Stöket

Jag har varit inne på det förut, mina känslor för att hålla på och peta i manuset. Visst, råmanuset var inte färdigt, det var inte perfekt, men det fanns en början och ett slut. Det fanns scener med inledningar och avslutningar och övergångar till andra scener. Och nu sitter jag och stökar till allting genom att skriva nytt som jag ska pressa in på allehanda ställen. Det känns ungefär som att kliva fram till någon som precis har gjort en håruppsättning med några väl valda accessoarer, med uppgiften att trycka dit sju plastrosor och några fjädrar på lämpliga ställen. Utan att förstöra helhetsintrycket.

Men men, nu ska jag skriva på så att jag får det här överSTÖKAT. Så att jag kan skriva ut det på nytt, läsa igenom och få till någon sorts struktur igen.

Hoppas att det går smidigare för er andra! 🙂

Läckberg, Tjechov och vi andra

 

do what you love

Det talas ibland om hur ovanligt det är att kunna försörja sig helt och hållet på skrivandet. Att kunna säga upp sig från det ”vanliga jobbet” och sitta hemma i mjukisbyxor och skriva för jämnan är bara Läckberg och ett fåtal andra förunnat. Många författare tar kanske på sig andra uppdrag som ändå har med skrivandet att göra – föreläsningar och så vidare – för att få det att gå runt.

Men visst drömmer vi om det där ibland, ändå? Att börja dagen med en kopp kaffe i lugn och ro (nåja, efter morgonstöket med alla ungarna), kanske läsa en snutt i den inspirerande romanen man är inne i eller ögna igenom sin synopsis eller det senaste man skrev. Sedan slår man sig ner vid sin lugna arbetsplats som uppmuntrar till kreativitet men samtidigt är perfekt organiserad, och börjar dagens arbetspass. Hjärnan är fräsch och tangenterna smattrar i ett par timmar tills det är dags att plocka fram en hälsosam sallad till lunch.

Eller är det bara jag?

Hur som helst, för mig handlar det inte om att jag längtar bort från mitt jobb. Mycket kan man säga om läraryrket, och det är sannerligen inte en lätt match alla gånger, men det är roligt. Nej, det handlar om att längta TILL. Till skrivandet. Ytterst är det väl, som så mycket annat, en fråga om tid. Om tiden bara räckte till finns det mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Men nu har dygnet som bekant 24 timmar, och de måste fördelas.

Kristina har skrivit om det här tidigare, och jag är böjd att hålla med. En deltidstjänst, just för att få mer tid till skrivandet, det vore fint.

Anton Tjechov fick en gång frågan varför han inte lade ner läkarjobbet och ägnade sig helt och hållet åt författandet, och han lär ha svarat: ”Med läkaryrket lever jag i legitimt äktenskap, litteraturen är min älskarinna. Trött på den ena tillbringar jag natten med den andra. Det är ett  oregelbundet liv jag för, men jag har aldrig tråkigt, och ingen av dem förlorar på min ombytlighet.”

Ett ganska gräsligt citat om man ser till vad det säger om relationerna i fråga (vadå ingen av dem förlorar på..?!)… men ändå intressant. Och om självaste Tjechov var nöjd med att skriva vid sidan av jobbet, då är vi ju i gott sällskap ändå… alla vi som inte hör till Läckberg & co.