När maken jobbar natt dansar fingrarna över tangentbordet

Allra lättast att skriva har jag när jag är ensam hemma. Eller när barnen sover och jag är den enda vakna, vilket i praktiken blir samma sak. Den här veckan jobbar mannen nätter, och jag tänkte därför passa på att få lite (mer) gjort. Det är inte det att han stör mig om jag vill skriva, utan mer att jag själv hellre gör något tillsammans med honom när vi ses – inte minst med tanke på skift-jobbandet, och att det ibland kan gå ett tag innan vi får en kväll ihop.

Nu är jag inne i kapitel sju i karamell två. Trådarna börjar sitta ordentligt. I början tycker jag att det är lite som att sy för hand – är man inte varsam, så kan tråden åka ut igen (eller är det för att jag aldrig har varit så bra på det där med att fästa med en liten knut?). Efter några stygn går det i alla fall att dra åt lite mer utan att allt åker ut.

Ungefär där är jag nu, tror jag. Det känns hyfsat stabilt, samtidigt som det fortfarande är så pass nytt att perifera karaktärer som hittills har varit namn- och ansiktslösa, får namn och ansikten. Det är roligt, även om det tar lite tid. Häromdagen satt jag och googlade engelska efternamn, eftersom huvudkaraktärens ex visade sig vara amerikan. (Jo, nog hade jag kunnat skaka fram ett engelskt efternamn utan googles hjälp, men ibland är det skönt att få förslagen serverade…).

Nu ska min hjältinna på ett Friskis-pass. Inte främst för att träna, dock, utan för att snoka. Den här scenen ser jag fram emot att skriva.

Hoppas att ni har haft en fin dag!

En kopp te, ett skrivpass

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag nästan alltid är hemma om kvällarna. Barnen somnar i regel senast vid åtta-tiden. Tiden finns. Men jag får väga upp det klämkäcka med att erkänna att det inte skrivs varje kväll i det här huset ändå. Det är en fråga om ork.

Men å andra sidan, ett skrivpass behöver ju inte resultera i tusentals, eller ens hundratals, ord. Ett skrivpass håller på precis så länge jag bestämmer att det ska pågå. Och ikväll tänker jag skriva medan jag dricker mitt te. Därefter ska jag sova. (Om jag kommer in i ett bra flow får jag hälla på lite mer vatten, helt enkelt). 🙂

Skriva + småbarn = sant

Då och då tas diskussionen upp: Kan man kombinera småbarnsliv och skrivande? Och i  så fall, hur gör man för att få någonting gjort, någonsin? Mina barn är 7, 4 och 2 år, och jag förstår till fullo att man ställer sig frågan. När sömnen har varit upphackad under sju års tid, och dagarna är fyllda av kladdiga fingrar, vetgiriga och upprepande frågor, toalettassistans, mat-tjat och ”mamma bääääja” är det lätt att inse varför frågan ställs. Hur gör man?

Men jag tänkte att jag skulle vända på myntet och avslöja fördelarna med att kombinera föräldraskap och författande. För de finns faktiskt, och jag tycker att de lyfts fram oproportionerligt lite jämfört med nackdelarna.

  1. Småbarn gör dig effektiv. Allra mest spädbarn, skulle jag säga. Spädbarn ska matas, rapas, bytas på, vaggas och vyssjas. I bästa fall får man ett uppehåll när bebisen sover, innan allt börjar om igen. Och eftersom det inte går att veta hur lång sovstunden blir, lär man sig att blir effektiv.
  2. Småbarn gör dig bättre på att prioritera – av redan nämnda anledning. Vad ska den lilla sovstunden utnyttjas till idag? När barnet vaggas till sömns skapas närmast automatiskt en lista i punktform i huvudet, att ta tag i när (om) du lyckas lägga ner barnet i sängen utan att väcka det. Sedan är det bara att köra så det ryker.
  3. Småbarn är bra för kreativiteten. Var får de allt ifrån? Lustiga frågor, förskoleanekdoter som av allt att döma är kryddade med ett visst mått av egna fantasier, och de mest påhittiga lekar. Att vistas bland sådana fantasifulla människor är bra för den egna kreativiteten!
  4. Småbarn håller dig hemma på kvällarna. Här talar jag (liksom i alla punkter) för mig själv – det finns säkert de som är ute mycket mer, som turas om med en annan förälder att vara hemma respektive åka iväg på saker, eller som har en nanny eller en annan lösning. Men jag är hemma på kvällarna, med väldigt få undantag. Och eftersom jag enligt punkt 2 är en mästare på att prioritera, skjuter jag upp det där Netflix-serieavsnittet till en annan kväll och lägger den tid jag faktiskt har på att skriva.

