50 000

Idag har jag knappt haft tid att sitta ner, än mindre skriva -förrän precis nyss. Jag damp ner i soffan, tog vid där jag var och vips… hade ordräknaren passerat 50000. Det firar jag med att ta skrivledigt resten av kvällen. Är rätt slut nu, så en kopp te och några kärlekstörstande bönder får göra mig sällskap nu. 🙂

50000

 

Annonser

Överraska lagom

Att en berättelse är förutsägbar brukar ofta sägas vara till dess nackdel. Twister av olika slag och sådant som överraskar läsaren (eller publiken, om det är en film) ses i regel som positivt.

Inom rimliga gränser, förstås. För det finns även förväntningar att ta hänsyn till. I en deckare förväntar vi oss att polisen/detektiven/den utstötta hjälten som inte kan låta bli att gräva i fallet, löser det till slut. Överraskningsmomentet får gärna ligga i VEM förövaren är, i motivet eller tillvägagångssättet eller det sätt på vilket han eller hon åker fast. Men att sluta med ett olöst fall skulle nog reta upp de flesta läsare.

I en romance förväntar vi oss ett lyckligt slut där de älskande får varandra efter mycket om och men. Gärna twister på vägen dit i form av förvecklingar och hinder (som såklart verkar OÖVERSTIGLIGA), men inte att de på sista sidan inser att de har det bättre på var sitt håll. (I relationsromaner möjligen, men inte i romance).

Barnen såg en Nalle Puh-film igår, i vilken Nasse var försvunnen och de andra letade och undrade vart han hade tagit vägen. Så småningom, när han hade kommit tillbaka, utbrast dottern (5½ år): Han är tillbaka! Då är det snart slut. De ska bara fira lite, sen är det slut.

Som sagt, vi har vissa förväntningar när vi läser böcker eller ser film, mycket beroende på hur vi vet att berättelserna brukar vara uppbyggda. Och oväntade inslag som avviker alltför mycket från det förväntade riskerar att göra läsarna/publiken irriterade och förvirrade.

Ja, sånt funderar jag på en söndagsförmiddag medan barnen lägger pussel och barnvisorna skvalar ur högtalarna. På tal om det är ju Imse vimse spindel ett tydligt exempel på klassisk dramaturgi.

imse-vimse

Hoppas att ni har en skön helg!

 

Insert your darlings

Vad lätt det är att snegla över staketet och tänka att gräset säkert är grönare på andra sidan. Som nu när jag skriver råmanus och tänker att åh, redigeringen! Den kommer att bli enklare och härligare och texten kommer att skina som en sol.

Jo. Jag vågar mig på en chansning att jag mitt i redigeringen kommer att tänka tillbaka på råmanustiden som i ett romantiskt skimmer. Åh, tänk när man ändå fick krafsa ihop helt ny text, lite sådär kravlöst…

Inte för att det inte är roligt att skriva. (Då hade jag ju knappast gjort det!). Men som alla vet kommer det dagar då det inte känns sådär fantastiskt underbart, när texten osar högstadienovell och tröttheten och netflixutbudet tar överhanden. Det är då det är bra att försöka definiera fördelarna med den nuvarande fasen. För de finns förstås, oavsett svackor här och där. Och en av de stora fördelarna med att skriva råmanus måste väl ändå vara just att det är mer kravlöst. Att inte behöva sitta med rödpenna och skeptisk min och sila stoffet och killa darlings.

Nej, nu är det läge att ge kreativiteten och de galna idéerna fritt spelrum, ösa på med allt som verkar kul eller fyndigt, pressa in det där roliga skämtet eller citatet bara för att man gillar det så mycket. Strunt samma om det ryker i redigeringen. Råmanuset behöver inte vara ett avskalat skelett, tänker jag. In med älsklingarna!

Tillfälligt avbrott på bloggen

…pga att maken använder datorn till att slutföra en kurs. Japp, vi har ”bara” en –  det är oftast jag som använder den.

