Skriva + småbarn = sant

Då och då tas diskussionen upp: Kan man kombinera småbarnsliv och skrivande? Och i  så fall, hur gör man för att få någonting gjort, någonsin? Mina barn är 7, 4 och 2 år, och jag förstår till fullo att man ställer sig frågan. När sömnen har varit upphackad under sju års tid, och dagarna är fyllda av kladdiga fingrar, vetgiriga och upprepande frågor, toalettassistans, mat-tjat och ”mamma bääääja” är det lätt att inse varför frågan ställs. Hur gör man?

Men jag tänkte att jag skulle vända på myntet och avslöja fördelarna med att kombinera föräldraskap och författande. För de finns faktiskt, och jag tycker att de lyfts fram oproportionerligt lite jämfört med nackdelarna.

  1. Småbarn gör dig effektiv. Allra mest spädbarn, skulle jag säga. Spädbarn ska matas, rapas, bytas på, vaggas och vyssjas. I bästa fall får man ett uppehåll när bebisen sover, innan allt börjar om igen. Och eftersom det inte går att veta hur lång sovstunden blir, lär man sig att blir effektiv.
  2. Småbarn gör dig bättre på att prioritera – av redan nämnda anledning. Vad ska den lilla sovstunden utnyttjas till idag? När barnet vaggas till sömns skapas närmast automatiskt en lista i punktform i huvudet, att ta tag i när (om) du lyckas lägga ner barnet i sängen utan att väcka det. Sedan är det bara att köra så det ryker.
  3. Småbarn är bra för kreativiteten. Var får de allt ifrån? Lustiga frågor, förskoleanekdoter som av allt att döma är kryddade med ett visst mått av egna fantasier, och de mest påhittiga lekar. Att vistas bland sådana fantasifulla människor är bra för den egna kreativiteten!
  4. Småbarn håller dig hemma på kvällarna. Här talar jag (liksom i alla punkter) för mig själv – det finns säkert de som är ute mycket mer, som turas om med en annan förälder att vara hemma respektive åka iväg på saker, eller som har en nanny eller en annan lösning. Men jag är hemma på kvällarna, med väldigt få undantag. Och eftersom jag enligt punkt 2 är en mästare på att prioritera, skjuter jag upp det där Netflix-serieavsnittet till en annan kväll och lägger den tid jag faktiskt har på att skriva.

Om nerverna tillåter kan man låta barnen gå loss med varsin bunke och några ingredienser från skafferiet medan man pysslar med sitt manus. Sedan skickar man ut dem i snön. (Vi har en innergård, från vilken barnen inte kommer ut – som en rastgård för fångar, kan man säga. Mycket behändigt).

Annonser

Personlighetstesta karaktärerna

Jag gjorde nyligen ett personlighetstest. Sådant brukar vara ganska kul, tycker jag – det blir i bästa fall ett tillfälle ett reflektera över hur man fungerar (och att andra nödvändigtvis inte fungerar på samma sätt, vilket kan vara bra att påminna sig om!).

2018-02-25

Det här blev mitt resultat. Vet inte om jag ska känna mig härligt unik eller knepigt eljest. Hur som helst var det intressant läsning – när man har fått sitt resultat kan man klicka sig vidare för att läsa om hur ens personlighetstyp tenderar att bete sig i en kärleksrelation, som förälder, på arbetsplatsen, med vänner, och så vidare. Gissa vad jag tänkte medan jag läste?

Att jag ska låta mina huvudkaraktärer personlighetstesta sig, förstås! Det är ju ett färdigt verktyg, bara att använda. Inte för att man sedan måste låsa sig vid det som står – allt som står om Advokaten stämmer ju kanske inte klockrent in på mig heller – men jag tror definitivt att det kan ge mycket inspiration och en tydligare riktning. Kanske en annan medvetenhet. Googla ”16 personalities” om ni vill hitta testet!

2018-02-25 (1)

Champagne-ögonblicket är här!

Okej, såhär är det. Förlaget som jag har varit i kontakt med om mitt manus, de som varit positiva och velat läsa igen efter omarbetning – de har varit väldigt positiva. Fram till igår har jag bara haft mailkontakt med förläggaren, men hon har pratat om utgivning (!), om än ganska långt fram i tiden. Eftersom jag inte har haft något kontrakt har allt känts så overkligt och skört, så jag har inte velat gå ut med vad vi (hon) har sagt, eller vilket förlag det gäller osv.

Och tiden har tickat på. Jag skickade in den omarbetade versionen den sista november, och fick visserligen svar i december, men fortfarande inget kontrakt och ingen mer info. Ju fler dagar som har passerat sedan dess, desto mer har jag blivit övertygad om att allt var ett missförstånd/har runnit ut i sanden/var ett skämt från förlagets sida (inte helt realistisk tanke kan tyckas, men väntan kan göra en knäpp).

