?
  5. Ge varje tråd en egen färg.
  6. Börja fläta! Väv samman de båda (eller flera) trådarna genom att varva scener från dem. Det här kan vara riktigt roligt. Inte sällan ger det nya tankar om övergångar och hur saker kan hänga ihop. 2017-09-07 Frågor på det?

Och så till mitt HURRA! Idag landade ett betydligt mer glädjande mail i inkorgen. En förläggare som ville meddela att intresse har väckts och att de gärna vill läsa ordentligt och återkomma, hoppas att jag har tålamod att vänta?

OM jag har! Just idag känns det som att de får ta hur många månader de vill på sig, för jag svävar på moln och nyper mig i armen. Jag är förstås medveten om att det inte på något sätt behöver innebära att de kommer att ge ut det, och att jag inte ska hoppas för mycket, osv, osv. Men som sagt. Just nu (och för en tid framöver, tror jag) är det där mailet fullt tillräckligt. Jag har fått en boost, kan ta mig i kragen och jobba på med nästa råmanus. Hurra!

Färgfläta klar!

Jag kände att jag stod och stampade lite med mitt synopsis. Skrev ner scener i någon sorts kronologisk ordning, men tyckte inte att jag fick någon styrsel på det. Så blev jag på mina skrivkollegers bloggar påmind om färgflätan jag jobbade med inför mitt förra manus, och plötsligt lossnade det.

Två trådar hade jag, förhoppningsvis tillräckligt starka, och jag färgade den ena röd och den andra grön. I manus nr ett hade jag tre trådar, men båda de här känns fylligare, så jag tror att det kommer att funka. Så jag började fläta. Och tror ni inte att det gick ihop! Ett tag var jag rädd att det skulle bli en sådan där fläta när man upptäcker att en del blir alldeles för tunn och en annan på tok för tjock, med resultatet att allt ser skevt ut. Men nej, till min stora lättnad gick det ihop!

Så långt allt väl, alltså. Nästa steg blir att gräva mer i en av de viktiga bikaraktärerna – jag behöver hitta en del i hennes förflutna som påverkar hennes mål och motivation. Sedan ska jag pitcha min idé för maken, som får komma med synpunkter på det dramaturgiska innan jag fortsätter.

 

Skriva eller städa?

Ett par förmiddagstimmar har uppenbarat sig som en skänk från ovan. Som i en dröm sitter jag här vid datorn, med en kopp kaffe och en bit fröknäcke. Kroppen är, trots att jag varit uppe i tre timmar, i något slags nyvaket tillstånd, men hjärnan har ännu inte hunnit bli mosig sådär som den kan bli efter en hel dag på jobbet.

Så frågan i rubriken har jag egentligen vetat svaret på ända sedan den ovälkommet poppade upp i tankarna. Det upp-poppandet var antagligen oundvikligt med tanke på hur det ser ut så fort jag släpper datorn med blicken och ser mig omkring.

Men nej, allt måste inte ske just nu. Nu ska jag ta tillvara på de här sällsynta timmarna och jobba på synopsis.

Trevlig helg!