När optimisten går igång

Nu har jag bara epilogen kvar! Plus prologen, om jag nu ska testa den idé jag fick (vilket jag ska). Sedan ska några punkter på redigeringslistan bockas av – det där punkterna som redan nu är så tydliga att jag vill få undan dem innan jag låter manuset vila.

I och med att jag snart har ett färdigt råmanus (om än ett väldigt ofärdigt färdigt sådant) tänker jag att skrivrutinerna kommer att kunna förändras lite. Till exempel inbillar jag mig att jag kommer att orka redigera på kvällarna, då jag oftast har varit för trött för att skriva. Det här kan mycket väl visa sig vara just inbillning, men vi får väl se. Hur som helst tycker jag att det är en skillnad mellan att skriva nytt och att redigera, även om redigeringen inte för den sakens skull behöver vara lättare. Det tar bara inte samma sorts energi som att gå från blank sida till text, tycker jag.

Efter årsskiftet går mannen på föräldraledighet och jag börjar jobba igen. Det ska bli jättekul, men kommer förstås också påverka hur mycket jag orkar hålla på med manuset.

Dessutom ska jag försöka ta tag i träningen. Den har fått stå åt sidan ett tag nu, men det känns inte som en bra strategi i längden. Alltså: Snart väntar en tid då jag ska jobba heltid, träna några gånger i veckan, mysa med barnen så mycket jag hinner efter jobbet, och, när de har somnat, sätta mig och redigera chicklit-karamell. Hmm, återstår att se hur det faller ut, med tanke på att jag i själ och hjärta är något av en soffpotatis som gillar att ta det lugnt när tillfälle ges.

Men nu, epilog! Ur ett nytt berättarperspektiv, det ska bli kul att testa och se hur det blir.

Annonser

Kärlek i landet lagom

jagalskardig

Igår bloggade Annika om kritiken som ingår i konceptet publicerad text. Det tycks ju väldigt mycket om böcker, vilket i grunden förstås är kul. Det vittnar ju ändå om att människor läser och reagerar på det de läser.

Men med det sagt så kan läsaromdömen och recensioner ställa till det när man skriver. Jag kan bli lite stött av att någon sågar/missförstår/bara inte gillar en bok som jag själv har fallit pladask för. Tänk då hur den som faktiskt har skrivit texten ska känna… hu.

Idag satt jag och googlade några böcker och läste recensioner, och återigen slogs jag av de förväntningar som finns på relationsromaner och angränsande genrer. Böcker vilkas teman är kärlek. Många läsare verkar uppskatta den typen av historier, men inte utan de obligatoriska tilläggen – jag har varit inne på dem förut:

  • Jag ligger hemma med influensa och orkade inte med nåt tungt, så det här var perfekt.
  • Jag behövde nåt att klämma in mellan de andra böckerna för att lätta upp.
  • Perfekt när du inte orkar engagera dig så mycket, det här ställer inga krav på intellektet.
  • Lite väl lättläst och förutsägbart, men ändå underhållande.

En annan sak som det tycks mycket om, är huruvida böckerna uppfyller det feministiska kravet eller inte. Det är som att man dumförklarar kvinnosläktet genom att skriva en bok om en kvinna vars liv påverkas mycket av att hon blir kär. För hallå, vi är ju starka, moderna kvinnor! Vår lycka står inte och faller med någon man!

Och ändå vill vi beröras av en kärlekshistoria. Uppenbarligen. Det som förväntas är alltså en bok där den kvinnliga hjältinnan blir kär, men inte alltför kär, fast ändå så pass så att det blir någon konflikt i historien, man vill ju veta om de ska få varann, få leva lyckliga och allt det där! Men får de inte varandra så är det inte heller hela världen.

Hmm, ja, låter ju som en superbra bok. Själv tänker jag att kärlek är typ det viktigaste i våra liv och att det är av allra största betydelse vem vi väljer att leva med, så jag förstår inte riktigt vad som är problemet. Kan man inte vara stark och kär på samma gång?

Om realisten får drömma

fedback

Man ska ju drömma stort, sikta högt och allt det där. Och visst vore det spännande att skicka in till förlag någon gång i framtiden, när jag har putsat och filat och pillat färdigt. Men det mål som framförallt hägrar nu, det är lektörsläsningen. Jag har preliminärbokat en lektörsläsning till februari (återstår att se om det är för optimistiskt, i så fall skjuter vi lite på det) och kan knappt vänta.

