Ett år senare

Idag är det exakt ett år sedan jag fick mailet med orden ”Vi vill ge ut ditt manus!”. Efter det följde känslostormar, lektörsutlåtande, omskrivning, inskick på nytt – och så en utdragen väntan, som mynnade ut i ett ”Tyvärr, men…”, ungefär ett halvår efter att det där overkliga, lovande mailet kom.

Jag tror aldrig att jag publicerade mina mål för 2018 här på bloggen – eftersom jag väntade in det där avtalet som aldrig kom. Målen var nämligen att 1) få förlagskontrakt till manus 1, och 2) skriva färdigt råmanuset för manus 2. Med två månader kvar av året är det nog läge att utvidga tidsplanen lite. 🙂 För själva målen kvarstår ju. Att en dag få skriva kontrakt har jag inte gett upp, och hoppet är nog egentligen större nu än när jag satt där och väntade och uppdaterade inkorgen och väntade och uppdaterade inkorgen och väntade…

Hur har det gått med manus 2, då? Ja, jag har kört igång flera gånger om. Skrivit synopsis, byggt ut det, planerat och skrivit ungefär 18000 ord råmanus. Men varje gång jag precis har kommit in i det, har jag släppt det för att gå tillbaka och redigera manus 1. Av väldigt angenäma anledningar, ska sägas, som återkoppling från förläggare. Nu när ganska mycket tid har gått, har jag dessutom hunnit tänka om lite när det gäller storyn. Den där minutiösa planeringen håller därför inte längre, och istället för att skriva en ny, lika detaljerad synopsis, har jag skissat upp en i stora drag och avser att rivstarta med skrivandet. För nu har manuset legat och grott i huvudet och hjärtat så länge, att nu måste det ut!

Det känns lägligt att startskottet för NaNoWriMo går idag. Även om jag inte kommer att hinna klämma ur mig 50000 ord på en månad (jag är, som ni kanske kommer ihåg, ingen snabbskrivare), så går jag ändå in i den här månaden med målsättningen att sätta lite välbehövlig fart på skrivandet.

Annonser

Spännande tider

silver Apple MacBook Pro on

Foto: unsplash

Senast jag bloggade, handlade det bland annat om hur tidskrävande det är att… ja, att inte ha semester. Två och en halv månad in på höstterminen kan jag väl ge mig själv rätt. Bristen på blogginlägg den senaste tiden handlar allra mest om just det – att tiden som blir över efter en arbetsdag plus vardagssysslor är knapp. Jag har nästan inte tränat, ens. Okej, det här KAN ha att göra med min lata sida, som gärna vill hitta ursäkter för att slippa undan. Men hur gör man för att hitta balansen? Hur ska man veta vad som är lagom? Alla vet vi att vi behöver vila och varva ner. Men var går gränsen för vad som är omotiverat mycket slappande på sofflocket framför TV-serier?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag hellre vilar för mycket än för lite.

Vad har hänt sedan sist då? Jag skickade in manuset till den intresserade förläggaren igen, efter sommarens omskrivning. Dessutom är det en till förläggare, på ett annat (stort!) förlag, som har visat intresse efter omskrivningen. Helt otroligt stort och fantastiskt. Samtidigt är jag lite skadad, tror jag. Jag har ju hört det där förut (”Vi vill gärna ge ut ditt manus!”), och det blev ingenting av det. Så innan jag har sett ett kontrakt vågar jag inte ropa hej.

Med det sagt är det här den mest spännande perioden hittills i mitt skrivliv, så jag tyckte att det var läge att återuppliva bloggen!

Det drar ihop sig

En vecka kvar av ledigheten! Mitt i terminen är en vecka oceaner av tid, men nu känns det futtigt. Som vanligt har jag blandade känslor inför att gå tillbaka till jobbet igen. Överlag gillar jag rutiner och vardag, och visst är det roligt att jobba.

Men. Det är roligt i lagom mängd, på en lagom nivå, och det jag har problem med är främst att jobbet tar så MYCKET av min tid och energi.

Nu är jag hur som haver i slutfasen av redigeringen – ska försöka få in alla ändringar (mest småsaker) ikväll eller imorgon. Ändringar som jag antecknade under genomläsningen. Därefter går manuset iväg till mamma, min testläsare nummer ett som vänligt nog ställer upp på ännu en läsning. Sedan drar det snart ihop sig… kanske hinner jag med att maila förläggaren innan jobbet börjar igen.

