Stöket

Jag har varit inne på det förut, mina känslor för att hålla på och peta i manuset. Visst, råmanuset var inte färdigt, det var inte perfekt, men det fanns en början och ett slut. Det fanns scener med inledningar och avslutningar och övergångar till andra scener. Och nu sitter jag och stökar till allting genom att skriva nytt som jag ska pressa in på allehanda ställen. Det känns ungefär som att kliva fram till någon som precis har gjort en håruppsättning med några väl valda accessoarer, med uppgiften att trycka dit sju plastrosor och några fjädrar på lämpliga ställen. Utan att förstöra helhetsintrycket.

Men men, nu ska jag skriva på så att jag får det här överSTÖKAT. Så att jag kan skriva ut det på nytt, läsa igenom och få till någon sorts struktur igen.

Hoppas att det går smidigare för er andra! 🙂

Läckberg, Tjechov och vi andra

 

do what you love

Det talas ibland om hur ovanligt det är att kunna försörja sig helt och hållet på skrivandet. Att kunna säga upp sig från det ”vanliga jobbet” och sitta hemma i mjukisbyxor och skriva för jämnan är bara Läckberg och ett fåtal andra förunnat. Många författare tar kanske på sig andra uppdrag som ändå har med skrivandet att göra – föreläsningar och så vidare – för att få det att gå runt.

Men visst drömmer vi om det där ibland, ändå? Att börja dagen med en kopp kaffe i lugn och ro (nåja, efter morgonstöket med alla ungarna), kanske läsa en snutt i den inspirerande romanen man är inne i eller ögna igenom sin synopsis eller det senaste man skrev. Sedan slår man sig ner vid sin lugna arbetsplats som uppmuntrar till kreativitet men samtidigt är perfekt organiserad, och börjar dagens arbetspass. Hjärnan är fräsch och tangenterna smattrar i ett par timmar tills det är dags att plocka fram en hälsosam sallad till lunch.

Eller är det bara jag?

Hur som helst, för mig handlar det inte om att jag längtar bort från mitt jobb. Mycket kan man säga om läraryrket, och det är sannerligen inte en lätt match alla gånger, men det är roligt. Nej, det handlar om att längta TILL. Till skrivandet. Ytterst är det väl, som så mycket annat, en fråga om tid. Om tiden bara räckte till finns det mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Men nu har dygnet som bekant 24 timmar, och de måste fördelas.

Kristina har skrivit om det här tidigare, och jag är böjd att hålla med. En deltidstjänst, just för att få mer tid till skrivandet, det vore fint.

Anton Tjechov fick en gång frågan varför han inte lade ner läkarjobbet och ägnade sig helt och hållet åt författandet, och han lär ha svarat: ”Med läkaryrket lever jag i legitimt äktenskap, litteraturen är min älskarinna. Trött på den ena tillbringar jag natten med den andra. Det är ett  oregelbundet liv jag för, men jag har aldrig tråkigt, och ingen av dem förlorar på min ombytlighet.”

Ett ganska gräsligt citat om man ser till vad det säger om relationerna i fråga (vadå ingen av dem förlorar på..?!)… men ändå intressant. Och om självaste Tjechov var nöjd med att skriva vid sidan av jobbet, då är vi ju i gott sällskap ändå… alla vi som inte hör till Läckberg & co.

Det rör på sig

Jodå, nu är jag igång. Nya scener/trådar/trådstumpar är nedskrivna, färglagda (i word) och fördelade på lämpliga ställen i manuset. Eller ja, när det gäller lämpligheten av ställe har jag inga skyhöga krav på mig själv ännu. Allt är inskrivet i rätt ordning och på platser som borde funka, men jag tänker att jag ändå kommer att behöva se över det sedan. Säkert kommer jag också att upptäcka bättre lösningar medan jag skriver.

Ett bra utgångsläge har jag i alla fall, tror jag. Imorgon ska jag skriva nytt, så får vi se hur långt jag hinner. Känns skönt att äntligen ha fått något slags struktur på hela omskrivnings-/nyskrivningsprocessen, som först kändes mest som ett hot mot den ordning jag så omsorgsfullt skapat.

Och angående post it-lapparna… jag får nog inse att jag inte riktigt behärskar den tekniken. Jag vill gärna se mig själv jonglerande med myriader av dem i olika färger, medan jag tankfullt och med full kontroll på vad jag gör ordnar dem i en dramaturgiskt klockren ordning på ett stort ark. Bilden av det kreativa geniet som kan bringa ordning ur kaoset, eller något åt det hållet. I själva verket är det fortfarande word som har funkat bäst.

