Post it-chock

Ok. Den här omskrivningen, den är ganska omfattande. Det handlar mycket om att vässa, lyfta fram, och i praktiken lägga till. Nya scener ska skrivas (tjohoo!) och pytsas ut på dramaturgiskt lämpliga ställen. Sedan kommer jag också att behöva se över vad som kan eller bör strykas, men det får bli senare tänker jag.

Än har jag inte hunnit sitta så mycket med manuset, men det jag gör nu är att samla ihop de scener som behöver tillkomma. Kort sagt, jag överdoserar post-its och försöker att inte få panik när de ökar lavinartat i antal och gör mina fint flätade trådar allt trassligare. Känslan håller dock i sig; jag är fortfarande glad, motiverad och – inte minst – nyfiken på hur slutresultatet blir.

Någon mer som jobbar med post it-lappar? Tips på hur man får pli på dem?

Hoppas att ni får en trevlig helg!

 

Nu kör vi!

Lektörens utlåtande har kommit! Jag var på jobbet när jag öppnade inboxen och fick syn på det. Tio minuters rast hade jag. Innan hade tanken slagit mig: Vad gör jag om jag är på jobbet och får se att jag fått mail? Visst väntar jag med att läsa, tills jag är hemma och kan läsa i lugn och ro? Ja, det är väl det bästa…

Haha. Jag klickade upp dokumentet utan att blinka och läste så mycket jag bara hann innan det var dags att rusa iväg till nästa lektion. Sedan kom jag farande och läste klart, innan det var dags för lektion igen…

Nu då? Ligger jag i en pöl av tårar på golvet och kvider, med ett sönderrivet manus runt mig? Nej. Jag är SÅ PEPPAD på redigering! Jag har fått massor att tänka på, sådant som jag är säker på kommer att göra manuset mycket bättre. Responsen kändes faktiskt glasklar, jag har fått konkreta förbättringsförslag och påpekanden som gör att det är fantastiskt roligt att fundera över hur jag kan genomföra ändringarna på bästa sätt.

Så nej, jag känner mig inte det minsta sågad. Kanske för att jag har varit så inställd på att få respons på vad som inte funkar optimalt. Men också för att jag fick så fin respons på vad som faktiskt funkar. Uttrycket ”en klar författartalang”, till exempel – kan man göra något annat än fånle resten av dagen efter att ha läst det..? Jag tror inte det.

Är det någon som funderar på att anlita lektör, så kan jag varmt rekommendera Jenny Bäfving. Kunnig, engagerad, proffsig, snabb. Jaha, nu så. Nu åker anteckningsblocket fram – dags att lägga upp en redigeringsplan!

Allt är möjligt

Anledning till dålig uppdatering: feber, hosta och hela huset dränkt i (använda) näsdukar. Så firar vi sportlov…

I måndags skickade jag in eländet chicklit-karamellen till lektör, och nu sitter jag mest och 1) föreställer mig hur hon kliar sig i håret, rynkar på näsan och formulerar nåt i stil med Hej Sara, jag beklagar men din text kvalar inte in för att lektörsläsas. Vänligen fundera på att hitta en annan hobby och 2) googlar och läser om folk vars manus har sågats totalt av lektörer.

Upplyftande, eller hur? Jo, och så 3) skissar på ny idé och nya karaktärer! Det går sådär än så länge, men jag njuter av att befinna mig i stadiet där allt är möjligt. Det är fortfarande oproblematiskt att förkasta hela idén för att jag kommer på något som verkar roligare. Möjligen blir jag lite låst av den där tanken på att hitta den bästa, roligaste, mest unika idén. Egentligen är det väl först när jag har hunnit utveckla idén, gneta på med den ett tag, som känslan kommer att sitta, tror jag. Men vi får se, än så länge brainstormar jag förutsättningslöst. Det enda jag är säker på är den manlige huvudkaraktärens namn, haha.

Hoppas att det går bra för er andra! Vi får väl se om jag vågar mig på att blogga igen och berätta mer när lektörens omdöme har kommit… i annat fall kanske jag bara säger att jag har fel på mailen och aldrig fick responsen, så kan väl ni bara spela med, ok?

 

Respons och kapitelöversikt

Eminenta Kristinas respons har trillat in. Jag är djupt imponerad och otroligt tacksam över de många och konkreta förbättringsförslag som hon har lyft. Mycket är sådant som jag log brett när jag läste första gången, eftersom jag direkt insåg hur rätt hon hade. Överlag har testläsarvändorna varit fantastiska för redigeringen, det är som om jag har öppnat fönstret och släppt in mer syre.

