Läslov (eller: Vad får man egentligen lov att läsa?)

Svt publicerade häromdagen artikeln Flirten med folkligheten är över, där de nuvarande statsrådens påstådda läsvanor jämförs med de förras. Diskussionen rör kanske mest huruvida, och på vad sätt, de påstådda läsvanorna i fråga påverkar statsrådens image, men jag har svårt att inte grimasera över uttryck som:

Statsrådens läsvanor är överraskande föredömliga

”rätt” kulturkonsumtion

En korrekt lista böcker alltså.

Så var vi där igen.

Blä.

Nu ska jag skriva vidare på mitt chick-lit-mästerverk.

Infall

Min huvudkaraktär skulle skriva ett ursäktande mail. Hon är en sansad person, och jag hade ganska klart för mig hur hon skulle skriva. Men så började hon dricka vin, lyssna på Bryan Adams på Youtube och skickade iväg något helt annat och inte så sansat.

Vilket gör att jag med den lilla passagen har gått emot två av mina tidigare inlägg: om drickande och om att låta karaktärerna ta över.

Men jag tror att det här blev bättre. Åtminstone hade jag ganska roligt åt det. Och till min karaktärs försvar så har hon det sannerligen inte lätt just nu.

Mycket nostalgi, litet allmänintresse

Jag hittade min barndom i förrådet igår. Lite så kändes det i alla fall. Vi höll på att rensa, och jag började titta i mina ”nostalgilådor” med blandade saker som jag inte velat göra mig av med. Dels hittade jag böcker som jag läste när jag var liten (Hemliga sjuan, Lassie, Kitty, Kulla-Gulla och en massa annat), och dels hittade jag min egen serie om Isabell. Jag hade blandat ihop namnen i det inlägget, upptäckte jag – Isabells syskon var inte tvillingar, utan trillingar. Orvar, Jon och Lotta. En annan sak som slog mig när jag läste igenom de sex delarna i serien, var att de faktiskt är riktigt bra! (Även om jag kan vara en aning partisk). Det finns intriger, illustrationer, baksidestexter och lånekort. Nya karaktärer introduceras och gamla dyker upp. Det kanske är de här jag ska satsa på?

Om rimliga krav och mätbara mål

70 000 förra veckan? Nej, det fanns inte en chans. I början av veckan tuffade det på ganska bra, men mot veckoslutet, då jag hade ungarna ensam både dag- och nattetid, var jag alldeles för trött. Det är nog en av mina styrkor, att jag utan dåligt samvete eller måsten som pockar på kan parkera mig i soffan en hel kväll med glass och underhållnings-TV. Det må låta mer som laster och lathet än en styrka, men jag bromsar hellre för tidigt än att pressa mig för långt. Man måste vara lite snäll mot sig själv.

done-enough

Men 65000 har jag passerat, och nu har ett skrivartillfälle dykt upp igen. Ibland kan jag känna att det blir en konstig fixering vid antal ord – det är ju till syvende och sist inte ordantalet som avgör när manuset är klart – men i brist på andra måttstockar har det funkat som ett sätt att beta av delmål för mig, ett konkret bevis på att det går framåt.

6-7 avsnitt/scener kvar, tror jag. Nu är det dags för skolavslutning.

Med risk för att låta krass

Jag har ju haft en ganska utförlig synopsis under skrivandet, med de stora trådarna i stora drag – scener, karaktärers utveckling, vändpunkter osv. Men det finns en ganska stor grej som jag hittills har lämnat öppen. Och nu när jag närmar mig slutet så måste jag bestämma mig.

Jag har tänkt ett tag att det kanske är bra att jag inte har bestämt allt, att jag inte vet utgången helt och fullt. Att jag blir mer som en läsare som också är nyfiken på hur det ska bli. Låta karaktärerna visa vägen, så att säga.

Men sanningen att säga har jag lite svårt för det här med att lämna över makten till karaktärerna. Att se sig själv som berättelsens tjänare, som bara känner in och skriver ner, som om berättelsen var en helig skrift. Nja, nog för att det finns magiska ögonblick i skrivarlivet, men mitt manus är ingen helig skrift. Och nu börjar det bli hög tid för mig att gå in och bestämma hur det ska sluta.

 

Synopsis som spretar åt alla håll

malNågonstans där borta skymtar jag målet…

Nu är jag över 60000 och min synopsis är spretigare än någonsin. Ju närmare slutet jag kommer, desto mer stuvar jag om i planeringen. Och, på plus-sidan, desto mindre betydelse får den kanske. Det gäller mest att inte missa något. Alla trådar ska vävas klart. Alla planteringar ska kommas ihåg. I övrigt kommer jag att kunna experimentera med ordningsföljden på scenerna längre fram för att få till bästa möjliga slut.

Mannen jobbar nätter nästan hela veckan, så jag skriver på så mycket jag orkar. Kanske, kanske når jag 70000 innan veckan är slut. Nu ser jag fram emot att ha ett färdigt råmanus – då ska jag skriva ut det på PAPPER och krypa upp i soffhörnet med pappersbunt och penna. Och det kommer inte ALLS att vara jobbigt. Hehe…

Man vet inte vad man kan förrän man har försökt

lotta

Det är befriande att se hur barnen vill testa på allt de får nys om. Skridskor, kullerbyttor, siffror, matlagning, städning, och så vidare, och så vidare… Jag tror att vi är många som ibland skulle behöva lära oss av barnens inställning (som Pippi: Hur ska jag veta det när jag aldrig har försökt? eller Lotta på Bråkmakargatan, som visst kan nästan allting!). Själv minns jag med fasa idrottsdagarna när skridskorna skulle med, eller höjdhoppsribban som darrade oroväckande högt upp.