Dags för ny deadline

Jag har slappat till lite. Uppenbarligen behöver jag deadlines för att få något gjort, så det kanske är läge att sätta ett nytt mål? Tanken är att få till en första redigering (eller ja… andra eller tredje eller vad det nu blir – men sedan lektörens kommentarer) hyfsat snabbt. Sedan får några läsa och lämna synpunkter på det nya, och se hur många logiska luckor och andra oklarheter som har uppstått i samband med redigeringen. Och så på´t igen.

En första omskrivning, alltså. Klart i slutet av april? Inte helt realistiskt kanske, men då har jag åtminstone något att jobba mot. Med det får jag sätta punkt för det här inlägget – återkommer med något längre när jag har kommit en bit på vägen.

Post it-chock

Ok. Den här omskrivningen, den är ganska omfattande. Det handlar mycket om att vässa, lyfta fram, och i praktiken lägga till. Nya scener ska skrivas (tjohoo!) och pytsas ut på dramaturgiskt lämpliga ställen. Sedan kommer jag också att behöva se över vad som kan eller bör strykas, men det får bli senare tänker jag.

Än har jag inte hunnit sitta så mycket med manuset, men det jag gör nu är att samla ihop de scener som behöver tillkomma. Kort sagt, jag överdoserar post-its och försöker att inte få panik när de ökar lavinartat i antal och gör mina fint flätade trådar allt trassligare. Känslan håller dock i sig; jag är fortfarande glad, motiverad och – inte minst – nyfiken på hur slutresultatet blir.

Någon mer som jobbar med post it-lappar? Tips på hur man får pli på dem?

Hoppas att ni får en trevlig helg!

 

Nu kör vi!

Lektörens utlåtande har kommit! Jag var på jobbet när jag öppnade inboxen och fick syn på det. Tio minuters rast hade jag. Innan hade tanken slagit mig: Vad gör jag om jag är på jobbet och får se att jag fått mail? Visst väntar jag med att läsa, tills jag är hemma och kan läsa i lugn och ro? Ja, det är väl det bästa…

Haha. Jag klickade upp dokumentet utan att blinka och läste så mycket jag bara hann innan det var dags att rusa iväg till nästa lektion. Sedan kom jag farande och läste klart, innan det var dags för lektion igen…

Nu då? Ligger jag i en pöl av tårar på golvet och kvider, med ett sönderrivet manus runt mig? Nej. Jag är SÅ PEPPAD på redigering! Jag har fått massor att tänka på, sådant som jag är säker på kommer att göra manuset mycket bättre. Responsen kändes faktiskt glasklar, jag har fått konkreta förbättringsförslag och påpekanden som gör att det är fantastiskt roligt att fundera över hur jag kan genomföra ändringarna på bästa sätt.

Så nej, jag känner mig inte det minsta sågad. Kanske för att jag har varit så inställd på att få respons på vad som inte funkar optimalt. Men också för att jag fick så fin respons på vad som faktiskt funkar. Uttrycket ”en klar författartalang”, till exempel – kan man göra något annat än fånle resten av dagen efter att ha läst det..? Jag tror inte det.

Är det någon som funderar på att anlita lektör, så kan jag varmt rekommendera Jenny Bäfving. Kunnig, engagerad, proffsig, snabb. Jaha, nu så. Nu åker anteckningsblocket fram – dags att lägga upp en redigeringsplan!

Allt är möjligt

Anledning till dålig uppdatering: feber, hosta och hela huset dränkt i (använda) näsdukar. Så firar vi sportlov…

I måndags skickade jag in eländet chicklit-karamellen till lektör, och nu sitter jag mest och 1) föreställer mig hur hon kliar sig i håret, rynkar på näsan och formulerar nåt i stil med Hej Sara, jag beklagar men din text kvalar inte in för att lektörsläsas. Vänligen fundera på att hitta en annan hobby och 2) googlar och läser om folk vars manus har sågats totalt av lektörer.

Upplyftande, eller hur? Jo, och så 3) skissar på ny idé och nya karaktärer! Det går sådär än så länge, men jag njuter av att befinna mig i stadiet där allt är möjligt. Det är fortfarande oproblematiskt att förkasta hela idén för att jag kommer på något som verkar roligare. Möjligen blir jag lite låst av den där tanken på att hitta den bästa, roligaste, mest unika idén. Egentligen är det väl först när jag har hunnit utveckla idén, gneta på med den ett tag, som känslan kommer att sitta, tror jag. Men vi får se, än så länge brainstormar jag förutsättningslöst. Det enda jag är säker på är den manlige huvudkaraktärens namn, haha.

