Förnöjsamheten och redigeringen

Jag är en person som har lätt att nöja mig. Det är sällan jag strävar efter perfektion. När min man och jag gifte oss för snart nio år sedan, hade vi båda en rätt avslappnad inställning till det hela, och tyckte att huvudsaken var att vi blev gifta och att vi och gästerna fick en trevlig och rolig dag. Jag provade inte en enda brudklänning innan, utan såg en bild på en jag gillade och klickade hem den från Kina. (Något mer kräsen var jag i valet av brudgum, kanske är bäst att tillägga).

Jag har aldrig varit insatt i märkesväskor eller fina viner eller modernt porslin eller vilken restaurang som fått högst betyg. Ikea och H&M funkar oftast väldigt bra, liksom.

Den här förnöjsamheten ser jag till största delen som något positivt. Men – och det här har gått upp för mig alltmer under det senast året, då jag har jobbat en hel del med redigering – i skrivandet ligger den mig i fatet.

I sluttampen av varje redigering (för ja, nu har det blivit ett antal) har jag fått kämpa mot min egen förnöjsamhet lathet. Listor är gjorda, prydliga i punktform, där jag har skrivit vad som ska fixas i varje kapitel/scen. En massa jobb är redan gjort, alltså. Och så när jag väl sitter där och ska bocka av punkterna, så tänker jag gärna, att ”nja, fast det här är väl inte så pjåkigt egentligen. Dessutom finns det ju en tanke med övergångar etc, så om jag börjar peta i det blir det så rörigt, och så mycket att fixa…”.

Det är lite samma grej som när jag är ute och springer, och efter fem kilometer börjar tänka ”fem kilometer är ju bättre än inga kilometer… jag kanske ska nöja mig så här?” – fastän jag vet att jag har mer att ge.

För jo. Jag har mer att ge. Jag skulle kunna sätta punkt nu och tänka att det är good enough, men när det handlar om att skicka manus till förlag räcker liksom inte good enough. Det måste vara så bra det bara kan bli.

Det finns många utmaningar i skrivandet. Hitta idéer, utveckla dem, få koll på händelsekedjan, fördjupa karaktärer, få liv i dialogen, gestalta trovärdigt och smidigt, etc, etc… Jag tar mig gärna an dem alla. Men det här kan nog vara en av de största utmaningarna för mig; att orka kämpa hela vägen in i mål. Att inte nöja mig med ett bra manus, när jag vet att det kan bli strålande.

tryharder

 

 

Annonser

Keep your darlings

Den redigering jag pysslar med nu kan jämföras med att rensa ut böcker från bokhyllan. Istället för att betrakta alla bokryggar på hyllorna och fundera över om några kanske ska byta plats, om några ska bort och om jag kanske rentav ska köpa någon ny och ställa dit, har jag rivit ut rubbet. Därefter handlar det om att fundera över vilka böcker som är bäst och följaktligen får stanna.

Jag har inte slängt hela manuset, men som jag har nämnt tidigare jobbar jag i ett nytt dokument och klipper in delar från det redan skrivna där jag tycker att det platsar i den nya versionen. En del nytt har det blivit också. Nu börjar det kännas lite rörigt. Vad har jag använt? Borde den här scenen komma innan? Oj, och det här, ska inte det vara med..?

Bredvid datorn har jag anteckningsboken med kapitelöversikt, och den är till stor hjälp. Men det kommer att krävas mycket fokus för att få ihop det, tror jag. Samtidigt är det ett väldigt lustfyllt sätt att jobba på. Jag väljer liksom ut favoriterna först – de där scenerna som jag bara måste ha med (mina darlings!). Kvar blir eventuellt en del textsjok som inte lever upp till darlings-nivå.

Och som vi alla vet – fördelen med att frigöra plats på bokhyllorna, är att det blir plats för nya, spännande titlar! I det här fallet blir det en chans att skriva nya scener, vilket också är en väldigt rolig del av redigeringen. Att enbart klippa och klistra kan bli lite tradigt i längden. 🙂

IMG_6919

Sommarjobb

Lite drygt en vecka kvar nu, sedan väntar semester! Jag ser otroligt mycket fram emot att gå in i en lugnare lunk, då klockan kommer att mista lite av sin betydelse och tiden med familjen blir det centrala.

Jag ska också skriva, är det tänkt. Eller, snarare – flytta om text. Jag redigerar ju (igen), och tanken är att hinna klart med den här redigeringsvändan i sommar, så att jag kan skicka in det på nytt sedan. Det kommer i så fall att bli ett år efter att jag skickade in det första gången.