Men idag och ikväll skrivs det alltså inget. Ska göra mig en kopp te och sätta mig och läsa istället!

Om mannen blir klar med kursen idag klämmer vi nog in ett avsnitt av ”Stranger things” också. Netflixtips!

Fortkörning eller snigelfart?

Mannen började klockan sju i morse och jag har varit igång nästan lika länge. Mellankillen är som en klocka. På slaget 6:00 (ok, kan diffa på några minuter hit eller dit) hojtar han från sitt och dotterns rum. Mamma! Pappa! Mammapappa! PAPPA! Jag vill inte SOVA LÄNGRE! Det här brukar ge ringar på vattnet i form av att även lillen vaknar, och så är dagen igång. Vid nio lämnade jag de två stora på förskolan, och strax efter halv tio somnade lilleman. Det går aldrig att veta riktigt hur länge han kommer att sova, men igår sov han tre (!) timmar i sträck. Jag har hur som helst laddat upp med kaffe i skrivarkoppen och så får vi se hur långt jag hinner.

Det här med skrivtempot är en källa till ständigt velande hos mig. Borde jag kanske skriva snabbare, bara rusa på, för att snart få en helhet att jobba med? Eller är det bättre att vara så nöjd som möjligt med språk och formuleringar osv, för att allt inte ska behöva ryka vid redigeringen?

Hittills har det blivit någon sorts blandning. Ibland tar jag mig tid att sitta och slipa tills jag är nöjd, ibland skriver jag bara vidare trots att jag tycker att det blir bedrövligt stolpigt, platt eller pladdrigt. Jaja. Nu ska jag harva vidare.

Min spretiga synopsis-fläta (eller: det sköna med att planera)

Jag har en föreställning om att jag gillar att planera. Åtminstone tycker jag att det är skönt att HA planerat. Exempelvis har vi sedan några veckor tillbaka börjat med veckoplanering av middagarna, vilket är extremt skönt då vi slipper de där grubblerierna som annars alltid kommer krypande senast vid fyrasnåret varje dag. Vad ska vi äta idag då? Öh… Vad har vi hemma? Kanske… nej just ja, det åt vi i förrgår. Ja, okej, men här har vi tre potatisar och två bitar laxfilé… om någon kilar iväg och handlar fem potatisar till och några fiskpinnar till barnen att komplettera med? Nej, som sagt. Nu ska här planeras. Så mycket lättare att bara kasta en blick på menyn, ta fram de redan inhandlade varorna och börja laga.

img_3277

Lite samma känsla får jag när jag har avslutat en scen eller ett kapitel och tänker: Jaha, hur var det sedan då? Och så öppnar jag planeringsdokumentet och läser några stolpar som jag har krafsat ner. Då går det ofta hyfsat lätt att fortsätta skriva, och jag kommer snabbt in i hur jag har tänkt mig det hela.

Planeringsdokumentet, min spretiga synopsis, har jag lagt ner ganska mycket tid på. Jag började med att skriva ner händelseutvecklingen för varje ”tråd”: Jobbtråden, familjetråden och, såklart, kärlekstråden. Därefter klippte och klistrade jag (fortfarande i word). Jag gav varje tråd en egen färg, och sedan försökte jag fläta ihop dem så att varje tråd följde sin egen utveckling, men varvades med de andra på ett bra sätt. HUR bra vet jag inte än – det återstår att se när råmanuset är färdigt.

Vissa saker ändrar jag redan nu, under skrivandets gång. Nya idéer dyker upp, ibland för att komplettera de tidigare, ibland för att ersätta dem. Nya karaktärer, nya detaljer, nya samband. Därav en något spretig fläta. Men som sagt, planen är att få ihop det till slut.

Champagne-chicklit

Varför tar ingen henne i handen och åker till ett AA-möte?

