När jag skrev mitt förra manus grävde jag verkligen där jag stod. Huvudkaraktären är lärare, precis som jag. Svensklärare, till och med. Dessutom bor hon i samma kommun som jag (en futtig pendeltågsstation bort). Nu är det inte så att min huvudkaraktär ÄR jag – verkligen inte. Jag är inte det minsta intresserad av att skriva självbiografiskt, tvärtom tycker jag att tjusningen med skrivandet till stor del handlar om att hitta på. Men förutom att storyn krävde att hon skulle vara lärare, besparade det mig en väldig massa jobb. Är det något som jag inte behöver researcha, så är det hur det är jobba som lärare i svensk skola.
Till viss del handlar det här valet om bekvämlighet och tidsbegränsningar. Det jag har behövt kolla upp har jag oftast kunnat söka mig till med Googles hjälp, behändigt och smidigt direkt från skrivhörnan. Men delvis handlar det också om ett inre motstånd, och en osäkerhet som hänger ihop med att jag inte är författare. Jag är en person som skriver, och i allra bästa fall kan jag kalla mig författare i framtiden, men nu? Nej, det skulle kännas förmätet att ringa upp, säg, en flygledare, för att ställa frågor om hur en flygledares arbetsdagar ser ut. Får man ta upp en främmande människas tid utan andra skäl än ens egen hobby?
Jag vill minnas att det här togs upp i Skriv en bestseller i något eller några avsnitt. Kan det ha varit när Simona Ahrnstedt var gäst? Jag har ett minne av att hon (annars var det en annan klok person, kanske Ninni eller Caroline) pratade om hur människor ofta blir glada när de får frågan om att bli intervjuade i research-syfte. Att många faktiskt vill prata om sig själva och det de gör. Det stämmer, tror jag. Det stämmer mycket bättre än mina egna jante-känslor.
I nästa manus har jag tagit ett litet kliv utanför min egen zon. Huvudkaraktären är sjuksköterska, precis som… hrm, min man. (Men hur lat ÄR du, undrar kanske någon nu. Svar: Mycket. Lat och bekväm.) Men det är i alla fall ett litet steg. Och jag funderar på om jag ska våga mig iväg på ett studiebesök någon gång. Vara där och iaktta, anteckna och studera. Kanske till och med intervjua någon av min mans kolleger. (Honom själv frågar jag ut hela tiden, men jag tror att jag kanske vill ha något mer perspektiv. Om jag lyckas ta mod till mig kanske jag ber om en kvart med en av hans kvinnliga kolleger).
Hur ser ni på research? Bokar ni in studiebesök och intervjuer? Eller läser ni er till det ni behöver?
Jadå, det ska nog bli ett skrivpass av det här också… 🙂
Sara Molin 
Spännande, klart du ska fråga någon! Själv hade jag dock hellre tagit någon helt främmande eller vagt bekant hellre än mannens arbetskamrat. Tror folk är mer öppna i såna situationer om relationen är på lite mer distans…
Själv har jag bara hittat på hittills men som du rört mig i miljöer jag känner till mycket väl. Inte känt något som helst behov av research, det är inte heller så viktigt för mig att det är autentiskt/verklighetstroget. Och har ju inte skrivit så mycket än heller, till slut kanske man tröttnar på ”sina” områden?
Men jag har någon konstig dragning åt att göra bort mig och utsätta mig för pinsamheter. Det är så roligt att skratta åt i efterhand så skulle inte dra mig för att hoppa på nån vid behov. Är övertygad om att det bir kul så länge man är trevlig och ödmjuk!
GillaGillad av 1 person
Tack för input! Låter i och för sig klokt, det här med att intervjua någon helt okänd istället. Ska fundera på det!
Haha, förmågan att skratta åt sig själv är guld värd. Även i själva skrivandet – alltid har man nåt att hämta hos sig själv. 🙂
GillaGillad av 1 person
Det är väl smart att gräva där man står och skriva om saker som inte kräver så mycket research! Tycker inte alls du låter lat, det är ju snarare behändigt att kunna göra så.
