Om fint och fult och att ursäkta sig

”Passar bra i hängmattan eller på stranden!”

”När man bara vill ha något underhållande…”

Eller den gamla klassikern ”ja”, *nervöst skratt*, ”den är helt okej faktiskt… för att vara en SÅN bok menar jag!”

Chick-lit, feel-good, romance med flera genrer – de där som alltid måste ursäktas, ni vet. De där som man inte bara kan ge omdömet ”Å SÅ BRA!”, utan att samtidigt lägga till något som tar udden av den där positiva reaktionen. I hängmattan, alltså. När man är lite trött för Svetlana Aleksijevitj.

Den där fina litteraturen då? Hemsöborna, passar den bäst att läsa på en hård och obekväm pinnstol? Och Kafka, var läser man honom – på en halt pall i ett kallt rum? För det får ju liksom inte bli för mysigt och trevligt och… underhållande.

För mig är underhållande litteratur något väldigt positivt. Därmed inte sagt att jag inte kan uppskatta annan litteratur också, klassiker med mera. En del av dem alltså. Selma Lagerlöf slukar jag gärna (och underhålls av…), August Strindberg står jag inte ut med. Finlitteratur eller inte, det handlar fortfarande om tycke och smak.

Och visst, det finns böcker som förtjänar att läsas i rent allmänbildande syfte. ”Passar perfekt i skolbänken”, kanske man skulle skriva på dem. Men får jag välja fritt efter en dag full av måsten, tar jag helst en sådan där hängmattsbok som jag kan drömma mig bort i.

Annonser

6 reaktioner på ”Om fint och fult och att ursäkta sig

  1. Alltså, Kafka och Bulgakov läste jag i tonåren, sedan kom jag över det. Jag skäms inte över någonting jag läser, eller över att jag med skräckblandad förtjusning ser Paradise Hotell (ny säsong ikväll). Lagerlöf upplever jag inte som pretto heller.
    Men, det jag måste ursäkta och skäms över är att jag tror att jag kan skriva. Alla har vi våra utmaningar 😄

    Gilla

    1. Ja, det är intressant det där med att det faktiskt kan upplevas som lite ”skämmigt” det här med att man skriver. Som att man måste förminska det lite (”ja, jo, jag skriver litegrann ibland bara, inget seriöst direkt…”). 🙂 Det är väl den gamle Jante som spökar, kanske? Eller bara att det inte riktigt rimmar med vår kultur att öppet tro sig vara bra på något?

      Liked by 1 person

      1. Definitivt Jante och även – tror jag, iaf för min del – att det faktiskt finns en osäkerhet kring om man/jag håller måttet. Eller är jag som en av de självinsiktslösa personerna som söker Idol?
        Jag försöker att tänka på de negativa tankarna som brus som kommer och går, jag tror alla kreativa människor brottas mer eller mindre med självtvivel. Den forskning som finns visar att det är en del av den kreativa processen.
        Så om vi fortsätter tröska på så ska det väl vara fasen om vi inte kommer någon vart och under tiden så kan vi vara stolta över att vi faktiskt jobbar hårt för att nå en dröm, ett mål. Hur många kan skryta med det?

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s