Överraska lagom

Att en berättelse är förutsägbar brukar ofta sägas vara till dess nackdel. Twister av olika slag och sådant som överraskar läsaren (eller publiken, om det är en film) ses i regel som positivt.

Inom rimliga gränser, förstås. För det finns även förväntningar att ta hänsyn till. I en deckare förväntar vi oss att polisen/detektiven/den utstötta hjälten som inte kan låta bli att gräva i fallet, löser det till slut. Överraskningsmomentet får gärna ligga i VEM förövaren är, i motivet eller tillvägagångssättet eller det sätt på vilket han eller hon åker fast. Men att sluta med ett olöst fall skulle nog reta upp de flesta läsare.

I en romance förväntar vi oss ett lyckligt slut där de älskande får varandra efter mycket om och men. Gärna twister på vägen dit i form av förvecklingar och hinder (som såklart verkar OÖVERSTIGLIGA), men inte att de på sista sidan inser att de har det bättre på var sitt håll. (I relationsromaner möjligen, men inte i romance).

Barnen såg en Nalle Puh-film igår, i vilken Nasse var försvunnen och de andra letade och undrade vart han hade tagit vägen. Så småningom, när han hade kommit tillbaka, utbrast dottern (5½ år): Han är tillbaka! Då är det snart slut. De ska bara fira lite, sen är det slut.

Som sagt, vi har vissa förväntningar när vi läser böcker eller ser film, mycket beroende på hur vi vet att berättelserna brukar vara uppbyggda. Och oväntade inslag som avviker alltför mycket från det förväntade riskerar att göra läsarna/publiken irriterade och förvirrade.

Ja, sånt funderar jag på en söndagsförmiddag medan barnen lägger pussel och barnvisorna skvalar ur högtalarna. På tal om det är ju Imse vimse spindel ett tydligt exempel på klassisk dramaturgi.

imse-vimse

Hoppas att ni har en skön helg!

 

Annonser

8 reaktioner på ”Överraska lagom

  1. Conan Doyle skrev fyra romaner och femtiosex noveller om Sherlock Holmes. Vill minnas att han i två fall misslyckades. Så att läsaren aldrig kan känna sig helt säker på att det slutar som man förväntar sig.

    Gillad av 1 person

    1. Å, det visste jag inte! Vad lurigt. Göra läsarna besvikna två gånger, för att öka spänningen i resterande texter… ja, det kanske inte var någon dum idé? 🙂
      Besvikna blev de väl också när Sherlock dog, så till den milda grad att CD var tvungen att återuppväcka honom igen? 🙂

      Gilla

      1. Besvikna? Hela det brittiska imperiet upphävde ett samfällt ramaskri! Och eftersom det inte klart framgick att han följt ärkefienden Dr Moriarty ner i djupet vid Reichenbachfallen, hade CD bäddat för en eventuell återkomst. Skickligt skildrad i The Empty House. En riktig höjdare bland novellerna. Vidare låtsades Sherlock misslyckas i ett par fall, där han fann moralisk rättvisa väga tyngre än strikt juridik. Som sagt, oförutsägbart.

        Gillad av 1 person

      2. Haha! Men visst var det så att CD själv var rätt trött på Sherlock, och gärna ville bli av med honom? Jag tror att jag har hört/läst det iaf. Och det där med att han lät bli att peka ut den skyldiga, känner jag igen när du säger det.

        Gilla

  2. Åh vilket tänkvärt inlägg!
    En sak som bygger starka förhållanden – romantiska eller vänskap – är förutsägbarhet. På sätt och vis har vi ett förhållande även till litteraturen där vi lärt oss känna igen mönster och känner en trygghet i det.
    Men när det gäller exempelvis spänningsromaner så handlar det om att använda dessa mönster och bryta dem… på ett snyggt sätt som, istället för att bara skapa besvikelse, skapar ett ”aha-pirr”. Vilken utmaning!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s