Lilla jag och mina löjliga små skrivprojekt

Så var jag där igen. Skrivtiden äts upp av allt annat, och det verkar som om det enda sättet att göra plats för skrivandet är att boka in tid och sätta upp mål.

Det finns ju liksom alltid något som är viktigare än det här lilla manuset, eller hur? Min lilla oansenliga hobby. Mina hittepåvärldar och låtsasmänniskor.

Det finns tvätt som ska hängas och golv som ska dammsugas och papper som ska sorteras och gosedjur som ska lagas och blommor som ska vattnas och gympapåsar som ska packas och ugnar som ska rengöras.

Och jag krymper ner mitt skrivande till en parentes, som automatiskt och obönhörligt hamnar sist i kön varje gång. Naturligtvis. För hur kan jag motivera det? Vilken nytta gör det? Vad ska det tjäna till? Mitt fåniga lilla (egen)intresse.

Sedan finns det dagar då jag inte tänker så mycket. Dagar då jag struntar i högarna på golvet och sätter mig vid datorn, bara för att jag måste. Dagar då jag glömmer bort att förminska mig själv och mitt skrivande till något med tvivelaktigt existensberättigande.

Jag ska sträva efter fler sådana dagar. Nästa delmål blir 20000 ord i april!

Annonser

Bekvämt googlande vs ”riktig research”?

När jag skrev mitt förra manus grävde jag verkligen där jag stod. Huvudkaraktären är lärare, precis som jag. Svensklärare, till och med. Dessutom bor hon i samma kommun som jag (en futtig pendeltågsstation bort). Nu är det inte så att min huvudkaraktär ÄR jag – verkligen inte. Jag är inte det minsta intresserad av att skriva självbiografiskt, tvärtom tycker jag att tjusningen med skrivandet till stor del handlar om att hitta på. Men förutom att storyn krävde att hon skulle vara lärare, besparade det mig en väldig massa jobb. Är det något som jag inte behöver researcha, så är det hur det är jobba som lärare i svensk skola.

Till viss del handlar det här valet om bekvämlighet och tidsbegränsningar. Det jag har behövt kolla upp har jag oftast kunnat söka mig till med Googles hjälp, behändigt och smidigt direkt från skrivhörnan. Men delvis handlar det också om ett inre motstånd, och en osäkerhet som hänger ihop med att jag inte är författare. Jag är en person som skriver, och i allra bästa fall kan jag kalla mig författare i framtiden, men nu? Nej, det skulle kännas förmätet att ringa upp, säg, en flygledare, för att ställa frågor om hur en flygledares arbetsdagar ser ut. Får man ta upp en främmande människas tid utan andra skäl än ens egen hobby?

Jag vill minnas att det här togs upp i Skriv en bestseller i något eller några avsnitt. Kan det ha varit när Simona Ahrnstedt var gäst? Jag har ett minne av att hon (annars var det en annan klok person, kanske Ninni eller Caroline) pratade om hur människor ofta blir glada när de får frågan om att bli intervjuade i research-syfte. Att många faktiskt vill prata om sig själva och det de gör. Det stämmer, tror jag. Det stämmer mycket bättre än mina egna jante-känslor.

I nästa manus har jag tagit ett litet kliv utanför min egen zon. Huvudkaraktären är sjuksköterska, precis som… hrm, min man. (Men hur lat ÄR du, undrar kanske någon nu. Svar: Mycket. Lat och bekväm.) Men det är i alla fall ett litet steg. Och jag funderar på om jag ska våga mig iväg på ett studiebesök någon gång. Vara där och iaktta, anteckna och studera. Kanske till och med intervjua någon av min mans kolleger. (Honom själv frågar jag ut hela tiden, men jag tror att jag kanske vill ha något mer perspektiv. Om jag lyckas ta mod till mig kanske jag ber om en kvart med en av hans kvinnliga kolleger).

Hur ser ni på research? Bokar ni in studiebesök och intervjuer? Eller läser ni er till det ni behöver?

IMG_5827

Jadå, det ska nog bli ett skrivpass av det här också… 🙂

Chick lit – tramsigt och korkat eller träffsäkert och klokt?

“Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern, även om det finns undantag. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Rollfigurerna är inte sällan överanalyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet.”

Så definierar wikipedia genren chick lit. I mina öron låter det både tramsigt och tråkigt. Vill man bli ytterligare avskräckt finns det fler definitioner att hitta. Bibliophilia skriver:

Chick lit associeras även med konsumtion, dyra kläder och skor, och ytlighet, smink och skönhet. Böckerna har ofta rosa eller lila omslag; illustrationer av snyggt klädda kvinnor, skor, väskor eller smink; eller så pryder författaren själv omslaget. Romanerna behandlar kärlek och relationer, hjältinnorna är ofta lite vimsiga och trots sin ålder har de inte riktigt hittat rätt i livet, med varken jobb eller kärlek.

