Vad händer nu då?

Min förläggare (undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag kan säga/skriva de orden utan att det känns som att jag drömmer/fantiserar/hittar på?) ska läsa manuset igen och komma med respons. Det kommer dock att dröja ett litet tag, så under tiden kan jag pilla lite i manuset och/eller skriva vidare på manus två. Hittills har jag mest suttit med det antagna manuset. Även om det är småsaker jag justerar, känns det som att det är bra om det blir den nyaste versionen som förläggaren får läsa. Jag siktar på att bli klar med den putsningen inom ett par veckor, och sedan är planen att ta upp det nya råmanuset.

En annan sak jag kan ägna mig åt är att googla omslag. Jag har ombetts att skicka in exempel på några omslag som jag gillar och vilkas stil jag tycker skulle funka på min bok, och det kan vara den roligaste uppgiften jag någonsin fått. Överhuvudtaget känns omslaget nästan som det mest spännande med allting – tänk att det ska bli en bok med en framsida! Jag har mycket att se fram emot, men att få se omslaget är det jag drömmer mest om just nu. Kanske för att det är så konkret.

Det är också målbilen jag motiverar mig med när jag klafsar runt i träsket f-skatt/enskild firma/moms/bokföring. Det är fantastiskt tråkiga saker, och det är nästan så att det vore värt att tacka nej till förskottet för att få skjuta på eländet ett tag. (Nästan). 🙂 Idag ringde jag Skatteverket för att ställa ett par frågor, och fick svaret ”just nu är det väldigt många som ringer, tyvärr är alla köplatser upptagna. Klick.” Jaha. Jag tröstade mig med att det kanske betyder att jag inte är ensam om att känna mig lite bortkommen på det planet.

Nu ska jag surfa runt bland några fina omslag innan jag knyter mig!

Annonser

Från dumpad till antagen

IMG_8535

Att jag för ett år sedan satt och väntade på ett kontrakt som aldrig kom, har jag ju berättat förut. Det var ett förlag som ville ge ut mitt manus som pocket, e-bok och ljudbok. När förläggaren till slut hörde av sig med beskedet att de tyvärr inte kunde ge ut det ändå, ursäkta så hemskt mycket, så blev jag självklart väldigt besviken. Samtidigt visste jag med en gång när jag läste mailet, att jag inte tänkte ge upp. Förläggaren i fråga hade också vänligheten att förmedla en kontakt till en person på ett annat förlag. Den kontakten betydde väldigt mycket för mig, eftersom den gjorde att hoppet levde vidare.

Jag skickade manuset till den nya kontakten, och fick svaret att hon gillade. Det visade sig dock att hon var redaktör på förlaget, så hon skickade manuset vidare till en förläggare. Efter ett tag kom svaret från förläggaren – även hon gillade (här kände jag, trots min status som nydumpad, att jag hade ett riktigt flyt. En tå inne i förlagsvärlden, ändå!). När det gällde tryckta böcker var deras utgivningslista rätt full, fick jag veta, men hur ställde jag mig till att ge ut manuset som (enbart) ljudbok? Ja, inte var det läge att vara otacksam i alla fall! Det lät ju helt klart mer tilltalande än att det inte skulle bli något alls – även om jag egentligen ville att det skulle ges ut även i fysiskt format.

Jag svarade att det lät intressant. I samma veva hade jag dock dragit igång (ännu) en ordentlig redigering, efter att ha fått lite nya idéer om vilken känsla jag ville åt i manuset. Jag bad därför att få återkomma när den nya versionen var klar.

Sagt och gjort – efter redigeringsvändan, under vilken manuset bland mycket annat fick en ny arbetstitel, skickade jag in manuset till förläggaren. Men eftersom jag inte riktigt kunde släppa tanken på utgivning i fysiskt format, skickade jag även in det till tre andra förlag. Jag berättade som det var: Att ett annat förlag hade velat ge ut men sedan ändrat sig, och att jag hade en kontakt som var intresserad av att ge ut i ljudboksformat, och att manuset var omarbetat – var de möjligtvis intresserade av att läsa?

Jag fick ett ganska snabbt tack, men nej tack. Svaren från de andra två var betydligt mer hoppingivande. Ja, det lät intressant. När behövde jag svar? Så inledde jag en kontakt även med dessa. En av de två föll dock bort på vägen – jag fick ett mail ganska långt senare, där den förläggaren bad så hemskt mycket om ursäkt för att hon hade glömt bort mig. Det gjorde mig ingenting just då, eftersom den andra som visat intresse var fortsatt intresserad. Jag skrev till den första förläggaren (som ville ge ut på ljud) och berättade att det fanns ännu en intressent, eftersom det kändes schystast att köra med öppna kort.

Den förläggaren återkom i början av december – med ett avtalserbjudande! Eftersom det var det första bokavtal jag sett i mitt liv, var jag tvungen att ställa några följdfrågor. Varför stod det om bokutgivning i tryckt form?

Svar: För att de ville ge ut boken även i fysiskt format. Hur galet?! Här satt jag alltså med ett avtalserbjudande, som lovade allt jag kunnat drömma om. Och vad svarade jag? ”Tack, jag måste bara kolla med den andra förläggaren innan jag lämnar besked.” Helt vansinnigt.

Så jag hörde av mig till den andra förläggaren igen, och jag fick ett avtalserbjudande även därifrån. Förlaget i fråga var Norstedts, och jag valde att tacka ja till dem. (Alltså, jag hör ju själv hur sjukt det här låter – jag VALDE Norstedts?!). Till saken hör att det rörde sig om två seriösa förlag, och två genomtrevliga förläggare med riktigt bra respons på mitt manus. När jag kontaktade den första för att tacka nej, kände jag mig som Bachelor som i sista avsnittet har blivit kär i två personer och behöver bryta med en av dem (okej, löjlig liknelse, men jag hittar ingen bättre). 🙂 Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag skulle behöva tacka nej till ett avtal, och det kändes faktiskt tråkigt.

Men det var INTE tråkigt att tacka ja. I torsdags skrev jag på, och nu ska jag ägna kommande dagar, veckor, åt att försöka förstå vad som hänt.

Och så vill jag tillägga en sak. Jag kanske låter skrytig i det här inlägget. Det känns svårt att skriva det utan att låta så. MEN. Mitt manus är inget mirakel. Det är ett manus som för ett och ett halvt år sedan blev standardrefuserat av många förlag, men det är också ett manus som jag har jobbat igenom väldigt många gånger. Jag har hört en del säga, att om man bara får standardrefuseringar så räcker manuset helt enkelt inte till. Det tror jag inte på. Jag är glad att jag inte tror på det, för om jag hade gjort det hade jag gett upp.

Tack till alla fina bloggisar för hejarop och stöd längs vägen. Hoppas att ni vill fortsätta hänga med på resan!

IMG_8117