Jag jobbar i ett nytt dokument, där jag fyller på text allt eftersom. En del text är ny. Mycket klipper jag in från den senaste versionen av manuset. Medan manuset växer fram skriver jag i en anteckningsbok ner en kapitelöversikt, för att ha lite koll. Jag har också ritat upp en ny kurva (som inte skiljer sig jättemycket från hur det såg ut tidigare, men till viss del, eftersom jag har valt att lyfta fram en av mina trådar mer).

Det går bra mycket snabbare än att skriva ett helt nytt råmanus, eftersom mycket text redan finns. Samtidigt är jag noga med att tänka igenom saken ordentligt innan jag klipper in något. Det ska vara bra, och det ska höra dit.

Vad gör ni i sommar?

När Gud stänger en dörr kanske man hittar ett fönster/en kattlucka/en spricka i panelen.

Tusen tack för varma, peppande kommentarer! Återigen tänker jag på hur fin den är, den här gemenskapen. Den digitala, ganska sporadiska kontakten som ändå betyder så mycket.

Jag skickade ju iblibraväg manuset till kontakten som förläggaren-som-drog-sig-ur förmedlade. Den kontakten svarade i sin tur att hon skulle läsa och återkomma, vilket hon också gjorde. Efter ca 50 sidor drog hon slutsatsen att hon gillade det (wohooo!), och hon skickade det vidare till en förläggare på förlaget (eftersom hon själv är redaktör), med fina vitsord om mitt manus. Nämnda förläggare hörde idag av sig, och även hon gillade (alltså, jag förstår ju att jag borde rusa iväg och köpa bubbel, men än så länge har jag bara funderat och funderat över det hon skrev…). Hon har inte huggit in några löften i sten (det tackar jag för, sådant skulle jag ändå inte våga tro på vid det här laget), men hon hörde sig för hur jag ställer mig till att de ger ut det som ljudbok.

Jag känner ju när jag skriver det här, att det är helt fantastiskt. Magiskt. Men den håller i sig, den där avvaktande skjuta-upp-firandet-känslan.

Hur som helst. Eftersom jag fick feeling häromveckan och drog igång en ny redigeringsvända på eget bevåg, funderar jag på att jobba färdigt med den och be att få skicka in den nya versionen inom kort, bara för att se vad de tycker.

Men en sak är klar – har man fått in en fot  minsta lilla tå, är det inte läge att dra sig tillbaka.

Manus 1, 2, 3 och 4

Om jag ska lägga ner skrivandet, är det kanske nu jag ska ta chansen. Jag kan skylla på att det är jobbigt att bli refuserad, jobbigt att inte veta om det jag skriver kommer att leda till någon bok, jobbigt att försöka spela cool och nonchalant men ändå gå runt och hoppas.

Samtidigt är det ett väldigt dåligt läge att kasta in handduken. Jag har nämligen ett gäng idéer på kö. Manus nummer två är på gång. Till manus tre finns huvudkaraktärer och stora drag till storyn, och till manus fyra finns några känslor och stämningar och ett frö till den huvudsakliga relationen. Alla de här manusen vill jag skriva, för jag gillar dem redan.

Och det är ju trots allt det allt handlar om i grund och botten. Att jag själv gillar att skriva, och gillar det jag skriver. Så skriver gör jag, och hoppas på att hålla ett tillräckligt tempo för att hinna ta tillvara på idéerna.

Trevlig helg! Och TACK för allt stöd efter det förra inlägget – det värmde verkligen! ❤

I förlagsvärlden kan allt hända (och inte bara på det bra sättet)

Idag lunkar jag in i fikarummet och dråsar ner i soffan med en suck.

”Hoppsan, hur är det fatt?” undrar kanske någon annan som redan sitter där och sörplar på sitt kaffe och funderar över hur den där senaste scenen ska skruvas till. Ja, jag tar det väl från början.

För ganska precis ett halvår sedan fick jag via mail ett besked från ett stort förlag. ”Vi vill gärna ge ut ditt manus!”. Jag var överlycklig, överrumplad och ganska rädd (hjälp, ska folk verkligen läsa vad jag har skrivit? Vet förläggaren vad hon ger sig in på? Har det blivit ett missförstånd? Har hon blandat ihop mitt manus med någon annans, klart briljantare text?).

I mina drömmar har det där Ögonblicket inte skett via mail – istället har jag sett framför mig hur en halvt exalterad, halvt sansad förläggare ringer upp och meddelar sitt stora intresse. Kan du möjligen komma hit och träffa oss? Och så låtsas man leta i sin av andra viktiga möten fulltecknade kalender, för att hitta en tid. Väl på plats skjuter förläggaren fram ett kontrakt över bordet, och i nästa stund står man på sin releasefest i färgglad klänning och läser högt ur boken medan publiken håller andan.

