Ursäkta röran, vi bygger om!

En sådan skylt skulle jag behöva till mitt lilla chick-lit-bygge nu, känns det som. Det har börjat bli rörigt. Det växer och trådarna drar iväg på olika håll och jag har inte alls någon koll på kronologin längre, eller vad det är för dag, eller hur lång tid som har gått sedan Vissa Händelser av Stor Betydelse. Nu undrar jag lite var gränsen går för hur mycket man kan tänka ”det tar jag i redigeringen!”. För jag antar att det finns en gräns?

Idag tänkte jag därför ta till post it-tricket och skriva ner alla scener, helst en färg för varje ”tråd”, för att försöka få en överblick. Jag gjorde en liknande grej, fast i word, innan jag började skriva. Men nu har det som sagt växt en del. Det dröjde dock inte lång tid innan jag insåg att det skulle bli ett väldigt mastigt jobb, av vilket mycket alltså redan är gjort. Så nu har jag landat i att jag ska skriva på. Ändå. Måndag, tisdag eller fredag spelar inte så stor roll just nu. Det tar jag i redigeringen! 🙂

work

Måsten, borden och vill…or?

Ja, jag vet att det finns ett ord som heter ”viljor”. Men jag är ute efter motsvarigheten till sådant som ”måsten” – dvs saker som man känner att man måste eller vill göra. Inte flera personer som vill olika saker.

Jag har funderat lite över det här med varför man skriver. Igen – jag var ju inne på det redan i mitt första inlägg. En förvånande mängd författare verkar ha satt igång redan på blöjstadiet. Jag tycker att det är rätt ofta man kan läsa/se intervjuer där författaren förklarar att jodå, jag lärde mig att skriva när jag var två år och skrev mitt första verk när jag var tre. Därefter har jag ALLTID skrivit. Orden har bara vällt ur mig. HELA tiden, livet igenom. För jag bara MÅSTE skriva.

Ok. Så är inte fallet för mig. Visserligen skrev jag en bokserie när jag var barn (dock var jag inte tre, utan snarare kring åtta, skulle jag gissa). Den första hette ”Boken om Isabelle”, och jag minns att jag traskade runt i huset och frågade mina familjemedlemmar hur man börjar en bok. (Relevant fråga, som jag fortfarande ställer mig ibland!). Därpå följde fem böcker till om Isabelle och hennes tvillingsyskon Orvar och Lisa, bland annat ”Isabelle flyttar” och ”Isabelle börjar fyran”. Fritt ur minnet, med reservationer för eventuella fel.

Men det där med att jag MÅSTE skriva känner jag inte alls igen mig i. Jag har inga som helst problem med att dimpa ner i soffhörnet och titta på film istället (nu senast Elysium och The Martian, som båda kan rekommenderas om man gillar rymden och Matt Damon). Jag går gärna ut och springer istället, eller ännu hellre, läser en underhållande bok. Måsten och borden finns det så mycket av ändå, tycker jag.

Däremot funderar jag ofta på skrivandet, och idéerna poppar ofta upp när jag gör andra saker. Och när en riktigt bra idé kommer, då kommer också skrivsuget. Nu invänder kanske någon att NEJ, alla säger att man inte ska vänta in skrivsuget slash inspirationen. Går man och väntar på det, blir det inte mycket skrivet. Nej, det kan nog stämma. Men även de gånger jag slår mig ner vid datorn utan mycket skrivsug att tala om, skriver jag för att jag vill. För att jag vill färdigställa min idé, för att jag vill att min berättelse ska föras framåt – för att jag vill veta om jag kan.

Bok-cocktail

Idag jobbar mannen, och barnen och jag har en lugn dag hemma. Lillen sover, de två ”stora” plaskar i poolen och jag försöker avgöra vilken av böckerna jag ska läsa. Av någon anledning har jag påbörjat alla tre. Fin blandning, eller hur?! Hoppas att ni har en härlig midsommardag!

image

Faran med nya idéer

idé

En av de saker som gjorde att det dröjde för mig med att komma igång med skrivandet, var att jag först hade ganska dåligt med idéer. Jag tyckte om att formulera mig, men vad skulle jag skriva?

Det känns längesedan. Nu är det snarare det motsatta: Jag har en historia, men hur formulerar jag den för att göra den mesta möjliga rättvisa?

Sa jag en historia? Faktum är att jag har flera. Inte flera fullständiga romanidéer, men flertalet karaktärer och konflikter har dykt upp under skrivandets gång. Karaktärer och konflikter som inte passar in i mitt nuvarande skrivprojekt (som såvitt jag bedömer det redan är fullt) och som därför hamnar någonstans i mina orediga anteckningar för kommande manus.

Ibland är det svårt att låta de där idéerna stanna som ett frö i anteckningsboken, och istället harva vidare med det nuvarande skrivprojektet. Efter flera månaders skrivande på samma historia, utan att riktigt veta vad det kommer att bli av det i slutändan, kräver en hel del envishet, och vissa dagar är jag bra mycket mer sugen på att ge mig i kast med något nytt. Hittills har jag löst det med att då och då skriva en novell vid sidan om. På så sätt får jag dels bryta av med andra historier ibland, dels känna på hur det är att faktiskt finputsa och slutföra något.

Men nu: Harva vidare. För jag skulle gärna känna på känslan av att ha slutfört det här långa skrivprojektet också…

 

I skolbänken

skolbänk

Under våren har jag deltagit i två skrivarkurser på distans, båda för Jorun Modén. Det ångrar jag inte! Förutom att lära mig en massa nytt om skrivandets konst, har jag utbytt tankar och respons med andra kursdeltagare, diskuterat skrivtekniker och varje tisdag chattat med ett gäng likasinnade.