Här känner jag att det hamnar väldigt långt från mig själv. Visst, jag klär mig gärna i något jag tycker är fint. Att handla kan absolut vara trevligt. Men en värld där konsumtionen, ytligheten och märkes-sakerna står mer eller mindre i centrum? Nej. Det kan jag knappast ens relatera till, och om det var hela sanningen om chick lit-genren skulle jag också skriva under på kritiken som då och då kommer fram – den som menar att det är en ytlig och fördummande genre.

Jag vill inte ge bilden av att det jag skriver är tramsigt och korkat. Såklart. Hellre träffsäkert och klokt.

Borde jag låta bli att säga att det är chicklit jag skriver? Kanske skulle feelgood beskriva mina texter bättre? Lektören som läste för förlaget jag har kontakt med, kallade mitt manus för “en fin, fartfylld feelgood”. Lektören som jag vände mig till under min egen redigering, skrev bland annat: “De romantiska trådarna i handlingen är ju som klassisk feelgood”.

Egentligen spelar det ju inte så stor roll vad man väljer att kalla det. Chicklit, feelgood, underhållningsroman eller relationsroman – alla dessa etiketter skulle jag kunna sätta på mina berättelser. Anledningen till att jag har använt mig av chicklit-begreppet, är främst för att det känns mer specifikt än feelgood – att det är avgränsat vad gäller den kvinnliga huvudkaraktären, hennes personliga utveckling och hennes kärlekshistoria. Det här tänker jag när jag tänker chicklit:

  1. Kvinnlig huvudperson
  2. Kärlek, jobb och vänner/familj i fokus
  3. Humor

Jag inser att det finns chicklit-böcker som innehåller många dyra märkesväskor också, men måste mina texter göra det för att höra till genren? Och, kanske ännu mer intressant, måste jag gilla alla böcker i den genre jag själv menar att jag skriver i?

Givetvis inte, det vore ju väldigt konstigt. Vulpes Libris skriver om kärleken till genren, men lyfter samtidigt fram fem saker hon/de har väldigt svårt för (okej, “hate” är ordet som används) i samma genre: Sex, Stereotypes, Snobbery, Slapstick och Shopping. Den artikeln blev lite av en aha-upplevelse för mig. Jag gick från att fundera över att helt enkelt stryka “chicklit-karamell” från bloggens rubrik, till att inse att det är fullt möjligt att älska genren, utan att för den sakens skull älska alla böcker som hör till den. Självklart, kanske kan tyckas. Jag älskar choklad, det är bland det bästa jag vet. Vit choklad gillar jag inget vidare, dock. Men det gör inte att jag inte kan säga att jag älskar choklad.

Avslutningsvis citerar jag Write Divas, som definierar chicklit på ett betydligt mer uppfriskande, positivt sätt än svenska wikipedia:

More any other genre chick lit is a personal accounting of all things familiar to the shared experience of womanhood. It is a celebration of our lives, our heartbreaks, and our friendships.  Chick lit reminds us why it is an honor to be a woman, why our friends are the best and most constant thing to ever happen to us, and why we keep getting up each morning to face another day. It’s real. And what’s more, it’s a genre that expresses why our lives should be fearlessly experienced, laughed at, and never taken for granted.

 

När maken jobbar natt dansar fingrarna över tangentbordet

Allra lättast att skriva har jag när jag är ensam hemma. Eller när barnen sover och jag är den enda vakna, vilket i praktiken blir samma sak. Den här veckan jobbar mannen nätter, och jag tänkte därför passa på att få lite (mer) gjort. Det är inte det att han stör mig om jag vill skriva, utan mer att jag själv hellre gör något tillsammans med honom när vi ses – inte minst med tanke på skift-jobbandet, och att det ibland kan gå ett tag innan vi får en kväll ihop.

Nu är jag inne i kapitel sju i karamell två. Trådarna börjar sitta ordentligt. I början tycker jag att det är lite som att sy för hand – är man inte varsam, så kan tråden åka ut igen (eller är det för att jag aldrig har varit så bra på det där med att fästa med en liten knut?). Efter några stygn går det i alla fall att dra åt lite mer utan att allt åker ut.