Så. Igår tog jag mod till mig och ringde förläggaren. Hon svarade direkt, visste med en gång vem jag var och var snabb att be om ursäkt för att det dröjt med återkoppling. På grund av tids-/personalbrist har de ännu inte hunnit läsa, men hon lovade att de inte har glömt mig. Och ordet utgivning nämndes igen.

Jag är generellt dålig på att fira saker, och om sanningen ska fram tänkte jag först att nja, jag ska nog vänta med att skåla i champagne tills jag har ett påskrivet kontrakt ändå. Vem vet hur mycket som hinner skita sig längs vägen… Men sedan tog jag mitt förnuft tillfånga. Det här är inget mindre än ett solklart champagne-ögonblick! (Fast själva genomförandet av firandet får bli imorgon). 🙂

P.S. Detaljerna håller jag ändå på tills jag har ett kontrakt att luta mig mot – då lovar jag att återkomma om vilket förlag och allt sådant. Jag har också fått tummen ur och fixat ett skrivar-insta-konto: enchicklitblirtill heter jag där.

P.P.S. Det känns som att det här inlägget borde innehålla betydligt fler utropstecken och versaler. Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det här är!

Hoppas att det går bra i era skrivarlyor! ❤

Alla hjärtans semla

Det blev ingen semla igår. Ikväll tar vi igen det! Varsin semla och ett avsnitt av western-serien Godless (med Downton Abbey-Mary) på Netflix, och lyckan är gjord. Efter en stressig dag på jobbet (det kostar på att missa två dagar!), är ett bakverk och en timmes god underhållning lika efterlängtat som välförtjänt, om jag får säga det själv.

teaching

Känsliga läsare varnas

Jag sitter här med träningsvärk i magen och dricker cola. Två mycket ovanliga företeelser i min tillvaro. Orsaken?

Magsjuka.

Småkillarna har haft det, och jag trodde ett tag att vi andra hade kommit undan. Ända till i lördags kväll, när sönerna sov, mannen var på jobbet och jag precis hade stoppat dottern i säng efter melodifestivalen. Illamåendet kom krypande, tills det nådde den där nivån när man hellre kräks än låter bli, bara för att bli av med illamåendet för en stund.

Så var det igång. Det kan förstås inte helt uteslutas att det hela var en reaktion på 90 minuter mello med sjuåringen (”oj, ja hon var också nästan nakenfis… nej, jag vet inte varför… hoppsan, han är också nakenfis… det är säkert varmt där…”). Nu är det över, tack och lov, men jag är helt tömd på energi. Min stackars man jobbade natt lördag till söndag, och kom sedan hem och tog hand om alla barnen hela söndagen – istället för att sova. ”Jag förtjänar inte dig”, mumlade jag någonstans från mina unkna lakan.

Nu försöker jag i alla fall tanka energi (till min hjälp har jag alltså coca cola, och även Gorbys piroger), för att kunna jobba imorgon. Jag tänker att jag ska smygstarta produktiviteten lite redan nu, för att liksom värma upp lite. Nästa kapitel ska skrivas!

I väntan på vadå

Hm, den är lite eftersatt den här bloggen. För tillfället. Min egen teori är att det beror på att jag är något rådvill av denna väntan. Bollen ligger fortfarande hos förlaget, så jag sitter och skruvar på mig här på bänken under tiden.

Jag skriver en del (nytt), utvecklar idéer, och det nya manuset växer så smått. Jag gillar det verkligen!

Ändå känns det som om min huvudsakliga sysselsättning just nu är att vänta.

Skriver igen!

Åh, nu skriver jag igen. Häromkvällen satte jag mig och fortsatte, äntligen, på manus 2. Jag hade nästan hunnit glömma hur roligt det är att skriva nytt, när allt flyter på. En magsjuka (minstingen, inte jag) kom emellan, men ikväll är jag redo igen.

Jag är fortfarande så pass tidigt i råmanus-fasen att folk byter namn, nationalitet och adress titt som tätt. Dessutom ska många val göras. Jag har ju planerat mycket, men precis allt kan ju inte planeras i förväg… så samtidigt som jag skriver funderar jag på vilken välgörenhetsorganisation en viss person jobbade för, och hur någon fick sitt hyreskontrakt, och var någon ska fira påsk, och… ja. Allt det där som det ska beslutas om.