Jag gör lite likadant, men har rört mig ytterligare nåt steg bort från min närmaste familj. Det här manuset utspelar sig ju i konstvärlden, och jag har många ingångar där. Dels höll jag själv på mycket med konst när jag var liten, dels har min syster sysslat med konst hela sitt liv och en av mina bästa vänner har faktiskt kommit så långt att hon säljer sina tavlor med vinst. Så jag har många att fråga kring detta. Men en hel del kommer jag inte åt den vägen utan måste googla, och jag planerar att längre fram även prata med en gallerist eller konstsamlare för att få deras perspektiv också. Framför allt kring en del händelser och inställningsfrågor, ”skulle man verkligen prioritera såhär?” osv.
Framöver har jag andra idéer som skulle kräva insikt i heminredningsbranschen, som min syster också råkar ha jobbat i hela sitt liv. Praktiskt! 🙂
GillaGillad av 1 person
Vad bra att du har så mycket erfarenhet och kunskap runt dig! Konstvärlden låter, för mig som har noll koll och inblick, verkligen intressant. Det är något jag uppskattar mycket när jag läser andra böcker – att få följa med till miljöer, arbetsplatser osv som jag inte har någon erfarenhet av. Romance i konstvärlden låter för övrigt som en perfect match!
GillaGillad av 1 person
Visst har det potential? Måste sy ihop det lite snyggt också. 🙈 Trevlig helg!
GillaGillad av 1 person
Verkligen! Tack detsamma! 😊
GillaGillad av 1 person
Shit, vad gott det ser ut!
Och research, ja. Alltså, det är ju skönt att få fokusera på det man vill ägna sig åt: berättelsen. Och det är ju helt klart enklare och mer avslappnat om man satsar på sådant man är hemma i. Jag tänker också lite som Helena, att det inte behöver vara så himla autentiskt heller. Det är skönlitteratur vi pratar om här.
GillaGillad av 1 person
Det var gott! 😀
Ja, du har ju rätt. Man vill åt berättelsen – jag skulle t ex inte ha tålamod att läsa in mig på tusentals sidor om en historisk epok eller så, innan jag började skriva. Däremot är jag tacksam över att en del författare har det (tålamodet/intresset), så att vi andra får chans att ta del av den typen av böcker. 🙂
GillaGilla
Hittills har jag mest rört mig inom sådant jag känner till men visst har jag googlat något mindre som jag behövt veta eller bara ställt någon fråga till någon bekant. Men helt utan att avslöja till vad. Som du sa, vem är jag (som inte är författare -än!) att hålla på att fråga runt i skrivandets tecken. 😉
GillaGillad av 1 person
Då verkar vi ändå vara en liten skara som har tänkt/gjort likadant. Återstår att se om det kommer att förbli så.. när vi alla är utgivna (alltså inte bara Elin) :), så kanske vi kommer att fara land och rike runt och kaxigt boka in långa intervjuer med Viktiga Människor. 🙂
GillaGillad av 1 person
Det jag skrivit hittills har nog baserat sig ganska långt på egen erfarenhet. Skulle nog aldrig ha placerat debuten i Ecuador om jag inte själv skulle ha rest där. Med Nationen känner jag att gjorde VÄLDIGT aktiv research under mina studieår, haha, så det känns också som ett ganska ”lätt” val. Däremot tror jag att nog behöver göra några intervjuer/kolla upp vissa grejer för den fastän miljöerna är bekanta. Vill ju ändå att det ska vara någorlunda trovärdigt fastän det inte behöver vara sant.
GillaGillad av 1 person
Intressant! Det är spännande det här, den tunna linjen mellan verklighet och fiktion.. eller snarare, verkligheten som utgångspunkt för fiktionen. Vi har nog alla mer eller mindre grävt där hi står – om inte geografiskt och yrkesmässigt, så relationsmässigt, känslomässigt eller något annat. 😊
GillaGilla
Att vara lat kallar jag att vara smart. Varför gå över ån efter vatten?