Om nerverna tillåter kan man låta barnen gå loss med varsin bunke och några ingredienser från skafferiet medan man pysslar med sitt manus. Sedan skickar man ut dem i snön. (Vi har en innergård, från vilken barnen inte kommer ut – som en rastgård för fångar, kan man säga. Mycket behändigt).

Personlighetstesta karaktärerna

Jag gjorde nyligen ett personlighetstest. Sådant brukar vara ganska kul, tycker jag – det blir i bästa fall ett tillfälle ett reflektera över hur man fungerar (och att andra nödvändigtvis inte fungerar på samma sätt, vilket kan vara bra att påminna sig om!).

2018-02-25

Det här blev mitt resultat. Vet inte om jag ska känna mig härligt unik eller knepigt eljest. Hur som helst var det intressant läsning – när man har fått sitt resultat kan man klicka sig vidare för att läsa om hur ens personlighetstyp tenderar att bete sig i en kärleksrelation, som förälder, på arbetsplatsen, med vänner, och så vidare. Gissa vad jag tänkte medan jag läste?

Att jag ska låta mina huvudkaraktärer personlighetstesta sig, förstås! Det är ju ett färdigt verktyg, bara att använda. Inte för att man sedan måste låsa sig vid det som står – allt som står om Advokaten stämmer ju kanske inte klockrent in på mig heller – men jag tror definitivt att det kan ge mycket inspiration och en tydligare riktning. Kanske en annan medvetenhet. Googla ”16 personalities” om ni vill hitta testet!

2018-02-25 (1)

Champagne-ögonblicket är här!

Okej, såhär är det. Förlaget som jag har varit i kontakt med om mitt manus, de som varit positiva och velat läsa igen efter omarbetning – de har varit väldigt positiva. Fram till igår har jag bara haft mailkontakt med förläggaren, men hon har pratat om utgivning (!), om än ganska långt fram i tiden. Eftersom jag inte har haft något kontrakt har allt känts så overkligt och skört, så jag har inte velat gå ut med vad vi (hon) har sagt, eller vilket förlag det gäller osv.

Och tiden har tickat på. Jag skickade in den omarbetade versionen den sista november, och fick visserligen svar i december, men fortfarande inget kontrakt och ingen mer info. Ju fler dagar som har passerat sedan dess, desto mer har jag blivit övertygad om att allt var ett missförstånd/har runnit ut i sanden/var ett skämt från förlagets sida (inte helt realistisk tanke kan tyckas, men väntan kan göra en knäpp).

Så. Igår tog jag mod till mig och ringde förläggaren. Hon svarade direkt, visste med en gång vem jag var och var snabb att be om ursäkt för att det dröjt med återkoppling. På grund av tids-/personalbrist har de ännu inte hunnit läsa, men hon lovade att de inte har glömt mig. Och ordet utgivning nämndes igen.

Jag är generellt dålig på att fira saker, och om sanningen ska fram tänkte jag först att nja, jag ska nog vänta med att skåla i champagne tills jag har ett påskrivet kontrakt ändå. Vem vet hur mycket som hinner skita sig längs vägen… Men sedan tog jag mitt förnuft tillfånga. Det här är inget mindre än ett solklart champagne-ögonblick! (Fast själva genomförandet av firandet får bli imorgon). 🙂

P.S. Detaljerna håller jag ändå på tills jag har ett kontrakt att luta mig mot – då lovar jag att återkomma om vilket förlag och allt sådant. Jag har också fått tummen ur och fixat ett skrivar-insta-konto: enchicklitblirtill heter jag där.

P.P.S. Det känns som att det här inlägget borde innehålla betydligt fler utropstecken och versaler. Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det här är!