Hur som helst. Bifogat i mailet fick jag ett lektörsutlåtande. Dealen var att jag skulle jobba igenom manuset en vända till, med detta utlåtande som utgångspunkt. Därefter skulle vi skriva kontrakt. Angelägen som jag var att få saker i rullning, satte jag en tight deadline och skickade in den omarbetade versionen efter bara en månad.

Sedan väntade jag. Och väntade. Vid några enstaka tillfällen fick jag mail med förklaringar till varför det dröjde. I februari, tror jag att det var, tog jag mod till mig och ringde förläggaren. De hade bara haft mycket att göra, fick jag höra. De ville definitivt ge ut mitt manus, så det handlade inte om att de hade ångrat sig (eller ville spela mig ett spratt, vilket jag i vissa stunder funderade över).

För två månader sedan fick jag veta att manuset hade gått vidare till nästa förlagsmänniska, och förläggaren jag haft kontakt med skulle äntligen börja ta fram kontraktet.

Igår eftermiddag kom nästa mail. Förändringar i utgivningsplanerna gör att förlaget tyvärr inte kan ge ut mitt manus, hur mycket de än tycker om det. Utgivningen av svenska manus i den här genren har satts på paus, och det var ingenting som den här förläggaren kunde styra över. Hon bad så mycket om ursäkt och hoppades att jag skulle hitta ett annat förlag. Till hennes försvar var hon också vänlig och förmedlade en kontakt till en specifik förläggare på ett annat förlag, en förläggare som hon dessutom själv kontaktade angående mitt manus.

Först kändes det som att jag hade snavat på målsnöret – eller snarare som att jag hade gått i mål, bara för att upptäcka att alla hade gått hem och ingen kom och hängde den där medaljen om halsen. I övrigt är jag förvånansvärt lugn. Någonstans hade jag nog hållit tillbaka glädjen och ivern när jag märkte hur det drog ut på tiden.

Så, vad gör jag nu (förutom att kräkas upp den där champagnen?)?

Jag har svarat förläggaren, och jag har redan hivat iväg manuset till förläggaren som hon tipsade mig om. Den förläggaren i sin tur har svarat trevligt att hon kommer att läsa inom två veckor.

Så trots den oerhört snöpliga vändningen i den här historien, gläder jag mig. Jag menar, att en förläggare lägger ett gott ord för ens manus hos en annan förläggare, och på så vis öppnar för ett helt annat utgångsläge än innan – hur lyxigt är inte det? Dessutom gläder jag mig över hur långt det trots allt gick. En förläggare ville verkligen ge ut mitt manus. Jag fick ett gratis lektörsutlåtande att jobba med. Och så antar jag att jag är en erfarenhet rikare, som aspirerande författare i den galna förlagsvärlden.

Med det sagt hoppas jag såklart på att en dag få det där magiska telefonsamtalet. 🙂

Den välbehövliga fikapausen

Hej på er!

Hög tid för ett blogginlägg, känner jag. Instagram använder jag mer frekvent, och jag uppskattar verkligen känslan av sammanhang även där, bland alla skrivande och läsande människor.

Men bloggarna – min och era – är trots allt det där fikarummet, där man kan sitta ner i lugn och ro en stund. Instagram är mer att mötas vid kaffemaskinen, innan det är dags att återvända till skrivbordet med koppen i händerna. Och även om det ibland kan gå längre mellan inläggen, så har jag inga planer på att sluta blogga.

Idag blir det mest en liten uppdatering. Jag skriver på min andra karamell, och är nu uppe i drygt 17000 ord. Målet var 20k i april, men så blev det alltså inte. Och istället för att deppa ihop över det, tänker jag vara glad åt de ord som blev skrivna (även om alla inte håller toppklass, om vi säger så…).

Planen framöver är att få upp lite högre styrfart på manuset – 30000 ord innan maj är slut, kanske? (Så kanske det åtminstone kan bli 25000 i verkligheten…). 🙂 En annan del av planen är att höra från förlaget om det händer något med karamell ett. Tyvärr kan jag ju inte riktigt påverka den biten just nu, så jag får väl helt enkelt hålla tummarna. DET har jag i alla fall blivit bra på vid det här laget.

IMG_6463

Musiktidslinjen

Läraryrket är vanligtvis ingen promenad i parken (under terminerna jobbar vi ihop till ferien, något många inte vet när de avundsjukt ojar sig över hur mycket ledigt lärare har), men när de nationella proven drar igång är det läge att spänna fast sig och trycka huvudet bakåt, för då drar det igång som en vildsint åkattraktion. Därmed tunnsått med blogginlägg för tillfället.