Ninni Schulmans huvudperson i Hagforsserien är ju journalist, precis som författaren själv, t.ex. Och hur många poliser/jurister/kriminologer skriver inte om poliser/brott?
Huvudpersonen i manuset jag nu skickat in är undersköterska, min svägerska var undersköterska och är nu sjuksköterska, så henne har jag frågat en del, resten har jag googlat, kollat på sociala medier, gissat mig till och letat i minnet efter saker jag hört genom åren från folk här och där. Minns att Ninni och Caroline pratade om att det handlar om att vara tillräckligt trovärdig, inte att redovisa ett yrkes exakta utförande avsett att övertyga den som kan yrket innan och utan.
Att våga fråga lönar sig alltid, de flesta vill gärna berätta om det de gör, för någon som är intresserad. Som journalist har jag många gånger tagit med mig intervjuandet in i situationer där jag inte är journalist i första hand (klassåterträffar, mingel, diverse arbetssammanhang) och tro mig, alla vill prata om sig själva – även utan att bidra till ett bokmanus. Och även om vi som skriver inte imponeras av detta med att skriva manus, så är min erfarenhet att folk som inte gör det tycker att bara det är stort. Att vara med i det som kanske blir en bok blir spännande i sig. Så fråga på, ring, mejla och besök tycker jag, om du vill det, annars fungerar internet faktisk rätt bra också.
Författaren John Irving är känd för att göra omfattande research och även bygga karaktärer på verkliga människor, människor som känner igen sig i böckerna. Han tatuerade sig – och tatuerade – också för att kunna sätta sig in i tatuerandet inför en av sina böcker.
Oj, detta blev en lång kommentar, men det är ett spännande ämne som jag tycker engagerar 🙂
GillaGillad av 1 person
Var många intressanta reflektioner, tack! 😊 Det här med trovärdigt – tillräckligt trovärdigt, inte fackboks-trovärdigt, är nog lite av en nyckel.
Kan tänka mig att du har mycket nytta av din journalistbakgrund när du skriver manus! Och oj, Irving nöjde sig alltså inte med Google… Vi får hoppas att han faktiskt ville ha de där tatueringarna också, haha. 🙂
GillaGillad av 1 person
Jag tror verkligen att Ninna och Caroline har en viktig poäng där, förmågan att isolera det viktigaste i ett yrkes utförande och förmedla det kan skapa trovärdighet trots att man inte är hundra insatt i exakt alla delar av jobbet.
Att ha en bakgrund inom skrivande eller språk, som journalist eller lärare, tror jag kan vara en fördel då själva delen om skrivandet – grammatik, kommatering o.s.v. inte är en grej. Sedan återstår bara … resten, haha.
GillaGillad av 1 person
Såg gott ut det där, hjärnan jobbar bra på socker har jag hört 🙂
Jag gör som du, skriver om det jag känner till, och när det inte räcker till hittar jag skamlöst på! I spänningsmanuset hade jag en fiktiv ort, bara för att slippa kolla upp stigar/vägar/byggnader, etc. Manuset jag jobbar på nu utspelar sig i framtiden = bara att hitta på 😀
Försöker skriva tidseffektivt, skulle nog vara annorlunda om en hade all tid i världen att ägna åt research, skulle gärna åka på roliga researchresor 🙂
GillaGillad av 1 person
Javisst, en kort stund kan man iaf jobba på sockerkicken! 🙂
Åh, en fiktiv ort – det måste vara roligt (?). Jag har testat det lite i tidigare manus, men alltid fastnat. Vet inte om det har krävt för mycket av mig att skapa en hel plats. Men idén tilltalar mig, kanske gör jag ett nytt försök någon gång. Framtiden, också en bra grej! 🙂
GillaGilla
Jag har jobbat en del med samhällsplanering och tycker att det är jätteroligt att rita upp en plats. gör det för nästan alla projekt. Ett tips är att skriva ut en stadsplan, eller en by eller nåt från internet (typ från gogle-maps) och kludda på den, då får man en hel del gratis 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack för tips, det låter roligt! Noterar det för kommande projekt. 🙂
GillaGilla