Det tar sig (sa pyromanen)

Igår kväll passerade jag 40 000 ord! Än så länge är skrivtempot tillräckligt bra för att jag ska kunna hålla min deadline för råmanuset. Jag längtar efter att ha ett färdigt utkast att skicka till testläsare. Det känns som att jag går och går, längre och längre, utan att riktigt veta om det är en bra väg jag har valt. Ju längre jag går, desto mer sugen blir jag på att ropa över axeln: Hallå! Vad tror ni om den här vägen? Någon? Leder den någonvart?

Men än är jag inte där. Snart halvvägs, kanske? Och idag är jag trött. Mannen jobbar nätter nu, så jag är ensam på nätterna med vår lilla trio. Jag ska hälla upp kaffe, läsa en stund (En enda risk) och sedan passa på att sova lite. Skrivandet får vänta till kvällen.

skarmdump

Läsande människor

reading

Som svensklärare hamnar jag då och då i samtal kring vad ”ungdomarna bör läsa”. Jag tror att de flesta svensklärare är överens om att vi har ett stort ansvar när vi väljer ut böcker som hela klasser ska läsa. Jag är också övertygad om att de allra flesta, även om åsikterna kring boktitlar kan skilja sig åt, har elevernas bästa för ögonen.

Men ibland uppstår det två läger. De som vill få med så mycket av litteraturhistoriens skatter som möjligt, och de som vill hitta titlar som ungdomarna kan gilla (därmed inte sagt att de två måste motsäga varandra). Det finns förstås goda intentioner och starka argument i båda dessa läger.

Jag brukar dock betona läslusten mest av allt när det gäller skönlitteratur. Givetvis tycker jag också att det är viktigt att få kunskaper om vårt litterära arv, författare och verk från olika tider och kulturer som har haft stor betydelse för litteraturen och samhällsutvecklingen. Epoker, inriktningar, svängningar, sammanhang. MEN. Man kan inte heller sätta en bok som exempelvis Kallocain i händerna på vilka ungdomar som helst utan att tänka på att det får konsekvenser för hur de ser på böcker.

En del elever (ja, även i gymnasiet) har aldrig tagit sig igenom en hel roman. En del elever kan inte sitta still och fästa ögonen i en bok i två minuter utan att börja titta rastlöst kring sig. En del kämpar sig bara igenom ett par sidor i en relativt lättläst ungdomsroman om jag står och stirrar på dem som en hök. Att skicka med Kallocain, 1984 eller Röda rummet med dessa elever hem är, oavsett goda avsikter, som att beställa en kopierad text från wikipedia när boken sedan ska examineras.

Ibland möter jag människor som får mig att tänka: De läser nog inte böcker. Ibland sänder människor ut sådana signaler – svårt att sätta fingret på, men ni vet det där som böcker gör med en – väcker sympati, empati och eftertanke. Ibland kan man nästan ana att någon sällan eller aldrig försjunker i en bok och låter sig dras med av en berättelse.

Hela poängen med romaner är ju  (ofta) att vi som läser den ska bry oss om de personer som befolkar dem. Vår sympati väcks, vi lever oss in i deras liv, vill dem väl och hoppas att allt ska lösa sig till det bästa för dem. Och det är DE känslorna som är eftersträvansvärda, tycker jag. Inte känslorna av, vilket alltför ofta är fallet för många elever, att man hatar skolan, att författarna är tråkiga och irrelevanta, att böcker är den sämsta sortens tidsfördriv och, värst av allt, att man själv är värdelös för att man inte förstår.

Så för mig kommer elevernas läsvana och läslust att fortsätta vara utgångspunkten när jag väljer böcker. Självklart kommer jag inte att strunta i litteraturhistorien. Men man kan lära sig mycket om och av den utan att eleverna måste ta sig igenom flera hela verk. Man kan välja verk som man tror passar. Man kan individanpassa (för visst finns det de som har glädje av Dostojevskij och Camus också!).

Och så kan man försöka hitta de där böckerna som får eleverna att komma med en ny liten lampa tänd i ögonen och säga: Wow, det är första gången jag har läst ut en hel bok!

Prioriteringar

Som jag redan har skrivit om, gick jag under våren två distans-skrivarkurser som jag tyckte mycket om. Inte minst fick jag mer struktur på skrivandet, och befann mig plötsligt i ett sammanhang tillsammans med andra skrivande.

Då och då blir jag sugen på att göra något liknande, gå en ny skrivarkurs av något slag, på distans eller kanske irl. Men det är det här med tiden. Skrivarkurser tar ju tid, åtminstone om man vill få ut något av dem. Det tar tid att ta del av lektioner, läsa andras texter och kommentera dem, ta del av och göra något av kommentarer på de egna texterna. Lärorika, nyttiga och roliga saker – men likväl tar de tid.

