Att orka hela vägen in i mål

Genomläsningen går bra. Ibland känner jag mig som ett geni, andra gånger… ehm, gör jag det inte. Jag börjar mer och mer tänka på nästa manus. Ni vet, den där känslan när man har skrivit och filat och putsat och fnulat och trilskats med samma text och börjar tänka på vad sköööönt det vore att vara KLAR nu. Och SÅ ofärdigt är det väl inte? Det här skulle väl kunna funka som den färdiga versionen? Visst, jag skulle kunna ändra inledningen och få en annan effekt, men orkar jag? Den jag har nu funkar ju också.

Och jag menar, NÄSTA manus – tänk vad bra DET kommer att kunna bli. Nu när jag har gjort misstag och lärt mig så pass mycket om hantverket och om min egen skrivprocess.

Känner ni så också ibland? Att ni mentalt nästan ger upp om det manus ni har för händer, och visar samma flyktbeteende som jag? (Som om nästa manus kommer att kunna bli till utan slit…) Nej, nu gäller det att samla krafter för att orka hela vägen i mål. Det vore ju orimligt att nöja sig med mindre än att göra sitt allra, allra bästa.

Annonser

8 reaktioner på ”Att orka hela vägen in i mål

  1. Precis så känner jag! Det jobbiga är att jag VET att jag har en lång bit kvar, har ju inte ens fått ut mitt manus till testläsare och lektör än. Men det där andra manuset ligger och pockar på uppmärksamhet redan nu. Så det blir extra jobbigt i det att jag känner att den här nya idéen är så fantastiskt bra. Du vet, som när man köper glass och det visar sig att ens kompis valde så mycket godare smaker. Jag vill också ha de där smakerna!
    Men det gäller att härda ut. Speciellt som debutant tror jag. Risken med att stressa iväg är ju att manuset blir refuserat och kanske aldrig utgivet. Kämpa, kämpa, hela vägen in i kaklet! Och sen kan man ju faktiskt – om man är så less att man bara vill spy på sitt manus – lägga det åt sidan i en månad eller två och börja på manus 2. För att sedan gå tillbaka till manus 1 när man kör fast i arbetet med manus 2.

    Liked by 1 person

    1. Precis så är det, bra glass-liknelse! 🙂 Och det är sant, bättre att sätta det på paus och köra igång nästa, för att sedan ta upp det igen – vid det laget har man dessutom kanske insett att manus två inte heller är perfekt, haha!

      Gilla

      1. Mycket möjligt, att börja på ett nytt manus är lite som att vara nyförälskad. Men sedan när förälskelsen lägger sig så återstår att se om den övergår i kärlek eller om den tidigare partnern kanske ändå var bättre än man trodde… Usch, hemsk liknelse (jag som skriver romance och allt!) men jag tror nog att många har varit där, eller i alla fall ställt sig frågan om gräset är grönare på andra sidan.

        Gilla

  2. Absolut, jag har känt den där flyktinstinkten exakt varje gång jag skrivit ett manus 😀 Trixet är väl kanske att härda ut, och att inte ge upp (om nu inte det man pysslar med är så genomuselt att det inte finns någon mening, då är det bara att lägga det på lång vila och börja med något annat). Någon gång har jag gjort misstaget att skicka in den där versionen när jag kände att ‘jag ooorkar inte tröska det här ett varv till’, och det var inte jättesmart (stackars förlag, liksom). Då är det bättre att göra som Kristina säger; lägga undan det som inte riktigt vill sig och jobba med något annat en tid i stället.

    Liked by 1 person

    1. Då är jag inte ensam, alltså – skönt det, ändå! Och jag förstår verkligen att man kan skicka in det när man känner att det är NÄSTAN klart. Den lata sidan av mig (den är ganska stor) försöker lura mig med tankar som att ”vadå, det är ju så pass bra att man kan se potential i det iaf! Och om det blir antaget kommer jag ju ändå få jobba vidare då…” Jaja. Jag ska försöka att hålla den där lata sidan i schack…

      Gilla

      1. Har läst på olika ställen att man ska redigera tills man spyr och inte kommer längre med manuset på egen hand. Tänk inte ”tillräckligt bra”, tänk hellre ”det bästa jag kan på egen hand”. Som du säger, blir man antagen får man garanterat skriva om en hel del, men då har man ju någon att bolla idéer med.
        Och p.s. jag har svårt att se din lata sida. Tycker snarare att du verkar väldigt envis och målmedveten! Lat blir nog alla författare emellanåt.

        Gilla

  3. Ja! Jag känner så tamejfan HELA tiden! Ett manus som inte är påbörjat är ju heller inte behäftat med en massa problem och skavanker, utan fläckfritt, som nyfallen snö. Kruxet är bara det att så fort man faktiskt börjar skriva, så hopar sig bekymren och tvivlen.

    Så fortsätt. Uthärda. Gå på det igen och igen. Men – för guds skull – vila från det periodvis.

    Liked by 1 person

    1. Men precis, den är så lockande, den där vackert nyfallna snön! Knepet kanske är att pausa det nästanklara manuset för att starta upp det andra – liksom trampa omkring och göra stökiga fotspår i den nyfallna snön, så att den inte verkar så fläckfri längre (eller tappar man all motivation då..?) 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s