Mina elever i gymnasiet förstår inte alltid att ämnet svenska är något där man behöver lära sig nya saker för att nå målen och bli godkänd. Det märks särskilt i kursen i årskurs tre, där fokus ligger mycket på vetenskapligt skrivande. Elever som tidigare har kunnat ”glida” igenom skolan för att de läser och formulerar sig hyfsat bra, blir plötsligt underkända om de inte inser att de måste börja plugga. För det är en sak att skriva en återberättande text om en klassutflykt till Skansen, en annan att skriva en insändare. En annan att skriva ett referat, och ytterligare en annan att skriva en utredande text…

Det här tjatar jag på mina elever om. Ändå blev det nån form av aha-upplevelse för mig att gå de här kurserna. Vad mycket det fanns att lära! Jag har skrivit en hel del förut, men man kan såklart alltid lära sig mer och bli bättre. Och de nya insikterna gjorde att det blev ännu roligare att skriva! Och inte minst, roligare att planera. Hur lägger jag upp det för att skapa drama? Hur mejslar jag fram mina karaktärer så att de blir intressanta att följa? Vilka mål har de och, kanske framförallt, vilka hinder möter de? Jag fick flera gånger rådet att göra hindren större, svårare. Trassla till det mer. Jag tror att det blir bättre så, och dessutom är det mycket roligare att skriva när dramatiken ökar.

Även om dramatiken inte måste ha att göra med styckade lik eller försvunna barn (det skulle blir lite malplacerat i en chick-lit, kanske). Det kan lika gärna (hellre, om jag får välja) handla om trassliga relationer, missförstånd, sårade stoltheter och motstridiga känslor.

Skriva har landat…

pettson

…i min brevlåda. Vanligtvis brukar jag plöja tidningen på en gång när jag har fått den, men den här gången har det kommit annat emellan. Hittills har jag bara hunnit med intervjun med Sven Nordqvist. Åh, säger jag bara! Jag älskar att läsa både Pettson och Findus och Mamma Mu för barnen – både bilderna och berättelserna är fantastiska. Och i Skrivas intervju framstår Nordqvist som en hemskt sympatisk och klok person, tycker jag.

Nu har barnen snart somnat, lite sent eftersom vi haft gäster, och tidningen ligger som en karamell och väntar. Favoritdelen brukar vara ”lektören läser” – både lärorikt med lektörens utlåtande, och kul att få en inblick i någon annans skrivprojekt. Men i det här numret ser jag också mycket fram emot att läsa om karaktärsutveckling/-fördjupning.

Någon mer som läser Skriva?

När inspirationen slår till

Lennart kommenterade ett tidigare inlägg och konstaterade att inspirationen slog till, då när jag hade parkerat baken på stolen för att mata på med mina 6000 ord (som i slutändan blev ca 5000, vilket är betydligt mer än vad det hade blivit utan tuff deadline – det kanske är det som är tricket, att sätta delmålen lite för högt? Sikta mot stjärnorna, nå trädtopparna?).

Men jag skulle inte vilja påstå att jag plockade fram inspirationen på kommando. Snarare var det så att jag satt och skrev ganska länge, och under den tiden hann inspirationen både komma och gå. Så på något sätt kanske inspirationen och ”det är bara att sätta sig och skriva” (den andra skolan) hör ihop. För när inspirationen kommer så underlättar det ju om man faktiskt sitter där med dokumentet öppet och hjärnan igång. Dessutom tror jag att inspirationen ligger närmare till hands om man aktivt jobbar med sitt skrivprojekt. Jag kan få enstaka tankar och idéer när jag diskar, promenerar eller tittar på film också, och skriver då ner några rader i ett anteckningsblock eller på mobilen (borde verkligen försöka skapa lite reda i mina spridda och ostrukturerade anteckningar!). Men det är när jag sitter och skriver som de större bitarna hamnar på plats, och då kan jag ta tag i dem direkt på ett lättare sätt.

Idag blir det en lugn dag med familjen. Trevlig helg på er!

dröm plan

Regn, rusk och syskonbråk

Eftersom jag har ålagt mig själv att skriva de där 6000 orden på kort tid, så blir det inget högkvalitativt mastodontinlägg idag (heller). Men det flöt på ganska bra igår kväll också, faktiskt. Inte riktigt 2000 ord, dock, så jag ska försöka komma ikapp nu på förmiddagen när lillen sover.

Regnet smattrar mot rutorna – perfekt skrivväder! Och storasyskonen går sin sista dag på förskolan innan de får sommarlov.

Dags att återgå till manuset och se vad min huvudkaraktär tar sig för nu, när hon precis har haft ett jättegräl med sin syster. (Ok, jag vet vad hon kommer att ta sig för… någon kommer snart att ringa henne och be om hjälp – det ena leder till det andra, och snart befinner hon sig i en spännande situation). 🙂

Ha en härlig dag!

I fas och i startgroparna

imageÄn så länge ligger jag i fas! Min deadline gör mycket nytta, tror jag. Framförallt kan jag inte tillåta mig själv att stanna upp och fundera på en formulering hur länge som helst – det får komma sedan.

En annan reflektion är hur kul det är att skriva vissa passager. Det visste jag ju redan innan egentligen, men under gårdagens långa skrivpass blev det ännu tydligare hur det ibland gick segt (framförallt när jag inte var helt på det klara med hur scenen skulle se ut, eller vid transportsträckor) och hur det ibland flöt på mycket, mycket snabbare. Och det roliga är att jag är mest nöjd med det som gick snabbast.

Jaha, nu så. Datorn igång, skrivarkoppen påfylld med kaffe. Lillen sover. Nu kör vi!