Hur som helst, det är verkligen kul, och nu ska jag återgå till manuset en stund innan jag somnar. 🙂

En dag kvar av jullovet…

…och jag har precis levt upp till ett av mina nya mål, nämligen det träningsrelaterade. Efter att ha funderat fram och tillbaka på balansen mellan disciplin och stressreducering, landade jag i att helt enkelt ha som målsättning att träna varje vecka. Inget om antal tillfällen, kilometer, träningsform, brända kalorier eller hur svettig jag måste bli. Ikväll blev det i alla fall några kilometer på löpbandet – om jag känner mig själv rätt lär löpningen bli dominerande hur som helst. (Resten av målen återkommer jag till!).

Annars håller vi (maken) på att spackla vardagsrummet, för att bli kvitt sjuttiotals-strukturtapeten. Sedan ska vi måla, tapetsera en fondvägg och införskaffa lite nya möbler, lampor, gardiner etc. Ser mycket fram emot det!

På måndag är det jobb som gäller igen. Imorgon tänkte jag sätta mig med manuset (det nya) och skriva lite. Om jag väntar ännu längre är risken att jag tappar greppet och känslan. Det ska bli spännande att skriva igen, det var ett tag sedan nu! Och snart kommer det ett mer skrivrelaterat inlägg här också, inte bara träning och renovering. 🙂

Hoppas att ni har en skön helg!

Hur gick det med 2017-målen?

Årets sista dag, och jag sitter här i min ensamhet med ett glas cider och tittar tillbaka på målen jag satte upp för 2017 för ett år sedan. Vi har inte firat nyår de senaste åren – dels för att barnen ändå sover när det är midnatt, och dels för att mannen jobbar skift och har prioriterat att få vara ledig under jularna istället. Det gör mig inte så mycket. Jag kan vara utan fina middagar och trivs bra i mitt eget sällskap (låter det självupptaget eller bara lite stört..?). 🙂

Men det jag gillar med nyår är tanken med att vända blad. Att se tillbaka på året som gått och blicka framåt. Nyårslöften brukar jag inte avge, däremot tycker jag om att sätta upp några mål utifrån det jag vill lägga tid och energi på. Inför 2017 såg målen ut såhär:

  • Redigera färdigt chicklit-karamell 1, efter vändor hos testläsare och lektör
  • Skicka ettan till förlag
  • Skriva synopsis och karaktärsbeskrivningar (det senare slarvade jag med inför mitt pågående manus) till chicklit-karamell 2
  • Påbörja andra manuset
  • Springa 100 mil under året
  • Springa ett halvmarathon

Och jag kan konstatera att fem av sex mål är uppfyllda. Alla skrivmålen är uppfyllda och i april sprang jag mitt första halvmarathon. Det jag inte kan bocka av är de där hundra milen. Det började bra, och efter ungefär ett halvår såg det görbart ut – men sedan hamnade jag ur fas. Minns inte om det berodde på förkylningar eller att jag helt enkelt inte prioriterade löpningen lika högt, men under hösten har det blivit betydligt färre löpturer. Jag är hur som helst glad för de mil som har blivit av, och tänker att jag ska sätta upp ett nytt löpmål för 2018. Något som känns rimligt, men som ändå får träningen att blir något mer än en god tanke.

2018-målen återkommer jag med i januari. Nu ska jag sätta mig i soffan med min cider och börja skriva ner några av dem. Sedan lutar jag åt att plocka fram lite choklad och Simona Ahrnstedts senaste bok.

Gott nytt år! ❤

Influensa och jul

I början av julveckan golvades fyra femtedelar av familjen av vad jag gissar var influensa. Mellanbarnet, fyraåringen, skuttade runt runt och fick försöka göra av med sin energi innanför husets väggar medan övriga låg utslagna i sängar och soffor.

Att se sina barn febriga, utmattade och utan aptit är ingen höjdare. Ännu jobbigare är det förstås om man är lika sjuk själv. Men! På självaste julafton var alla så pigga att vi kunde åka och träffa min familj. Vi var hos min syster med familj, som lyckligtvis bor bara några minuters bilfärd från oss. Med var också pappa, mamma, min andra syster och min bror med familjer. Så mysigt att ses allihop, det är inte så ofta.

Nu har en mer normal jullovs-stämning infunnit sig. Mannen jobbar igen, medan jag är hemma med barnen och leker med nya julklapparna. Idag lyckades jag också rensa ur lillkillens garderob och fylla på med större storlekar (behändigt med en storebror vars urväxta kläder ligger i förrådet och väntar på att få komma in igen…).

Idag har vi också sett fem (eh, ja…) avsnitt av Den vita stenen som finns på Svt Play. Barnen älskar det, och jag också. Kul att de kan uppskatta något som ändå har så pass många år på nacken!

Skrivandet händer det inte jättemycket med än. Men vilken dag som helst ska jag sätta mig och skriva kapitel fem i manus två.