Ungefär där är jag nu, tror jag. Det känns hyfsat stabilt, samtidigt som det fortfarande är så pass nytt att perifera karaktärer som hittills har varit namn- och ansiktslösa, får namn och ansikten. Det är roligt, även om det tar lite tid. Häromdagen satt jag och googlade engelska efternamn, eftersom huvudkaraktärens ex visade sig vara amerikan. (Jo, nog hade jag kunnat skaka fram ett engelskt efternamn utan googles hjälp, men ibland är det skönt att få förslagen serverade…).

Nu ska min hjältinna på ett Friskis-pass. Inte främst för att träna, dock, utan för att snoka. Den här scenen ser jag fram emot att skriva.

Hoppas att ni har haft en fin dag!

En kopp te, ett skrivpass

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag nästan alltid är hemma om kvällarna. Barnen somnar i regel senast vid åtta-tiden. Tiden finns. Men jag får väga upp det klämkäcka med att erkänna att det inte skrivs varje kväll i det här huset ändå. Det är en fråga om ork.

Men å andra sidan, ett skrivpass behöver ju inte resultera i tusentals, eller ens hundratals, ord. Ett skrivpass håller på precis så länge jag bestämmer att det ska pågå. Och ikväll tänker jag skriva medan jag dricker mitt te. Därefter ska jag sova. (Om jag kommer in i ett bra flow får jag hälla på lite mer vatten, helt enkelt). 🙂

Skriva + småbarn = sant

Då och då tas diskussionen upp: Kan man kombinera småbarnsliv och skrivande? Och i  så fall, hur gör man för att få någonting gjort, någonsin? Mina barn är 7, 4 och 2 år, och jag förstår till fullo att man ställer sig frågan. När sömnen har varit upphackad under sju års tid, och dagarna är fyllda av kladdiga fingrar, vetgiriga och upprepande frågor, toalettassistans, mat-tjat och ”mamma bääääja” är det lätt att inse varför frågan ställs. Hur gör man?

Men jag tänkte att jag skulle vända på myntet och avslöja fördelarna med att kombinera föräldraskap och författande. För de finns faktiskt, och jag tycker att de lyfts fram oproportionerligt lite jämfört med nackdelarna.

  1. Småbarn gör dig effektiv. Allra mest spädbarn, skulle jag säga. Spädbarn ska matas, rapas, bytas på, vaggas och vyssjas. I bästa fall får man ett uppehåll när bebisen sover, innan allt börjar om igen. Och eftersom det inte går att veta hur lång sovstunden blir, lär man sig att blir effektiv.
  2. Småbarn gör dig bättre på att prioritera – av redan nämnda anledning. Vad ska den lilla sovstunden utnyttjas till idag? När barnet vaggas till sömns skapas närmast automatiskt en lista i punktform i huvudet, att ta tag i när (om) du lyckas lägga ner barnet i sängen utan att väcka det. Sedan är det bara att köra så det ryker.
  3. Småbarn är bra för kreativiteten. Var får de allt ifrån? Lustiga frågor, förskoleanekdoter som av allt att döma är kryddade med ett visst mått av egna fantasier, och de mest påhittiga lekar. Att vistas bland sådana fantasifulla människor är bra för den egna kreativiteten!
  4. Småbarn håller dig hemma på kvällarna. Här talar jag (liksom i alla punkter) för mig själv – det finns säkert de som är ute mycket mer, som turas om med en annan förälder att vara hemma respektive åka iväg på saker, eller som har en nanny eller en annan lösning. Men jag är hemma på kvällarna, med väldigt få undantag. Och eftersom jag enligt punkt 2 är en mästare på att prioritera, skjuter jag upp det där Netflix-serieavsnittet till en annan kväll och lägger den tid jag faktiskt har på att skriva.

Om nerverna tillåter kan man låta barnen gå loss med varsin bunke och några ingredienser från skafferiet medan man pysslar med sitt manus. Sedan skickar man ut dem i snön. (Vi har en innergård, från vilken barnen inte kommer ut – som en rastgård för fångar, kan man säga. Mycket behändigt).

Personlighetstesta karaktärerna

Jag gjorde nyligen ett personlighetstest. Sådant brukar vara ganska kul, tycker jag – det blir i bästa fall ett tillfälle ett reflektera över hur man fungerar (och att andra nödvändigtvis inte fungerar på samma sätt, vilket kan vara bra att påminna sig om!).

2018-02-25

Det här blev mitt resultat. Vet inte om jag ska känna mig härligt unik eller knepigt eljest. Hur som helst var det intressant läsning – när man har fått sitt resultat kan man klicka sig vidare för att läsa om hur ens personlighetstyp tenderar att bete sig i en kärleksrelation, som förälder, på arbetsplatsen, med vänner, och så vidare. Gissa vad jag tänkte medan jag läste?