Nu blir det en intensiv-vecka med redigering innan manuset går till lektör. Jag har gjort en kapitelöversikt (det borde jag ha gjort för längesedan, otroligt användbart och tidssparande) och en plan för var och hur saker ska ändras/strykas eller läggas till. Det är lite tajt med tid, men det är då jag jobbar bäst. Och framförallt är det just nu väldigt kul, eftersom jag ser hur det hela tiden blir bättre.

Nu är det dock dags att packa träningskläderna inför morgondagen och gå och sova.

Motorsågsmassaker på måfå?

Är man på jakt efter skrivtips finns det, som ni vet, hur mycket som helst att tillgå. Böcker, kurser, bloggar, artiklar, poddar osv, osv. För det mesta älskar jag det, och kan ofta bli sittande lite för länge och grotta ner mig i dessa råd, snarare än att praktisera dem själv.

Men mitt bland alla dessa råd, tips och trix gäller det ju också att hitta sin egen väg. Smaken är bekant som baken, och det finns sällan ett självklart svar på hur mycket dialog som är rimligt att ha, hur ingående miljöbeskrivningar som behövs för att skapa stämning eller huruvida karaktärernas uppväxt ska få mycket, lite eller ingen plats i berättelsen.

Det mesta jag har läst om redigering handlar om (eller så är det bara det som har fastnat mest?) hur omfattande det brukar/bör vara. Om hur man sitter där med ett råmanus som stinker skit och inte går att ta i med tång, om hur man tar fram motorsågen och går loss för att skövla ner så mycket värdelös text man bara kan för att eventuellt, kanske, förhoppningsvis hitta ett litet, litet korn av guld där inne någonstans. Sedan kan man utgå från det och jobba vidare. (Om man inte har deppat ihop än).

Inte för att det är fel att bli medveten om att det finns mycket att göra även när råmanuset är färdigt. Men jag märker att jag ibland får en märklig ingång när jag sitter där och ska redigera – jag ska vara redo att ifrågasätta allt, döda alla älsklingar, stryka och gå på. Problemet är bara att det finns mycket jag faktiskt gillar i det här manuset. Jag är inte beredd att gå loss med motorsågen lite på måfå, att stryka bara för sakens skull, för att det liksom förväntas vara skräp. När jag däremot har fått lektörsutlåtandet så småningom, när någon har satt fingret på VAD som behöver förändras, då hoppas jag att jag känner mig beredd att skövla. Men jag är inte riktigt där än. Än så länge gnetar jag bara på med min lista – har kommit ungefär halvvägs nu.

 

 

 

Trial and error

Är det något jag borde ha lärt mig vid det här laget, är det att det sällan blir som jag har tänkt mig. Knappt hinner jag börja på det jag har tänkt förrän jag inser att det inte riktigt funkar. Lyckligtvis brukar jag på samma gång inse hur jag borde gå tillväga istället.

I det förra inlägget skrev jag om min redigeringslista i punktform. Jag skulle börja med att åtgärda inkonsekvensen i huvudkaraktärens sätt att ta sig till och från jobbet. Men så satt jag där och scrollade och sökläste och kom på att såhär kan jag verkligen inte hålla på med varenda punkt – hur lång tid skulle inte det ta..? Och, inte minst, hur tråkigt blir det inte?

Så nu har jag börjat gå igenom manuset kronologiskt istället. Den enda lilla haken är att jag behöver ha mycket i bakhuvudet när jag läser – planen är nämligen att åtgärda så många punkter som möjligt den här vändan, och då gäller det att inte tappa bort de där sakerna som jag ska hålla utkik efter. Små saker och större saker.

Jaja. Elva av fyrtioåtta kapitel tror jag att jag har jobbat mig igenom, och jag har hunnit göra en del ändringar som jag är nöjd med.

Och nu känns det VÄLDIGT välkommet med fredag! Trevlig helg, alla skrivande där ute!

Lägesrapport (en rörig sådan)

Å, så skönt det har varit med helg. Vi har varit sjuka i veckan, i olika grad, och när fredagen kom pustade jag ut och började samla på mig nya krafter igen. Barnen är i stort sett friska också, men mellankillen går fortfarande på antibiotika pga öroninflammation. Eftersom mannen är föräldraledig slipper vi åtminstone vabbandet än så länge.

