Cyklister och kontraster

cyklist

Då och då när jag är ute och går eller cyklar, susar det förbi En Riktig Cyklist. Ni vet, med trikåer och smala glasögon och dyr hjälm och smala däck. Sitter man själv på cykeln så känner man sig genast som en traktor som blivit omkörd av en sportbil. Ni känner igen typen?

Idag när jag cyklade hem från stationen hamnade jag efter en cyklist som vid första anblicken såg misstänkt mycket ut som En Riktig Cyklist. Tajta brallor, sportig jacka och en nätt, snygg hjälm. Det var bara det att jag närmade mig den här cyklisten alltmer, ända tills jag körde om den och insåg att den höll ett förbluffande lågt tempo.

Förbluffande eftersom jag inledningsvis hade gjort mig en bild av vad det var för sorts cyklist – en bild som visade sig inte stämma. Det fick mig att tänka på skrivandet. (Ärligt talat kan det mesta få mig att tänka på skrivandet. Överallt kan det dras en skrivar-parallell, bara man vill!). Jag tänkte att cyklisten jag såg idag skulle vara en mycket mer intressant karaktär en En Riktig Cyklist.

Varför?

Eftersom en karaktär som inte är en ni-kan-typen-person, som inte går att kategorisera så lätt, får oss att tänka till. Vad har fått den här personen att investera i cykelkläder? Hur ofta cyklar hen? Vad har hen för mål och ambitioner med sin cykling? Och nej, det här handlar förstås inte bara om cyklister. Det kan vara en kaxig, skrävlig typ som gråter sig till sömns på kvällarna eller en gängmedlem som är väldigt barnkär eller en organiserad, planerande typ som plötsligt sätter sig på tåget till Arlanda för att ta första bästa flyg, oklart vart.

Hur det står till med mina egna karaktärer i det här avseendet har jag faktiskt inte analyserat. Och visst kan man ha ni-kan-typen-karaktärer också. Men det är någonting med kontrasterna – när man som läsare får tänka till, blir man engagerad och nyfiken. Så är det i alla fall för mig.

Annonser

16 reaktioner på ”Cyklister och kontraster

  1. Det du är inne på är stereotypernas vara eller icke vara, om jag inte missuppfattat? Tycker de kan fungera som hastigt passerande bikaraktärer utan närmare presentation, en sådan ”alla känner igen”.
    En man som heter Ove är ju en klockren stereotyp, som sedan utvecklas, vi får komma in genom dörren hos honom och få se varför vi ska älska honom. Där blir stereotypen en styrka. Intressant ämne!

    Liked by 2 people

    1. Ja absolut, något åt det hållet! Ove var ett strålande exempel. Först skrattar vi åt honom – av igenkänning – och sedan blir det än mer intressant när han börjar förändras och visa sig sårbar. Klok input, att stereotyper ju kan vara tacksamma att jobba med, beroende på hur det görs.

      Liked by 1 person

  2. Tänkvärt (och underhållande 😀 har samma upplevelse men med Den Som Kan Simma; det går mycket svallvågor och simglasögonen är dyra, men jag kör bröstsim fortare än hens crawl). Tycker det är särskilt intressant med den här typen av tänkt kring antagonisten, om hen är allt igenom ond blir det lite ointressant, men om hen tex föder upp kattungar på fritiden så blir hen genast mer mänsklig och man skäms som läsare lite över det oreserverade hatet man känt innan.

    Liked by 1 person

    1. Haha, se där! Det kanske var samma person – någon som siktar på ett Triathlon? 🙂
      Haha, kattuppfödning och antagonist är ju en klockren kombination. Och precis det där du är inne på, att man som läsare börjar skämmas lite, tror jag är viktigt. Dels för att det blir en intressantare läsning, och dels för att det kan ge nya perspektiv även för det verkliga livet.

      Gilla

  3. Bra liknelser! Det här har jag tänkt på ganska mycket. Över huvud taget gillar jag kontraster, och inte minst i läsupplevelser. Tänkte på det senast imorse när det var otroligt dimmigt runt huset, det blir ju ett väldigt speciellt ljus av dimma. Min första tanke var någon slags kuslig historia, kanske nåt i stil med Vita Damen. Sen såg jag framför jag hur hobbits skulle kunna komma fram ur dimman, eller Stora Vänliga Jättens ansikte skulle kunna uppenbara sig. Eller kanske en romantisk historia, en engelsk sextonhundratalsdam i korsett skulle kunna sväva över fälten och älta sin olyckliga kärlek. Men inget av det där kändes särskilt otippat.

    Sen var jag tvungen att lämna barnen på skolan så jag hann aldrig komma på något oväntat kopplat till dimman. Men kontraster är kul är poängen! 🙂

    Liked by 1 person

    1. Åh, vad roligt när miljön kickar igång fantasin! Själv blev jag sugen på att skriva en scen där samfälligheten ska ha sin höst-städ-dag, och dimman är så kompakt att de inte riktigt kan se varandra på långt avstånd. Vilket förstås får de mer ordentliga grannarna att bli stressade, eftersom de tappar kontrollen – medan de lite latare passar på att smyga hem och titta på Netflix istället. (Kanske inte helt rimligt, men… det kan ha varit att Marie nämnde Ove som fick mig att tänka så. Eller så var det önsketänkande inför vår egen städdag nästa helg, haha).

      Liked by 1 person

  4. Jag var på en dramatikkurs igår för Alex Haridi. Han nämnde just det som ett grepp – jag har för mig att han kallade det för ”karaktärsgap” – att låta egenskaperna hos en karaktär kontrastera med varandra. Han hade ett exempel som han tog ur luften: ”En hämndlysten förskollärare” – i motsättning till ”en duktig förskollärare”. Alltså, en central motsättning skapar både intresse och möjligheter. Det är mycket intressant.

    Liked by 1 person

    1. Nämen! Vilken tillfällighet att Alex Haridi kikade in på min blogg precis innan han skulle föreläsa! 🤣
      Skämt åsido, det låter otroligt kul att gå en sådan kurs. Hämndlysten förskollärare, jättebra exempel!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s