Utmaning antagen

Jodå, jag är kvar! Och jag läser era bloggar med intresse, men är periodvis dålig på att kommentera. Det blir några intensiva veckor av redigering nu – november ut, åtminstone. Det är sannerligen en utmaning. Jag ska ge mer utrymme åt… mycket. Samtidigt som man kan behöva komma in något snabbare i berättelsen. Hp:s reaktioner och känslor behöver förstärkas.

Jag har snart läst igenom hela manuset och kommenterat friskt i marginalerna. Det svåraste är att veta hur mycket nytt jag ska trycka in – hela scener, eller bygga ut de som redan finns? Dessutom behöver jag ta mig en rejäl funderare på den första delen av manuset. Nu när jag närmar mig slutet, märker jag själv att den delen är bättre. Jag måste få till samma röst och stil redan från början, och dessutom tänka igenom dispositionen ordentligt för att dra in läsaren på bästa möjliga sätt.

En utmaning, som sagt. Men just utmaningen är en av de saker jag gillar allra bäst med skrivandet. Det ska inte vara för lätt. Precis som en löprunda – målgången är mest tillfredsställande om man har hunnit bli svettig, andfådd och trött och frågat sig själv ”kommer jag att fixa detta?”

Då och då tänker jag så om manuset också. Men min övergripande inställning, den som jag inte tillåter att påverkas av dagsform och humör, är att jag kommer att fixa detta.

Fattas bara.IMG_0964

Jag high-fivar dottern under senaste loppet!

Annonser

NaNoWriMon som inte blev av

Jag hade ju någon liten tanke om att köra en smyg-NaNoWriMo light med det nya manuset, och sikta på 20000-25000 ord.

Det blir inte av just nu, men mindre jobb blir det inte för det! Clara är tillbaka, och hon har nu min fulla uppmärksamhet. Jag har skrivit ut hela manuset igen, och påbörjat en första genomläsning med lektörens omdöme bredvid och penna i högsta hugg. Främst handlar det om att lägga till, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag slipper stryka en massa darlings, och får istället skriva till en del nytt och bre ut mig ännu mer, det känns spännande. 

Har fortfarande inte riktigt smält att det är någon som ska läsa igen. Det finns en mottagare! Jag får verkligen nypa mig i armen.

Trött och tacksam trettiofyraåring

Kanske beror det på att jag började andas ut och slappna av efter intensivt jobbande – dels mitt eget, och dels makens nattjobb i början av höstlovet, då jag var ensam med barnen under nätterna och större delen av dagarna. Igår, dagen då mannen också skulle få ledigt för veckan, började jag nämligen frysa. Det blev en natt med feber och en dag med huvudvärk, trötthet och ont i kroppen.

Min födelsedag. Kalasplanerna fick ställas in och barnen roade sig istället med att förvandla hela vardagsrummet till en vårdcentral. När jag stapplade upp framåt eftermiddagen, låg alla gosdjuren på en egentillverkad, kvadratmeterstor bår och överallt låg plåster och små, små bitar av sönderklippta sugrör (medicin, givetvis). Det blir onekligen en del att plocka undan efter den typen av lek, men jag älskar att barnen har sådan fantasi och leker så bra ihop.

Hade jag inte varit i det här skicket, hade jag i alla fall hoppat upp och ner och druckit champagne idag – för igår kväll kom en väldigt välkommen present. Respons från förlaget som har haft mitt manus hos lektör. De var fortsatt positiva, och vill gärna läsa igen om jag väljer att jobba vidare med texten utifrån lektörens utlåtande.

(OM, haha). Så nu gör jag en Annika – lämnar pågående råmanus för att jobba vidare med det gamla. Det hela känns hur surrealistiskt och läskigt som helst, men jag är såklart fantastiskt glad också – under den febriga, utmattade ytan. Jag lovar att återkomma med mer konkreta detaljer när jag vet mer!

Lycka till med alla fina manus där ute!

Nu börjar det!

matthew-sleeper-124918 (1)

Photo by Matthew Sleeper on Unsplash

Jag minns att det var samma sak innan jag började skriva på mitt första manus. Jag planerade, funderade och planerade. Gick runt och tänkte, tog mig tid, skrev ner lösa planer som så småningom blev till mer strukturerade planer. Startsträckan var med andra ord ganska lång innan jag kom till den punkten då det var dags att börja skriva råmanus på allvar.