Just nu känns det som allt jag vill ha. Ett proffs som läser hela mitt manus, djupdyker i det och kommer med omfattande och uppriktig respons. Det är väl mer än vad man brukar få från förlagen? Haha…

Alla vet ju hur trångt det där förlagsnålsögat är, och bra manus refuseras utan förklaring på grund av en massa olika saker. Timing, till exempel. Och så sitter man kanske där och tror att ens lilla textpärla suger för att man får nej utan motivering. Nej, om manuset suger från början till slut vill jag hellre få det förklarat för mig. Om det dessutom slinker med lite positiv feedback också, så vore det ju fantastiskt förstås.

Nu, så. Sista kapitlet ska skrivas färdigt!

Förarbetet i efterhand

Jag står i startgroparna för det sista kapitlet. Sista! Och vad gör jag?

Utvecklar en av mina viktigaste karaktärer.

Ger honom mer personlighet, drömmar och sådant som gör att hans drömmar förblir just det. Helt enkelt sådant som man rekommenderas att göra som förarbete. Jag slarvade en del med det, möjligen med undantag för min huvudkaraktär.

Ändå grämer jag mig inte. På flera sätt tror jag att det är bra att vissa saker får falla på plats nu mot slutet, när nästan hela pusslet är lagt. Det gör det lättare att forma honom på ett sätt som är rimligt för resten av historien, och jag kan tänka ut vilka scener jag behöver jobba med för att få in det. Faktiskt flyter det på så geschwint att jag tror att jag ska slarva med förarbetet även nästa gång.

En bror som hänger löst

Så var det måndag igen, efter en trevlig helg med många människor och lite (inget) skrivande. Ibland kan jag tycka att det är bra med några skrivfria dagar. Att få känna att man längtar efter att skriva, så att det inte riskerar att bli för mycket ”borde” över det hela.

Nu är det verkligen inte långt kvar. Det känns som att jag har sagt det ett tag, men det har tillkommit någon scen och en annan växte lite – ingen idé att stressa fram slutet! Nu tror jag i alla fall att det är två scener plus epilog kvar. Kanske, eventuellt. Haha.

Och så var det den stackars brodern som hängde löst. Jesper. Med flickvän och bonusbarn och allt. Jag bestämde mig ju för att stryka honom, men nu har jag börjat vela lite igen. Han kanske ändå bidrar till berättelsen, även om han har en perifer roll och inte finns med jättemycket? Hmm, tills vidare får han hänga kvar tror jag, åtminstone tills jag har läst igenom allt.

Dagens skrivpass tänkte jag blanda upp med lite hushållsarbete. Istället för att få undan disk och tvätt innan jag börjar skriva, ska jag testa Kristinas metod att lägga in småpauser. Och jag brukar ju kunna vara kreativ i tvättstugan, så varför inte testa?

Idéer och inbördeskrig


Jag fick Bodil Malmstens fina skrivhandbok i födelsedagspresent av mamma och pappa. Förutom att vara en njutning rent språkligt, innehåller den flera guldkorn av tips och tankar. (Och då har jag ändå bara kommit till sidan 63!).

Alltså, visst är det lite så det är? Ett inbördeskrig.

När jag stod i duschen kom jag för övrigt på en annan sak som ska redigeras. Lite alkoholism ska bytas ut mot lite astrologi. Låter vettigt va? Lika vettigt som att mina idéer vanligtvis kommer:

  • I duschen
  • När jag har lagt mig för att sova
  • På löpbandet
  • I tvättstugan
  • När jag iakttar andras samtal (och hummande och nickande låtsas vara delaktig i samtalet).

Var får du dina idéer?

I vilken ände ska man börja?

”Om allt från spretig synopsis till rigorös redigering”, som jag (så pretentiöst) beskriver bloggen. Nu är jag snart framme vid den där rigorösa redigeringen, och jag vet inte riktigt vad jag ska börja med när jag väl har skrivit slutscenen.

Jag har några större ändringar som jag redan nu vet att jag vill få in. Ett helt kapitel ska skrivas om, en vinkling ska förtydligas och fördjupas, en bror ska eventuellt bort (tillsammans med sin flickvän och hennes son), problem som uppstår med anledning av den försvunne brodern ska åtgärdas, osv.

Spontant känner jag att det vore bättre att fixa till de här sakerna först, innan jag skriver ut allt och kör en genomläsning. Å andra sidan kommer jag behöva läsa en hel del för att lyckas med alla ändringar. Hmm, känner redan nu att det finns en risk att jag kommer att läsa sönder manuset och bli hemmablind innan jag ens har kommit i närheten av finliret…

Några tips? Ändra först och läsa sedan eller tvärtom?