Skrivandet då? Det där som jag har tjatat om att jag ska få in en ny rutin för? Ja, just där har jag lite kvar att jobba på. Med rutinerna alltså. Mest handlar det kanske om att bestämma sig. Boka in. Två kvällar den kommande veckan vill jag sitta med manuset i alla fall, så det ska jag försöka få till.

Jag har hamnat i lite av ett mellanläge där jag inte har suttit med manuset så mycket. Responsen från en av testläsarna har fått sjunka in och tillsammans med mammas kommentarer har de bidragit till en del nya idéer. Det är så KUL när man stannar upp lite, tänker mer än skriver, och sedan inser att man hittat en lösning på det man funderat på.

Nu har jag en lista med redigeringspunkter igen, precis som jag behöver ha det om jag ska få något gjort. När resten av testläsartankarna kommer lär jag fylla på den listan, men nu känner jag mig sugen på att börja bocka av. Jag ska om bara ca tre veckor skicka iväg manuset till lektör, och vill såklart fixa det jag kan innan, åtminstone sett till innehåll. Språkligt kommer det inte att vara hundraprocentigt (kommer det någonsin att bli det..?), men det är främst driv, drama och karaktärer jag vill ha hjälp med nu. Oj. Nu när jag skriver det ser jag ju hur kort tid det är kvar. Men det är bra. Jag har alltid jobbat bäst nära deadline. Nu kör vi! Först ut på redigeringslistan: Ändra de tillfällen då Clara åker buss till/från jobbet. Hon åker nämligen pendel dit, men av någon anledning har jag låtit henne gå till busshållplatsen mer än en gång…

Hoppas att ni har haft en skön helg, ni också!

Vardagslyx

Jag har börjat jobba, som ni säkert har förstått vid det här laget. Jag ägnar dagarna åt att diskutera intressanta saker med gymnasieelever. Som till exempel efter läsningen av Morden på Rue Morgue: Vad har Dupins vän, berättaren, för funktion i texten? Varför har författaren valt att ha med en sådan person, och vad skulle det få för konsekvenser om denna berättare plockades bort? Vad finns det för förtjänster och risker med temat det låsta rummet, när syftet är att skapa spänning?

Eller när jag med mina nyanlända läste ett utdrag ur Theodor Kallifatides Ett nytt land utanför mitt fönster. Hur reagerade berättarjaget när XX hände? Vad tänker ni om det? Hur drar han slutsatsen att XX – var i texten finns stöd för det? Och så vidare, och så vidare.

Nej, vi läser inte bara skönlitteratur, vi gör mycket annat också. Men idag tänker jag ändå att mitt jobb är rena rama lyxen.

Trevlig helg alla, jag återkommer snart med en lägesrapport från skrivarlyan!

Listor och testläsning

Just nu är det testläsartid. Jag testläser ett fint manus samtidigt som mitt eget är ute hos två andra. Riktigt kul att testläsa, och förstås spännande med kommande respons.

Samtidigt har jag en lista med flertalet saker av olika storlek som jag vet med mig att jag vill jobba med i manuset. Det är en sak som mamma påpekade, det är några småsaker som mannen har tyckt till om (han har inte läst klart än), och så är det ett gäng punkter som har växt fram hos mig själv. Kanske varvar jag testläsningen nästa vecka med att ta tag i några av de där punkterna.

Nu blir det te, choklad och film. Trevlig helg!

Breaking the rules

Ett vanligt råd när det gäller jakten på testläsare, är att vända sig till personer som man inte känner särskilt väl. Risken att närstående personer inte riktigt ska våga lyfta fram mindre briljanta saker med manuset påpekas med ett varningens finger.

Vem blev då den första att läsa mitt manus? Mamma. Med tanke på ovanstående råd borde det ha varit ett tämligen dåligt val, men i mitt fall var det självklart.

Dels är hon själv en skrivande person (publicerad i en antologi, dessutom!). Dels är hon snabb, uppmärksam och uppriktig – på bara några dagar fick jag tillbaka manuset med markeringar om små faktafel/slarvfel/fel tidsangivelser osv. Därtill kommentarer om ett par lite större förbättringsförslag, bland annat en tråd som inte är helt konsekvent. Pepp? Ja, såklart, det också. Men i ärlighetens namn kan jag tycka att det också behövs i det här skedet. 🙂

Vardagen ser väldigt annorlunda ut nu jämfört med före årsskiftet. Det är riktigt roligt att jobba igen, men jag vill verkligen se till att få in skrivtid också. Planen nu närmast är att gå igenom manuset efter den respons jag fått, för att sedan skicka ut det till testläsare som jag inte känner, helt enligt regelverket. Det blir också spännande!