Samma sak nu. Jag har planerat järnet. Förra gången jag hade satt punkt för synopsis och färgfläta och karaktärsbeskrivningar och försökte börja på råmanuset, minns ni kanske hur det gick. Det låste sig. Istället hittade jag en annan väg ut – jag byggde helt enkelt på mitt synopsis. En stor fördel med att befinna sig i det där planeringsstadiet är, som jag ser det, tryggheten och kravlösheten det innebär. Jag kan testa och trixa lite som jag vill. Inga krav på språk, stil eller gestaltning. Risken är bara att jag blir lite för bekväm i det där stadiet. Jag vågar inte släppa taget om mitt trygga synopsis och kasta mig ut i råmanuset och därmed börja klampa runt i den orörda snön. För på planeringsstadiet är manuset orörd snö. Det kan fortfarande bli det bästa jag skrivit. Det kan fortfarande bli perfekt (ha!). Men så fort jag börjar skriva ändras ju det där. Det är ofrånkomligt att skriva ett råmanus utan onödiga upprepningar, bitvis krystad dialog och logiska luckor.

Igår kväll släppte jag i alla fall taget. Med utgångspunkt i mitt utbyggda synopsis började jag skriva på kapitel ett. Det gick inte snabbt. Jag satt mer eller mindre och klämde ur mig vartenda ord. Men vet ni vad? Det var så fantastiskt roligt! För om planeringsstadiet är tryggt, så är råmanus-stadiet spännande. Det är här den strukturerade ordningsvakten får stå åt sidan för inspirationen, kreativiteten och känslorna. Först nu börjar berättelsen på allvar.

Trevlig helg!

Genomläsning av lång-synopsis 

Nu är jag klar med den nya versionen av synopsis! Extra långt för att vara jag, men antagligen en tämligen vanlig längd hos andra. Mycket har i alla fall lagts till – miljöer, repliker, detaljer osv. Inte så att allt sådant är färdigt – absolut inte – men det finns en hel del att utgå från.

Nu läser jag igenom för att rätta till, kolla tidslinje, lägga till och ändra. Flera nya idéer har redan kommit upp under läsningen, och den här arbetsgången känns på det hela taget som ett (hittills) lyckat drag.

Återstår att se hur det går med skrivandet när genomläsningen är klar – då måste jag ta tjuren vid hornen och börja producera ny, ”riktig” text. Text som givetvis kommer att redigeras, men ändå ett utkast som ska ge nån sorts bild av vad det är för historia det handlar om. Tanken på att NaNoWriMo står för dörren, samtidigt som jag ligger i startgroparna för att verkligen sätta fart, har slagit mig. Sedan slog jag bort den igen… Om jag ska vara lite realistisk är det bäst att avstå. Men jag kanske kör nån egen liten smygvariant. Kanske ska sikta på halva målet i november – 25000 ord?

Hoppas att det går bra med era skriverier där ute i höstmörkret! 

Cyklister och kontraster

cyklist

Då och då när jag är ute och går eller cyklar, susar det förbi En Riktig Cyklist. Ni vet, med trikåer och smala glasögon och dyr hjälm och smala däck. Sitter man själv på cykeln så känner man sig genast som en traktor som blivit omkörd av en sportbil. Ni känner igen typen?

Idag när jag cyklade hem från stationen hamnade jag efter en cyklist som vid första anblicken såg misstänkt mycket ut som En Riktig Cyklist. Tajta brallor, sportig jacka och en nätt, snygg hjälm. Det var bara det att jag närmade mig den här cyklisten alltmer, ända tills jag körde om den och insåg att den höll ett förbluffande lågt tempo.

Förbluffande eftersom jag inledningsvis hade gjort mig en bild av vad det var för sorts cyklist – en bild som visade sig inte stämma. Det fick mig att tänka på skrivandet. (Ärligt talat kan det mesta få mig att tänka på skrivandet. Överallt kan det dras en skrivar-parallell, bara man vill!). Jag tänkte att cyklisten jag såg idag skulle vara en mycket mer intressant karaktär en En Riktig Cyklist.

Varför?

Eftersom en karaktär som inte är en ni-kan-typen-person, som inte går att kategorisera så lätt, får oss att tänka till. Vad har fått den här personen att investera i cykelkläder? Hur ofta cyklar hen? Vad har hen för mål och ambitioner med sin cykling? Och nej, det här handlar förstås inte bara om cyklister. Det kan vara en kaxig, skrävlig typ som gråter sig till sömns på kvällarna eller en gängmedlem som är väldigt barnkär eller en organiserad, planerande typ som plötsligt sätter sig på tåget till Arlanda för att ta första bästa flyg, oklart vart.

Hur det står till med mina egna karaktärer i det här avseendet har jag faktiskt inte analyserat. Och visst kan man ha ni-kan-typen-karaktärer också. Men det är någonting med kontrasterna – när man som läsare får tänka till, blir man engagerad och nyfiken. Så är det i alla fall för mig.