Hoppas att det går bra i era skrivarlyor! ❤

Alla hjärtans semla

Det blev ingen semla igår. Ikväll tar vi igen det! Varsin semla och ett avsnitt av western-serien Godless (med Downton Abbey-Mary) på Netflix, och lyckan är gjord. Efter en stressig dag på jobbet (det kostar på att missa två dagar!), är ett bakverk och en timmes god underhållning lika efterlängtat som välförtjänt, om jag får säga det själv.

teaching

Känsliga läsare varnas

Jag sitter här med träningsvärk i magen och dricker cola. Två mycket ovanliga företeelser i min tillvaro. Orsaken?

Magsjuka.

Småkillarna har haft det, och jag trodde ett tag att vi andra hade kommit undan. Ända till i lördags kväll, när sönerna sov, mannen var på jobbet och jag precis hade stoppat dottern i säng efter melodifestivalen. Illamåendet kom krypande, tills det nådde den där nivån när man hellre kräks än låter bli, bara för att bli av med illamåendet för en stund.

Så var det igång. Det kan förstås inte helt uteslutas att det hela var en reaktion på 90 minuter mello med sjuåringen (”oj, ja hon var också nästan nakenfis… nej, jag vet inte varför… hoppsan, han är också nakenfis… det är säkert varmt där…”). Nu är det över, tack och lov, men jag är helt tömd på energi. Min stackars man jobbade natt lördag till söndag, och kom sedan hem och tog hand om alla barnen hela söndagen – istället för att sova. ”Jag förtjänar inte dig”, mumlade jag någonstans från mina unkna lakan.

Nu försöker jag i alla fall tanka energi (till min hjälp har jag alltså coca cola, och även Gorbys piroger), för att kunna jobba imorgon. Jag tänker att jag ska smygstarta produktiviteten lite redan nu, för att liksom värma upp lite. Nästa kapitel ska skrivas!

I väntan på vadå

Hm, den är lite eftersatt den här bloggen. För tillfället. Min egen teori är att det beror på att jag är något rådvill av denna väntan. Bollen ligger fortfarande hos förlaget, så jag sitter och skruvar på mig här på bänken under tiden.

Jag skriver en del (nytt), utvecklar idéer, och det nya manuset växer så smått. Jag gillar det verkligen!

Ändå känns det som om min huvudsakliga sysselsättning just nu är att vänta.

Skriver igen!

Åh, nu skriver jag igen. Häromkvällen satte jag mig och fortsatte, äntligen, på manus 2. Jag hade nästan hunnit glömma hur roligt det är att skriva nytt, när allt flyter på. En magsjuka (minstingen, inte jag) kom emellan, men ikväll är jag redo igen.

Jag är fortfarande så pass tidigt i råmanus-fasen att folk byter namn, nationalitet och adress titt som tätt. Dessutom ska många val göras. Jag har ju planerat mycket, men precis allt kan ju inte planeras i förväg… så samtidigt som jag skriver funderar jag på vilken välgörenhetsorganisation en viss person jobbade för, och hur någon fick sitt hyreskontrakt, och var någon ska fira påsk, och… ja. Allt det där som det ska beslutas om.

Hur som helst, det är verkligen kul, och nu ska jag återgå till manuset en stund innan jag somnar. 🙂

En dag kvar av jullovet…

…och jag har precis levt upp till ett av mina nya mål, nämligen det träningsrelaterade. Efter att ha funderat fram och tillbaka på balansen mellan disciplin och stressreducering, landade jag i att helt enkelt ha som målsättning att träna varje vecka. Inget om antal tillfällen, kilometer, träningsform, brända kalorier eller hur svettig jag måste bli. Ikväll blev det i alla fall några kilometer på löpbandet – om jag känner mig själv rätt lär löpningen bli dominerande hur som helst. (Resten av målen återkommer jag till!).

Annars håller vi (maken) på att spackla vardagsrummet, för att bli kvitt sjuttiotals-strukturtapeten. Sedan ska vi måla, tapetsera en fondvägg och införskaffa lite nya möbler, lampor, gardiner etc. Ser mycket fram emot det!

På måndag är det jobb som gäller igen. Imorgon tänkte jag sätta mig med manuset (det nya) och skriva lite. Om jag väntar ännu längre är risken att jag tappar greppet och känslan. Det ska bli spännande att skriva igen, det var ett tag sedan nu! Och snart kommer det ett mer skrivrelaterat inlägg här också, inte bara träning och renovering. 🙂

Hoppas att ni har en skön helg!