Champagne-chicklit

Varför tar ingen henne i handen och åker till ett AA-möte?

Det har jag undrat både en och och två gånger när jag har läst chicklit eller relationsromaner. Visst, man kan överdriva för dramatikens skull. Men (och nu tar jag risken att låta som en präktig moralkärring) ibland får jag känslan av att alkoholen målas upp både romantiserat och orealistiskt.

Det dricks vin och champagne till vardags och fest, med vännerna, på dejter, hemma i soffan. För att fira, för att trösta sig eller helt enkelt för att ja, jag vet inte, tillföra lite glamour? Eller för att det bara ska vara så?

Visst får man skriva om alkohol (det gör jag också). Att låta någon bli berusad eller bakis gör att berättelsen kan ta andra vändningar och karaktären kan bete sig på ett nytt sätt. Överdrivet drickande kan t.ex. signalera att någon är nere. Det kan säga något om karaktär och personlighet. Men jag ställer mig ändå lite frågande till att huvudpersonen måste vara mer eller mindre berusad från pärm till pärm.

Anledningen till att jag funderar över det här just nu, är att min huvudperson precis ska vakna upp efter att ha druckit för mycket. Det ska bli roligt att skriva om, och det fyller en viktig funktion i berättelsen. Och, för att ta henne i försvar, så fick hon väldigt jobbiga nyheter kvällen innan. Men om hon börjar vakna upp med dunkande skalle i vart och vartannat kapitel så kommer jag att tröttna på henne och säga åt henne att skärpa sig.