Att jag ska låta mina huvudkaraktärer personlighetstesta sig, förstås! Det är ju ett färdigt verktyg, bara att använda. Inte för att man sedan måste låsa sig vid det som står – allt som står om Advokaten stämmer ju kanske inte klockrent in på mig heller – men jag tror definitivt att det kan ge mycket inspiration och en tydligare riktning. Kanske en annan medvetenhet. Googla ”16 personalities” om ni vill hitta testet!

2018-02-25 (1)

Champagne-ögonblicket är här!

Okej, såhär är det. Förlaget som jag har varit i kontakt med om mitt manus, de som varit positiva och velat läsa igen efter omarbetning – de har varit väldigt positiva. Fram till igår har jag bara haft mailkontakt med förläggaren, men hon har pratat om utgivning (!), om än ganska långt fram i tiden. Eftersom jag inte har haft något kontrakt har allt känts så overkligt och skört, så jag har inte velat gå ut med vad vi (hon) har sagt, eller vilket förlag det gäller osv.

Och tiden har tickat på. Jag skickade in den omarbetade versionen den sista november, och fick visserligen svar i december, men fortfarande inget kontrakt och ingen mer info. Ju fler dagar som har passerat sedan dess, desto mer har jag blivit övertygad om att allt var ett missförstånd/har runnit ut i sanden/var ett skämt från förlagets sida (inte helt realistisk tanke kan tyckas, men väntan kan göra en knäpp).

Så. Igår tog jag mod till mig och ringde förläggaren. Hon svarade direkt, visste med en gång vem jag var och var snabb att be om ursäkt för att det dröjt med återkoppling. På grund av tids-/personalbrist har de ännu inte hunnit läsa, men hon lovade att de inte har glömt mig. Och ordet utgivning nämndes igen.

Jag är generellt dålig på att fira saker, och om sanningen ska fram tänkte jag först att nja, jag ska nog vänta med att skåla i champagne tills jag har ett påskrivet kontrakt ändå. Vem vet hur mycket som hinner skita sig längs vägen… Men sedan tog jag mitt förnuft tillfånga. Det här är inget mindre än ett solklart champagne-ögonblick! (Fast själva genomförandet av firandet får bli imorgon). 🙂

P.S. Detaljerna håller jag ändå på tills jag har ett kontrakt att luta mig mot – då lovar jag att återkomma om vilket förlag och allt sådant. Jag har också fått tummen ur och fixat ett skrivar-insta-konto: enchicklitblirtill heter jag där.

P.P.S. Det känns som att det här inlägget borde innehålla betydligt fler utropstecken och versaler. Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det här är!

Hoppas att det går bra i era skrivarlyor! ❤

Alla hjärtans semla

Det blev ingen semla igår. Ikväll tar vi igen det! Varsin semla och ett avsnitt av western-serien Godless (med Downton Abbey-Mary) på Netflix, och lyckan är gjord. Efter en stressig dag på jobbet (det kostar på att missa två dagar!), är ett bakverk och en timmes god underhållning lika efterlängtat som välförtjänt, om jag får säga det själv.

teaching

Känsliga läsare varnas

Jag sitter här med träningsvärk i magen och dricker cola. Två mycket ovanliga företeelser i min tillvaro. Orsaken?

Magsjuka.

Småkillarna har haft det, och jag trodde ett tag att vi andra hade kommit undan. Ända till i lördags kväll, när sönerna sov, mannen var på jobbet och jag precis hade stoppat dottern i säng efter melodifestivalen. Illamåendet kom krypande, tills det nådde den där nivån när man hellre kräks än låter bli, bara för att bli av med illamåendet för en stund.

Så var det igång. Det kan förstås inte helt uteslutas att det hela var en reaktion på 90 minuter mello med sjuåringen (”oj, ja hon var också nästan nakenfis… nej, jag vet inte varför… hoppsan, han är också nakenfis… det är säkert varmt där…”). Nu är det över, tack och lov, men jag är helt tömd på energi. Min stackars man jobbade natt lördag till söndag, och kom sedan hem och tog hand om alla barnen hela söndagen – istället för att sova. ”Jag förtjänar inte dig”, mumlade jag någonstans från mina unkna lakan.

Nu försöker jag i alla fall tanka energi (till min hjälp har jag alltså coca cola, och även Gorbys piroger), för att kunna jobba imorgon. Jag tänker att jag ska smygstarta produktiviteten lite redan nu, för att liksom värma upp lite. Nästa kapitel ska skrivas!