Tre bra saker med elakingar

Barnen tittar ibland på ett TV-program som heter Johans fordon. Det är den Johan som hade barnprogram redan när jag var barn, som i varje avsnitt presenterar ett visst fordon. Varje gång enligt mönstret ”Det finns tre bra saker med…” (en bandvagn/en dumper/en cementblandare). Inspirerad av det tänkte jag idag reflektera lite kring det här med elaka människor. I bästa fall är ni andra förskonade från sådana helt och hållet, men i annat fall… varsågoda, här kommer tre bra saker med elakingar:

  1. Elakingar ger dig chansen att utvecklas som människa. När jag som nyutexad lärare tampades med ett par föräldrar som verkade ha som enda mål i livet att göra livet surt för mig, sade någon klok kollega: Se det som att de här personerna har dykt upp i ditt liv för att ge dig chansen att träna på ditt tålamod (fritt ur minnet och kanske inte helt korrekt citerat, då det här är några år sedan). Det hjälpte faktiskt. Att tänka så, alltså – huruvida tålamodet blev bättre eller inte kan jag inte säga säkert. Förmodligen landade det på plus minus noll. Men i vilket fall som helst blev de här människorna en lärdom för mig. De gav mig erfarenheter som gör att jag kan tampas med andra elakingar på ett bättre sätt, utan att ta åt mig.
  2. Elakingar vidgar dina vyer och ger dig chansen att reflektera kring vad som formar och påverkar oss och hur vi gör våra val i livet. Tacksamt objekt för en skrivarhjärna alltså!
  3. Det här hör ihop med punkt två – elakingar är helt enkelt bra manus-stoff. Behövs det antagonister? In med dem i manuset! Som ett plus kan du fnissa inombords nästa gång elakingen beter sig illa (eftersom hen inte har en aning om i vilket konstruktivt syfte du använder elakheterna, säkert inte i linje med elakingens egna avsikter).

Snart ledig!

Det går upp och ner här, märker jag… ibland händer det mer, ibland mindre. Oftast hänger det, inte helt oväntat kanske, ihop med hur mycket i övrigt som händer runtomkring.

Två veckor kvar nu innan det är höstlov. I år får vi ledigt HELA veckan tack vare en massa komptid, och det känns helt otroligt skönt och välbehövligt. Eftersom barnen också kommer att vara lediga blir det kanske inte så mycket mer skrivet än nu, men jag kommer – inbillar jag mig – åtminstone ha en chans att komma ikapp mina egna tankar och andas lite lugnare ett tag. Tänka ut lite roligare blogginlägg än bara korta, lätt stressade avstämningar kanske. 🙂

Men jag återkommer innan dess också. Vi hörs i veckan!

Bromsklossar i råmanusfasen

Den här väntade lägligt nog på mig idag. Ungefär vad jag orkar med ikväll. Ser särskilt fram emot avsnittet om drivkrafter! 

Annars går det framåt i sakta mak. Lite väl sakta, rentav. Men onsdag kväll och torsdag kväll ska jag skriva i alla fall, då ska jag försöka gasa på lite. Annars har jag börjat stöta på partier i manuset som stoppar upp skrivandet lite. Partier av typen ”hur reagerar hon på detta?”, ”varför har hon inte sagt något innan? Bygg ut hennes bakgrund!” och ”VAD HÄNDER NU?”. Jag får helt enkelt börja ge mig själv läxa mellan skrivpassen. (Till nästa skrivpass, lös mysteriet om uppväxten/fatta ett beslut om vad NN gör efter att detta hänt). 

Nej, nu ska jag fixa en kopp te och ägna mig åt tidningen. Hoppas att ni har en fin kväll!

Det växer

Ja, även den här metoden – att utgå från synopsis och lägga på lager på lager – gör att berättelsen sväller. Ordantalet ökar, karaktärerna växer och detaljerna kommer till. Det har väl framgått vid det här laget att jag tycker om att planera (eller att ha planerat, kanske). Noggrann synopsis och beslut som övervägs både en och två gånger innan jag bestämmer mig. Det känns lite som att jag ska slå in en spik, och om jag inte får den hyfsat rak från början är det mer eller mindre kört sedan. Blir det bara lite snett från start, kommer det ändå att sluta med en böjd spik.

Så här tänker ju inte alla, har jag förstått. En del tycker säkert att det förstör hela tjusningen med skrivandet till och med. Att planerandet berövar en från att få upptäcka längs vägen.

Själv nöjer jag med att upptäcka alla de lager som läggs på när synopsis och färgfläta är klara. Detaljerna – de går ju inte att planera in, åtminstone inte alla. För då skulle väl råmanuset i stort sett vara klart efter planeringen..?

Den senaste detaljen som dykt upp är vilken sorts fryst mat NN använder för att kyla NNs panna efter en olyckshändelse, och vem sagda mat tillhör. (En karaktär som jag för övrigt gillar mer och mer, ju fler detaljer som dyker upp. Typ en falafelpåse i lunchrummets frysfack).