Hoppas att ni har haft en fin sommar, och att ni antingen njuter av semester fortfarande, eller har förlikat er med vardagslunken igen. 🙂

Förnöjsamheten och redigeringen

Jag är en person som har lätt att nöja mig. Det är sällan jag strävar efter perfektion. När min man och jag gifte oss för snart nio år sedan, hade vi båda en rätt avslappnad inställning till det hela, och tyckte att huvudsaken var att vi blev gifta och att vi och gästerna fick en trevlig och rolig dag. Jag provade inte en enda brudklänning innan, utan såg en bild på en jag gillade och klickade hem den från Kina. (Något mer kräsen var jag i valet av brudgum, kanske är bäst att tillägga).

Jag har aldrig varit insatt i märkesväskor eller fina viner eller modernt porslin eller vilken restaurang som fått högst betyg. Ikea och H&M funkar oftast väldigt bra, liksom.

Den här förnöjsamheten ser jag till största delen som något positivt. Men – och det här har gått upp för mig alltmer under det senast året, då jag har jobbat en hel del med redigering – i skrivandet ligger den mig i fatet.

I sluttampen av varje redigering (för ja, nu har det blivit ett antal) har jag fått kämpa mot min egen förnöjsamhet lathet. Listor är gjorda, prydliga i punktform, där jag har skrivit vad som ska fixas i varje kapitel/scen. En massa jobb är redan gjort, alltså. Och så när jag väl sitter där och ska bocka av punkterna, så tänker jag gärna, att ”nja, fast det här är väl inte så pjåkigt egentligen. Dessutom finns det ju en tanke med övergångar etc, så om jag börjar peta i det blir det så rörigt, och så mycket att fixa…”.

Det är lite samma grej som när jag är ute och springer, och efter fem kilometer börjar tänka ”fem kilometer är ju bättre än inga kilometer… jag kanske ska nöja mig så här?” – fastän jag vet att jag har mer att ge.

För jo. Jag har mer att ge. Jag skulle kunna sätta punkt nu och tänka att det är good enough, men när det handlar om att skicka manus till förlag räcker liksom inte good enough. Det måste vara så bra det bara kan bli.

Det finns många utmaningar i skrivandet. Hitta idéer, utveckla dem, få koll på händelsekedjan, fördjupa karaktärer, få liv i dialogen, gestalta trovärdigt och smidigt, etc, etc… Jag tar mig gärna an dem alla. Men det här kan nog vara en av de största utmaningarna för mig; att orka kämpa hela vägen in i mål. Att inte nöja mig med ett bra manus, när jag vet att det kan bli strålande.

tryharder

 

 

Keep your darlings

Den redigering jag pysslar med nu kan jämföras med att rensa ut böcker från bokhyllan. Istället för att betrakta alla bokryggar på hyllorna och fundera över om några kanske ska byta plats, om några ska bort och om jag kanske rentav ska köpa någon ny och ställa dit, har jag rivit ut rubbet. Därefter handlar det om att fundera över vilka böcker som är bäst och följaktligen får stanna.

Jag har inte slängt hela manuset, men som jag har nämnt tidigare jobbar jag i ett nytt dokument och klipper in delar från det redan skrivna där jag tycker att det platsar i den nya versionen. En del nytt har det blivit också. Nu börjar det kännas lite rörigt. Vad har jag använt? Borde den här scenen komma innan? Oj, och det här, ska inte det vara med..?

Bredvid datorn har jag anteckningsboken med kapitelöversikt, och den är till stor hjälp. Men det kommer att krävas mycket fokus för att få ihop det, tror jag. Samtidigt är det ett väldigt lustfyllt sätt att jobba på. Jag väljer liksom ut favoriterna först – de där scenerna som jag bara måste ha med (mina darlings!). Kvar blir eventuellt en del textsjok som inte lever upp till darlings-nivå.

Och som vi alla vet – fördelen med att frigöra plats på bokhyllorna, är att det blir plats för nya, spännande titlar! I det här fallet blir det en chans att skriva nya scener, vilket också är en väldigt rolig del av redigeringen. Att enbart klippa och klistra kan bli lite tradigt i längden. 🙂

IMG_6919

Sommarjobb

Lite drygt en vecka kvar nu, sedan väntar semester! Jag ser otroligt mycket fram emot att gå in i en lugnare lunk, då klockan kommer att mista lite av sin betydelse och tiden med familjen blir det centrala.

Jag ska också skriva, är det tänkt. Eller, snarare – flytta om text. Jag redigerar ju (igen), och tanken är att hinna klart med den här redigeringsvändan i sommar, så att jag kan skicka in det på nytt sedan. Det kommer i så fall att bli ett år efter att jag skickade in det första gången.

