Att orka hela vägen in i mål

Genomläsningen går bra. Ibland känner jag mig som ett geni, andra gånger… ehm, gör jag det inte. Jag börjar mer och mer tänka på nästa manus. Ni vet, den där känslan när man har skrivit och filat och putsat och fnulat och trilskats med samma text och börjar tänka på vad sköööönt det vore att vara KLAR nu. Och SÅ ofärdigt är det väl inte? Det här skulle väl kunna funka som den färdiga versionen? Visst, jag skulle kunna ändra inledningen och få en annan effekt, men orkar jag? Den jag har nu funkar ju också.

Och jag menar, NÄSTA manus – tänk vad bra DET kommer att kunna bli. Nu när jag har gjort misstag och lärt mig så pass mycket om hantverket och om min egen skrivprocess.

Känner ni så också ibland? Att ni mentalt nästan ger upp om det manus ni har för händer, och visar samma flyktbeteende som jag? (Som om nästa manus kommer att kunna bli till utan slit…) Nej, nu gäller det att samla krafter för att orka hela vägen i mål. Det vore ju orimligt att nöja sig med mindre än att göra sitt allra, allra bästa.