Men nu tänkte jag skriva om musik och skrivande. Ibland diskuteras frågan skriva med musik eller utan? I mitt fall är svaret enkelt: jag har aldrig musik på när jag skriver. Inte ens instrumental musik eller avslappnande havsplaskljud. Ibland har jag skrivit på offentliga platser, som caféer, och det har funkat. Mest troligt handlar det om att surret från människorna runt omkring inte intresserat mig tillräckligt för att distrahera mig. Musik brukar däremot få mina tankar att spinna. Och där börjar mitt skrivtips om Musiktidslinjen – att lyssna på musik som inspiration. Vid matlagningen eller under träningspasset eller när som helst (utom vid själva skrivpasset).

Den här, till exempel:

Nästan alla James Morrisons låtar ger mig manusidéer. You give me something ger mig kanske inte en idé till ett helt manus, men jag får en känsla som sätter igång fantasin och lusten att vidareutveckla idén. Och James Morrison får illustrera hela musiktidslinjen, tänkte jag. Jag har nämligen insett att olika låtar inspirerar till olika partier av manuset. Låt säga att sången här ovan är känslan som inleder mina huvudpersoners relation. Trevande, försiktigt, men intresserat. Sedan kommer den här:

Oj! De har blivit kära!

Men manuset kan knappast sluta här. Alla som har läst minsta lilla om dramaturgi vet det. Nej, nu kommer denna:

Ajajaj… visst skär det i hjärtat? Don´t listen to it, it´s only my heart….. Precis som det ska göra, alltså.

Men här kan vi inte heller sluta. (Nej, inte mitt manus åtminstone). Här är rätta känslan för min typ av slut:

Inte ett öga torrt (i det här ansiktet).

På det här sättet hjälper musiken mig jättemycket under skrivprocessen. Inte så att man kommer att kunna skönja vilken låt som döljer sig bakom varje kapitel – så tydligt är det inte. Det handlar mer om inspiration och motivation för de känslorelaterade vändningarna. Sångerna är inte heller huggna i sten. Det är ingen fast tidslinje, jag skriver inte ens ner den. Den ligger där och skvalpar bland alla andra idéer och tankar, på intet sätt vattentät. Exemplet i det här inlägget har t.ex. lite väl långa hopp för att kunna utgöra en synopsis…

Någon mer som har en flytande musiktidslinje i bakhuvudet under skrivprocessen? 🙂

Tillbakablickar

I det här manuset jobbar jag med tillbakablickar på ett annat sätt än i det förra. Det är ett roligt sätt, ett sätt som stimulerar fantasin och struktursinnet på samma gång (höger och vänster hjärnhalva, kanske?).

Det är också ett sätt som gör att jag kan skifta mellan att skriva på tillbakablickar och den övriga texten. Visserligen hade jag kunnat göra så även med det förra manuset, men då kändes det bäst att skriva allt i ett svep, kapitel för kapitel. Tryggt och säkert, med minimal risk att irra bort mig. Nu kan jag testa något slags parallellskrivande light, så får jag se om jag klarar av/tycker om det.

Ja, ni hör, jag är ingen våghals precis. 😉

pan-xiaozhen-252162-unsplash

Photo by pan xiaozhen on Unsplash

Lilla jag och mina löjliga små skrivprojekt

Så var jag där igen. Skrivtiden äts upp av allt annat, och det verkar som om det enda sättet att göra plats för skrivandet är att boka in tid och sätta upp mål.

Det finns ju liksom alltid något som är viktigare än det här lilla manuset, eller hur? Min lilla oansenliga hobby. Mina hittepåvärldar och låtsasmänniskor.

Det finns tvätt som ska hängas och golv som ska dammsugas och papper som ska sorteras och gosedjur som ska lagas och blommor som ska vattnas och gympapåsar som ska packas och ugnar som ska rengöras.

Och jag krymper ner mitt skrivande till en parentes, som automatiskt och obönhörligt hamnar sist i kön varje gång. Naturligtvis. För hur kan jag motivera det? Vilken nytta gör det? Vad ska det tjäna till? Mitt fåniga lilla (egen)intresse.

Sedan finns det dagar då jag inte tänker så mycket. Dagar då jag struntar i högarna på golvet och sätter mig vid datorn, bara för att jag måste. Dagar då jag glömmer bort att förminska mig själv och mitt skrivande till något med tvivelaktigt existensberättigande.

Jag ska sträva efter fler sådana dagar. Nästa delmål blir 20000 ord i april!