Jag jobbar i ett nytt dokument, där jag fyller på text allt eftersom. En del text är ny. Mycket klipper jag in från den senaste versionen av manuset. Medan manuset växer fram skriver jag i en anteckningsbok ner en kapitelöversikt, för att ha lite koll. Jag har också ritat upp en ny kurva (som inte skiljer sig jättemycket från hur det såg ut tidigare, men till viss del, eftersom jag har valt att lyfta fram en av mina trådar mer).

Det går bra mycket snabbare än att skriva ett helt nytt råmanus, eftersom mycket text redan finns. Samtidigt är jag noga med att tänka igenom saken ordentligt innan jag klipper in något. Det ska vara bra, och det ska höra dit.

Vad gör ni i sommar?

När Gud stänger en dörr kanske man hittar ett fönster/en kattlucka/en spricka i panelen.

Tusen tack för varma, peppande kommentarer! Återigen tänker jag på hur fin den är, den här gemenskapen. Den digitala, ganska sporadiska kontakten som ändå betyder så mycket.

Jag skickade ju iblibraväg manuset till kontakten som förläggaren-som-drog-sig-ur förmedlade. Den kontakten svarade i sin tur att hon skulle läsa och återkomma, vilket hon också gjorde. Efter ca 50 sidor drog hon slutsatsen att hon gillade det (wohooo!), och hon skickade det vidare till en förläggare på förlaget (eftersom hon själv är redaktör), med fina vitsord om mitt manus. Nämnda förläggare hörde idag av sig, och även hon gillade (alltså, jag förstår ju att jag borde rusa iväg och köpa bubbel, men än så länge har jag bara funderat och funderat över det hon skrev…). Hon har inte huggit in några löften i sten (det tackar jag för, sådant skulle jag ändå inte våga tro på vid det här laget), men hon hörde sig för hur jag ställer mig till att de ger ut det som ljudbok.

Jag känner ju när jag skriver det här, att det är helt fantastiskt. Magiskt. Men den håller i sig, den där avvaktande skjuta-upp-firandet-känslan.

Hur som helst. Eftersom jag fick feeling häromveckan och drog igång en ny redigeringsvända på eget bevåg, funderar jag på att jobba färdigt med den och be att få skicka in den nya versionen inom kort, bara för att se vad de tycker.

Men en sak är klar – har man fått in en fot  minsta lilla tå, är det inte läge att dra sig tillbaka.

Manus 1, 2, 3 och 4

Om jag ska lägga ner skrivandet, är det kanske nu jag ska ta chansen. Jag kan skylla på att det är jobbigt att bli refuserad, jobbigt att inte veta om det jag skriver kommer att leda till någon bok, jobbigt att försöka spela cool och nonchalant men ändå gå runt och hoppas.

Samtidigt är det ett väldigt dåligt läge att kasta in handduken. Jag har nämligen ett gäng idéer på kö. Manus nummer två är på gång. Till manus tre finns huvudkaraktärer och stora drag till storyn, och till manus fyra finns några känslor och stämningar och ett frö till den huvudsakliga relationen. Alla de här manusen vill jag skriva, för jag gillar dem redan.

Och det är ju trots allt det allt handlar om i grund och botten. Att jag själv gillar att skriva, och gillar det jag skriver. Så skriver gör jag, och hoppas på att hålla ett tillräckligt tempo för att hinna ta tillvara på idéerna.

Trevlig helg! Och TACK för allt stöd efter det förra inlägget – det värmde verkligen! ❤

I förlagsvärlden kan allt hända (och inte bara på det bra sättet)

Idag lunkar jag in i fikarummet och dråsar ner i soffan med en suck.

”Hoppsan, hur är det fatt?” undrar kanske någon annan som redan sitter där och sörplar på sitt kaffe och funderar över hur den där senaste scenen ska skruvas till. Ja, jag tar det väl från början.

För ganska precis ett halvår sedan fick jag via mail ett besked från ett stort förlag. ”Vi vill gärna ge ut ditt manus!”. Jag var överlycklig, överrumplad och ganska rädd (hjälp, ska folk verkligen läsa vad jag har skrivit? Vet förläggaren vad hon ger sig in på? Har det blivit ett missförstånd? Har hon blandat ihop mitt manus med någon annans, klart briljantare text?).