Hoppas att det går bra för er andra! Vi får väl se om jag vågar mig på att blogga igen och berätta mer när lektörens omdöme har kommit… i annat fall kanske jag bara säger att jag har fel på mailen och aldrig fick responsen, så kan väl ni bara spela med, ok?

 

Respons och kapitelöversikt

Eminenta Kristinas respons har trillat in. Jag är djupt imponerad och otroligt tacksam över de många och konkreta förbättringsförslag som hon har lyft. Mycket är sådant som jag log brett när jag läste första gången, eftersom jag direkt insåg hur rätt hon hade. Överlag har testläsarvändorna varit fantastiska för redigeringen, det är som om jag har öppnat fönstret och släppt in mer syre.

Nu blir det en intensiv-vecka med redigering innan manuset går till lektör. Jag har gjort en kapitelöversikt (det borde jag ha gjort för längesedan, otroligt användbart och tidssparande) och en plan för var och hur saker ska ändras/strykas eller läggas till. Det är lite tajt med tid, men det är då jag jobbar bäst. Och framförallt är det just nu väldigt kul, eftersom jag ser hur det hela tiden blir bättre.

Nu är det dock dags att packa träningskläderna inför morgondagen och gå och sova.

Motorsågsmassaker på måfå?

Är man på jakt efter skrivtips finns det, som ni vet, hur mycket som helst att tillgå. Böcker, kurser, bloggar, artiklar, poddar osv, osv. För det mesta älskar jag det, och kan ofta bli sittande lite för länge och grotta ner mig i dessa råd, snarare än att praktisera dem själv.

Men mitt bland alla dessa råd, tips och trix gäller det ju också att hitta sin egen väg. Smaken är bekant som baken, och det finns sällan ett självklart svar på hur mycket dialog som är rimligt att ha, hur ingående miljöbeskrivningar som behövs för att skapa stämning eller huruvida karaktärernas uppväxt ska få mycket, lite eller ingen plats i berättelsen.

Det mesta jag har läst om redigering handlar om (eller så är det bara det som har fastnat mest?) hur omfattande det brukar/bör vara. Om hur man sitter där med ett råmanus som stinker skit och inte går att ta i med tång, om hur man tar fram motorsågen och går loss för att skövla ner så mycket värdelös text man bara kan för att eventuellt, kanske, förhoppningsvis hitta ett litet, litet korn av guld där inne någonstans. Sedan kan man utgå från det och jobba vidare. (Om man inte har deppat ihop än).

Inte för att det är fel att bli medveten om att det finns mycket att göra även när råmanuset är färdigt. Men jag märker att jag ibland får en märklig ingång när jag sitter där och ska redigera – jag ska vara redo att ifrågasätta allt, döda alla älsklingar, stryka och gå på. Problemet är bara att det finns mycket jag faktiskt gillar i det här manuset. Jag är inte beredd att gå loss med motorsågen lite på måfå, att stryka bara för sakens skull, för att det liksom förväntas vara skräp. När jag däremot har fått lektörsutlåtandet så småningom, när någon har satt fingret på VAD som behöver förändras, då hoppas jag att jag känner mig beredd att skövla. Men jag är inte riktigt där än. Än så länge gnetar jag bara på med min lista – har kommit ungefär halvvägs nu.

 

 

 

Trial and error

Är det något jag borde ha lärt mig vid det här laget, är det att det sällan blir som jag har tänkt mig. Knappt hinner jag börja på det jag har tänkt förrän jag inser att det inte riktigt funkar. Lyckligtvis brukar jag på samma gång inse hur jag borde gå tillväga istället.

I det förra inlägget skrev jag om min redigeringslista i punktform. Jag skulle börja med att åtgärda inkonsekvensen i huvudkaraktärens sätt att ta sig till och från jobbet. Men så satt jag där och scrollade och sökläste och kom på att såhär kan jag verkligen inte hålla på med varenda punkt – hur lång tid skulle inte det ta..? Och, inte minst, hur tråkigt blir det inte?

Så nu har jag börjat gå igenom manuset kronologiskt istället. Den enda lilla haken är att jag behöver ha mycket i bakhuvudet när jag läser – planen är nämligen att åtgärda så många punkter som möjligt den här vändan, och då gäller det att inte tappa bort de där sakerna som jag ska hålla utkik efter. Små saker och större saker.

Jaja. Elva av fyrtioåtta kapitel tror jag att jag har jobbat mig igenom, och jag har hunnit göra en del ändringar som jag är nöjd med.

Och nu känns det VÄLDIGT välkommet med fredag! Trevlig helg, alla skrivande där ute!