Det har jag undrat både en och och två gånger när jag har läst chicklit eller relationsromaner. Visst, man kan överdriva för dramatikens skull. Men (och nu tar jag risken att låta som en präktig moralkärring) ibland får jag känslan av att alkoholen målas upp både romantiserat och orealistiskt.

Det dricks vin och champagne till vardags och fest, med vännerna, på dejter, hemma i soffan. För att fira, för att trösta sig eller helt enkelt för att ja, jag vet inte, tillföra lite glamour? Eller för att det bara ska vara så?

Visst får man skriva om alkohol (det gör jag också). Att låta någon bli berusad eller bakis gör att berättelsen kan ta andra vändningar och karaktären kan bete sig på ett nytt sätt. Överdrivet drickande kan t.ex. signalera att någon är nere. Det kan säga något om karaktär och personlighet. Men jag ställer mig ändå lite frågande till att huvudpersonen måste vara mer eller mindre berusad från pärm till pärm.

Anledningen till att jag funderar över det här just nu, är att min huvudperson precis ska vakna upp efter att ha druckit för mycket. Det ska bli roligt att skriva om, och det fyller en viktig funktion i berättelsen. Och, för att ta henne i försvar, så fick hon väldigt jobbiga nyheter kvällen innan. Men om hon börjar vakna upp med dunkande skalle i vart och vartannat kapitel så kommer jag att tröttna på henne och säga åt henne att skärpa sig.

 

Peppad eller provocerad?

Det är intressant att läsa om hur många olika sätt det finns att jobba på när man skriver, hur många vägar det finns att välja på för att nå målet. En del gör noggranna synopsis med scenerna planerade mer eller mindre i detalj, medan andra tar avstamp i en flyktig tanke, börjar skriva och ser vart det leder.

Åsa Hellberg delar med sig av sin process på bloggen, och hon verkar skriva råmanus ungefär som en hundrameterslöpare springer. Och visst, det är inte läge att börja jämföra sig – allas liv ser förstås olika ut för övrigt, när det gäller jobb, barn, andra åtaganden osv. Men ändå, oavsett det så tycker jag att det är ett imponerande tempo.

Och frågan är – blir man peppad eller provocerad av att läsa om det? Det är lite som när jag för några veckor sedan var ute och sprang med Johanna. (Hon skulle förmodligen tycka att ”sprang” är en grov överdrift eftersom hon var tvungen att hålla mitt tempo). Elva kilometer, vilket är det längsta jag har sprungit någon gång och ungefär hälften så långt som de löppass som Johanna brukar ge sig ut på efter en hel dag på jobbet eller med de små barnen. Slutet av löprundan gick i ett skogsparti som var ganska kuperat, och medan jag flåsade, stånkade och pressade mig framåt skuttade Johanna ett halvt steg framför, vände sig om med glada tillrop och peppande kommentarer. Mitt ansikte var svettigt och högrött. Johanna såg ut som om hon kom direkt från ett modelljobb.

Så – peppad eller provocerad? Ja, handlar det inte om hur vi väljer att se på oss själva och vår förmåga? Antingen kan de som är bättre än oss få oss att sura och känna oss dåliga. Eller så accepterar vi att vi inte är bäst på allt och gläder oss över att det finns de som kan inspirera oss och visa vägen.

Tonsatt inspiration

En del som skriver verkar ha skräddarsytt hela låtlistor till sina manus. Det har inte jag – inte än i alla fall. Men den här låten passar mina huvudpersoner perfekt, och nu kommer jag snart till en av de scener där den passar som allra bäst. Jag skulle nästan kunna låta en person sjunga den här sången, så är dialogen fixad.

Annars lyssnar jag sällan på musik när jag skriver. Jag vill ha lugn, ro och en kopp kaffe, det brukar räcka långt. Men jag kanske skulle testa någon gång att lyssna på något samtidigt. Hur brukar ni andra göra? Någon som har låttips?