I mina drömmar har det där Ögonblicket inte skett via mail – istället har jag sett framför mig hur en halvt exalterad, halvt sansad förläggare ringer upp och meddelar sitt stora intresse. Kan du möjligen komma hit och träffa oss? Och så låtsas man leta i sin av andra viktiga möten fulltecknade kalender, för att hitta en tid. Väl på plats skjuter förläggaren fram ett kontrakt över bordet, och i nästa stund står man på sin releasefest i färgglad klänning och läser högt ur boken medan publiken håller andan.

Hur som helst. Bifogat i mailet fick jag ett lektörsutlåtande. Dealen var att jag skulle jobba igenom manuset en vända till, med detta utlåtande som utgångspunkt. Därefter skulle vi skriva kontrakt. Angelägen som jag var att få saker i rullning, satte jag en tight deadline och skickade in den omarbetade versionen efter bara en månad.

Sedan väntade jag. Och väntade. Vid några enstaka tillfällen fick jag mail med förklaringar till varför det dröjde. I februari, tror jag att det var, tog jag mod till mig och ringde förläggaren. De hade bara haft mycket att göra, fick jag höra. De ville definitivt ge ut mitt manus, så det handlade inte om att de hade ångrat sig (eller ville spela mig ett spratt, vilket jag i vissa stunder funderade över).

För två månader sedan fick jag veta att manuset hade gått vidare till nästa förlagsmänniska, och förläggaren jag haft kontakt med skulle äntligen börja ta fram kontraktet.

Igår eftermiddag kom nästa mail. Förändringar i utgivningsplanerna gör att förlaget tyvärr inte kan ge ut mitt manus, hur mycket de än tycker om det. Utgivningen av svenska manus i den här genren har satts på paus, och det var ingenting som den här förläggaren kunde styra över. Hon bad så mycket om ursäkt och hoppades att jag skulle hitta ett annat förlag. Till hennes försvar var hon också vänlig och förmedlade en kontakt till en specifik förläggare på ett annat förlag, en förläggare som hon dessutom själv kontaktade angående mitt manus.

Först kändes det som att jag hade snavat på målsnöret – eller snarare som att jag hade gått i mål, bara för att upptäcka att alla hade gått hem och ingen kom och hängde den där medaljen om halsen. I övrigt är jag förvånansvärt lugn. Någonstans hade jag nog hållit tillbaka glädjen och ivern när jag märkte hur det drog ut på tiden.

Så, vad gör jag nu (förutom att kräkas upp den där champagnen?)?

Jag har svarat förläggaren, och jag har redan hivat iväg manuset till förläggaren som hon tipsade mig om. Den förläggaren i sin tur har svarat trevligt att hon kommer att läsa inom två veckor.

Så trots den oerhört snöpliga vändningen i den här historien, gläder jag mig. Jag menar, att en förläggare lägger ett gott ord för ens manus hos en annan förläggare, och på så vis öppnar för ett helt annat utgångsläge än innan – hur lyxigt är inte det? Dessutom gläder jag mig över hur långt det trots allt gick. En förläggare ville verkligen ge ut mitt manus. Jag fick ett gratis lektörsutlåtande att jobba med. Och så antar jag att jag är en erfarenhet rikare, som aspirerande författare i den galna förlagsvärlden.

Med det sagt hoppas jag såklart på att en dag få det där magiska telefonsamtalet. 🙂

Den välbehövliga fikapausen

Hej på er!

Hög tid för ett blogginlägg, känner jag. Instagram använder jag mer frekvent, och jag uppskattar verkligen känslan av sammanhang även där, bland alla skrivande och läsande människor.

Men bloggarna – min och era – är trots allt det där fikarummet, där man kan sitta ner i lugn och ro en stund. Instagram är mer att mötas vid kaffemaskinen, innan det är dags att återvända till skrivbordet med koppen i händerna. Och även om det ibland kan gå längre mellan inläggen, så har jag inga planer på att sluta blogga.

Idag blir det mest en liten uppdatering. Jag skriver på min andra karamell, och är nu uppe i drygt 17000 ord. Målet var 20k i april, men så blev det alltså inte. Och istället för att deppa ihop över det, tänker jag vara glad åt de ord som blev skrivna (även om alla inte håller toppklass, om vi säger så…).

Planen framöver är att få upp lite högre styrfart på manuset – 30000 ord innan maj är slut, kanske? (Så kanske det åtminstone kan bli 25000 i verkligheten…). 🙂 En annan del av planen är att höra från förlaget om det händer något med karamell ett. Tyvärr kan jag ju inte riktigt påverka den biten just nu, så jag får väl helt enkelt hålla tummarna. DET har jag i alla fall blivit bra på vid det här laget.

IMG_6463