Inte kan det väl ha varit så farligt att testa, även om det inte skulle gå vägen? Folk har väl vurpat på isen och rivit ner ribban förr. Men med åren kommer den där känslan av att inte vilja göra bort sig. Och den där Jantefjanten – inte kan väl jag?! Vad skulle folk säga…? Och man kan intala sig hur mycket som helst att det inte spelar någon roll vad andra säger, men faktum är ändå att vi lever i en tid då vi gör underhållnings-TV av människor som tror sig kunna något, som vill hålla på med något, bara för att kollektivt skratta ut dem när vi hör att deras sång låter falskt. Och det är klart – steget från soffan, där vi sitter och hånskrattar åt andra med en skämskudde för ansiktet, till att faktiskt ge vår egen dröm en chans, riskerar ibland kanske att bli väl stort.

För även om alla inte kan få skivkontrakt (finns det fortfarande något som heter så, i streamingtjänsternas tid?), kan vi väl låta alla sjunga bäst de vill. Eller skriva, hoppa och åka skridskor.

Podd-pudel

pudel

Marie bloggade intressant om bland annat skrivpoddar, varpå jag kommenterade att det inte är min grej. I ärlighetens namn hade jag inte gett det en särskilt stor chans innan – jag hade lyssnat lite på Författarpodden och en ytterst liten del av en helt annan, nöjesinriktad podd som jag stängde av i ren panik – så jag var nog lite väl snabb att avfärda poddandet helt. Jag får göra en pudel, helt enkelt, och det med nöje.

På Maries inrådan lyssnade jag på ett avsnitt av Ninni Schulmans och Caroline Erikssons podd Skriv en bestseller – eller en annan bok. Sedan lyssnade jag på ett till. Och ett till. Och…

Det var intressant, givande, innehållsrikt och väldigt sympatiskt framfört, tycker jag. Och jag som brukar skylla på småbarnskaoset – det här är ju den perfekta sysselsättningen att kombinera med bollrullning på golvet med minstingen! Att skriva funkar inte när han är vaken, inte heller att läsa (och  så mycket vill jag heller inte fjärma av mig från honom), men att ha mobilen stående i en hylla medan podden rullar, var perfekt. Mer stimulans för mig, samtidigt som jag kan leka och busa.

Så tack för tipset, Marie! Nu ska jag dock passa på att få lite skrivet medan förmiddagsluren varar.

Bland böcker och drömmar

För en vecka sedan var jag och mamma på Books&Dreams författarkväll på Oscarsteatern. Jag gillar verkligen det formatet – en helkväll med författarintervjuer, boktips och mingel med läsande och skrivande människor. (Okej, jag är usel på att mingla, men jag hälsade i alla fall på härliga Simona!).

Alla hennes böcker har jag redan läst, men jag blev sugen på att läsa Slutet av sommaren av Anders de la Motte, som också medverkade. Kanske kunde vara något att bryta av alla relationsromaner, chicklits, romance och feelgood med? Hittills i år är Stephen King den enda manliga författaren jag har läst, och då var det hans Att skriva. Jo, det blir nog att klicka hem denna från adlibris när jag ändå ska beställa McFarlanes senaste.

Josefine Sundström var också med i tisdags, och läste bland annat upp ett stycke ur sin fina Saga-sagor. Den köpte jag sedan till femåringen, och vi har haft några riktigt mysiga lässtunder med den!

sagasagor

 

Om att inte hålla jämna steg med idéerna

Nu var det ett tag sedan… de senaste tre dagarna har jag haft fullt upp med kidsen, och på kvällarna när de har somnat har jag varit totalt slut som artist och kraschat i soffan. Ätit för mycket Ben&Jerrys, läst och somnat tidigt. Lillkillen har några morgnar vaknat kring 5 (INTE ok!) och jag hoppas innerligt att han inte tänker göra det till en vana. 6 är illa nog för mig som i grunden är en morgontrött människa.

Det enda jag har skrivit på manuset i helgen blev till under trekvart då jag satt i omklädningsrummet när dottern hade gympalektion. Sedan har en del kommit till i min skalle – det gäller ”bara” att få ner det på pränt också…

Något annat som alltmer börjar ta form i skallen är nästa (!) manus. Jag har en huvudkaraktär, hennes namn, hennes livssituation i stora drag och en grov, mental skiss över handlingen. Ju längre jag kommer med det nuvarande manuset, desto mer tänker jag på nästa. Lite knasigt kanske, men det handlar nog om en trötthet, eller en mättnadskänsla, som infinner sig kring det pågående manuset efter att ha bankat ner över 50000 ord.

Men innan det blir tal om att ta tag i nästa, ska det pågående förstås slutföras. Åtminstone råmanuset och en första redigering. Kanske drar jag igång det andra lite mer när det första är ute på testläsningsrunda sedan.

Ja, ni hör…. inställningen är det inget fel på, haha. Verklighetsförankringen däremot… 😉

Nu ska jag skriva lite. Eller sova en skvätt.