Och just nu känner jag att jag har vad jag behöver för att få ur mig mitt råmanus. Inte för att låta beskäftig, självklart är jag inte färdiglärd, men jag kommer ju inte att utvecklas om jag inte praktiserar kunskaperna heller. Det är så lätt att använda tiden till att läsa om att skriva, skriva om att skriva (som i skrivande stund) eller prata om att skriva. Eller för all del, tänka på att skriva. Men de närmaste månaderna ska jag prioritera att skriva, rätt och slätt. Och när råmanuset är färdigskrivet och grovredigerat börjar nästa fas. Då ska jag stanna upp igen, försöka lära mig mer. Skicka manuset till testläsare och sedan slipa vidare. Det ser jag redan fram emot. Trevlig helg!

just-do-it

Apropå fin och ful litteratur

Simona Ahrnstedt, vars senaste bok En enda risk nyligen släppts, skriver om en recension boken fått. Av en Jan som aldrig har läst romance förut och inte vet vad det är. Själv skulle jag ha varit smått generad över att ta mig an uppgiften att recensera en bok i en genre som jag inte hade en aning om vad det var.

”Jaha, nu har jag läst den här diktsamlingen, har aldrig läst någon dikt förut och vet inte vad det är, men nu har jag ju fått i uppdrag att recensera den (???), så det får bli en sågning där jag ifrågasätter den märkliga interpunktionen och de avhuggna meningarna. En ofullständig mening är ingen mening. Nej, det här förstod jag mig inte på, så jag avråder er alla från att läsa det.”

Recensenten avslutar med följande stycke, som jag faktiskt inte kan låta bli att fnissa åt. Apropå fint och fult:

”En bra bok brukar finnas kvar i minnet. Det brukar känneteckna god litteratur. Jag minns fortfarande Dostojevskijs Brott och straff som jag läste i ungdomens dar. Simona Ahrnstedts En enda risk har jag svårt att komma ihåg redan efter ett par dagar, när recensionen ska skrivas.”

Okej, så ”god litteratur” kännetecknas av att den brukar finnas kvar i JANS minne? För det är han som är måttstocken, eller? Annars minns jag fortfarande när jag som barn läste den fantastiska Skratt-Maja reser till månen. Jag kanske ska maila Jan och tipsa om den, om han vill ha nåt annat än Brott och straff ett tag.

 

Min huvudkaraktär och jag

Jodå, det gick bra igår! Drygt 1300 ord blev det, och fortsätter det i samma takt de kommande dagarna så borde 5000 vara inom räckhåll den här veckan. En sak som går upp för mig mer och mer, är det här med viktiga och helt irrelevanta scener. T ex en sen där någon är ute och joggar, bara för att det är skönt att röra på sig, ja… det borde ju inte vara en hel scen. Möjligen ett par rader i ett längre stycke. De utbyggda, gestaltande scenerna där jag dröjer mig kvar, det ska ju vara de där som känns, där det händer avgörande saker. Det blir mer läsvärt och, inte minst, mycket roligare att skriva!

En annan sak som jag reflekterade över igår var att min huvudkaraktär betedde sig på ett sätt som jag inte riktigt hade planerat. Kanske hade jag inte planerat det för att det inte är så som JAG skulle ha betett mig. Men min huvudkaraktär är ju – trots att vi har en hel del likheter – inte jag. Och för kanske första gången kunde jag förstå varför många pratar om det där att karaktärerna börjar leva sina egna liv. Tidigare har jag mest tänkt att det låter ganska tramsigt – man planerar väl en synopsis och bestämmer vad som ska hända?

Ja, visst – men det händer ju faktiskt också någonting när man skriver. Personerna svarar annorlunda än man tänkt, de får syn på något som man inte har planerat och plötsligt börjar de bråka eller springer därifrån. Ytterligare något som gör skrivandet så mycket roligare!

Hej rutiner!

Så var semestern slut även för oss, och som vanligt så här års tycker jag att det är rätt skönt att komma in i rutinerna igen. Morgonen har flutit på i fullständig harmoni, de två äldsta var glada att komma tillbaka till förskolan igen och lilleman sover gott. Själv har jag fyllt skrivarkoppen med kaffe igen, äntligen!

image

I lördags kom vi hem från en härlig vecka i fjällen, därav tystnaden här på bloggen. Ingen täckning och således en vecka utan internet – det kan vara både skönt och nyttigt emellanåt, känns det som!

 

Jaha, nu kör vi. 5000 ord i veckan är alltså tanken. Återkommer med rapport!