Inledningar

Jag är ganska säker på att det mesta av den nuvarande inledningen i mitt manus kommer att ryka vid redigeringen. En ny variant håller på att ta form i huvudet, och jag tror att jag ska testa den istället. Om den sedan får vara kvar, återstår att se. Det senaste avsnittet av Skriv en bestseller handlar om just inledningen och vikten av att dra in läsaren i texten redan från start.  Det är lätt att få prestationsångest, men det är också något med det där som lockar, tycker jag. En riktig utmaning.

Medan jag tuggade i mig min pyttipanna nyss skummade jag igenom inledningarna till en del noveller jag har skrivit. En salig blandning!

Människan bredvid mig sitter på tok för nära, sådär som människor tenderar att göra på publika färdmedel.

Du skulle se naturen utanför mitt sovrumsfönster.

Jag gick på en liten väg, beströdd med ljust grus och inramad av en praktfull allé.

Hur går man vidare efter att ha bevittnat sin bästa väns fall?

Syrsorna spelade så att Agneta höll på att bli galen.

Jag står i en evinnerlig benböj, gungar i en noga avvägd rytm.

Väggarna är fortfarande rosa.

Starka händer rörde sig över min rygg.

Samma morgon som Sten Hård korsade min väg knackade jag på grannfamiljens dörr med en död katt i famnen.

Han skulle aldrig vänja sig vid lukten av död människa.

Medan Majken krängde av sig kappan och borstade frosten ur luggen, betraktade hon Dan med hela den palett av känslor som vuxit fram genom åren.

Specifika detaljer

 

img_2841

En sak som jag jobbar på med skrivandet är att försöka vara specifik och få fram detaljer. Det är något som jag tycker kan förstärka texten på flera sätt – dels kan det bli mer trovärdigt och dels kan det förstärka känslan (bli roligare/finare/läskigare/sorgligare etc).

När jag säger att det ökar trovärdigheten menar jag att det är skillnad på att t ex säga att jag såg en rostig, smutsvit Nissan micra med spräckt framruta och en senapsgul wunderbaum dinglande från backspegeln, än att säga att jag såg en bil. Åtminstone är jag mer benägen att tro på någon som kan återge mer exakt och inte bara i svepande ordalag. Håller ni med? Nu menar jag inte att allt man beskriver nödvändigtvis måste vara långrandigt och med, som vi säger inom grammatiken, utbyggda nominalfraser… man kan självklart specificera mer kortfattat också. Kanske är det rentav så att de som är riktigt skickliga på att vara specifika och exakta inte alltid behöver bre ut sig så mycket? Nu tänker jag bara högt, vet inte alls om det ligger något i det.

Och så det här med att förstärka känslan. Tänk en kille som står inför sin klass för att redovisa.

  1. Handen darrade när han försökte läsa från pappret. Han såg ut över sina klasskamrater och möttes av elaka miner.
  2. Hans svettiga hand darrade när han försökte läsa från pappret. Det var skrynkligt efter att ha legat i bakfickan i flera dagar och fullt med överstrykningar, anteckningar och symboler. Han såg ut över sina klasskamrater och mötte Johans föraktfulla blick. Loser, mimade han.

I och för sig tycker jag synd om dem bägge, men ännu mer om tvåan. Detaljerna målar för mig upp en bild av en kille som har våndats över den här redovisningen länge. Det här var väl inte det bästa exemplet precis, men jag ville bara försöka illustrera vad jag menar.

Många detaljer kan i och för sig göra att texten tappar fart och blir för långsam, men jag tror att det i vilket fall som helst är bra att inte vara för svepande. Med den lilla reflektionen ska jag återgå till manuset en stund!

 

Mot 70000. Så sakteliga.

Idag har jag alla barnen hemma eftersom dottern kräktes i natt. Nu verkar det mest som att det var en väldigt kortvarig variant eller något hon fått i sig, för sedan i förmiddags har hon tjatat om mat och mellis och ätit massor. Tack och lov.

Det gör ändå att skrivtiden minskar idag. Jag tänkte åtminstone trycka in så pass mycket tid att jag passerar sjuttiotusen (vilket borde vara genomförbart med tanke på att jag bara har drygt hundra ord dit). Ikväll kanske.

Jaha. Jag slog upp en av Fem-böckerna på måfå, bara för att se om jag mindes. Som barn läste jag allihop och älskade dem. Det här utdraget är från Fem på fotvandring, och lustigt nog hamnade jag vid en passage som gjorde starkt intryck på mig när jag läste det för drygt tjugo år sedan. Någon som kan gissa vad jag reagerade på? 🙂

2016-11-08