Hur gick det med 2017-målen?

Årets sista dag, och jag sitter här i min ensamhet med ett glas cider och tittar tillbaka på målen jag satte upp för 2017 för ett år sedan. Vi har inte firat nyår de senaste åren – dels för att barnen ändå sover när det är midnatt, och dels för att mannen jobbar skift och har prioriterat att få vara ledig under jularna istället. Det gör mig inte så mycket. Jag kan vara utan fina middagar och trivs bra i mitt eget sällskap (låter det självupptaget eller bara lite stört..?). 🙂

Men det jag gillar med nyår är tanken med att vända blad. Att se tillbaka på året som gått och blicka framåt. Nyårslöften brukar jag inte avge, däremot tycker jag om att sätta upp några mål utifrån det jag vill lägga tid och energi på. Inför 2017 såg målen ut såhär:

  • Redigera färdigt chicklit-karamell 1, efter vändor hos testläsare och lektör
  • Skicka ettan till förlag
  • Skriva synopsis och karaktärsbeskrivningar (det senare slarvade jag med inför mitt pågående manus) till chicklit-karamell 2
  • Påbörja andra manuset
  • Springa 100 mil under året
  • Springa ett halvmarathon

Och jag kan konstatera att fem av sex mål är uppfyllda. Alla skrivmålen är uppfyllda och i april sprang jag mitt första halvmarathon. Det jag inte kan bocka av är de där hundra milen. Det började bra, och efter ungefär ett halvår såg det görbart ut – men sedan hamnade jag ur fas. Minns inte om det berodde på förkylningar eller att jag helt enkelt inte prioriterade löpningen lika högt, men under hösten har det blivit betydligt färre löpturer. Jag är hur som helst glad för de mil som har blivit av, och tänker att jag ska sätta upp ett nytt löpmål för 2018. Något som känns rimligt, men som ändå får träningen att blir något mer än en god tanke.

2018-målen återkommer jag med i januari. Nu ska jag sätta mig i soffan med min cider och börja skriva ner några av dem. Sedan lutar jag åt att plocka fram lite choklad och Simona Ahrnstedts senaste bok.

Gott nytt år! ❤

Annonser

Influensa och jul

I början av julveckan golvades fyra femtedelar av familjen av vad jag gissar var influensa. Mellanbarnet, fyraåringen, skuttade runt runt och fick försöka göra av med sin energi innanför husets väggar medan övriga låg utslagna i sängar och soffor.

Att se sina barn febriga, utmattade och utan aptit är ingen höjdare. Ännu jobbigare är det förstås om man är lika sjuk själv. Men! På självaste julafton var alla så pigga att vi kunde åka och träffa min familj. Vi var hos min syster med familj, som lyckligtvis bor bara några minuters bilfärd från oss. Med var också pappa, mamma, min andra syster och min bror med familjer. Så mysigt att ses allihop, det är inte så ofta.

Nu har en mer normal jullovs-stämning infunnit sig. Mannen jobbar igen, medan jag är hemma med barnen och leker med nya julklapparna. Idag lyckades jag också rensa ur lillkillens garderob och fylla på med större storlekar (behändigt med en storebror vars urväxta kläder ligger i förrådet och väntar på att få komma in igen…).

Idag har vi också sett fem (eh, ja…) avsnitt av Den vita stenen som finns på Svt Play. Barnen älskar det, och jag också. Kul att de kan uppskatta något som ändå har så pass många år på nacken!

Skrivandet händer det inte jättemycket med än. Men vilken dag som helst ska jag sätta mig och skriva kapitel fem i manus två.

 

Väntan och förväntan

Det här med väntan kan bli segt. Jag gissar att jag delar den uppfattningen med de allra flesta som skriver. Månaders väntan på förlags-svar, till exempel, det kräver sannerligen tålamod. Och då har vi inte ens gått in på uthålligheten och tålamodet som själva tillblivelsen av manuset kräver.

Nu väntar jag igen. För att göra väntan lite mer uthärdlig, rentav härligt spännande, försöker jag blanda upp den med förväntan. Jag jobbar på att våga tänka tänk-om-tankar, att ta ut glädje i förskott och måla upp scenarier av mig själv vid ett signeringsbord vid närmsta Ica Maxi. Ungefär när den bilden sveper förbi för mitt inre öga tenderar dock skräcken att ta över, så där någonstans brukar jag hejda mig.

Annars har jag läst igenom de fyra kapitel jag skrivit av manus 2, och blivit riktigt sugen på att fortsätta. Än så länge har det ändå inte blivit något av det – det är svårt att hitta ro att jobba med det när mina dagar i så stor utsträckning upptas av denna väntan förväntan.

Snart jul! Hoppas hoppas att alla i familjen får vara friska i år. Hoppas också att ni har det fint i skrivstugorna!

Panikredigering: En steg-för-steg-guide

Paniken i det hela berodde bara delvis på den tighta deadlinen (som jag själv alltså var skyldig till). En mer betydande orsak var känslan av att tappa kontrollen… skräcken över att mitt manus kanske kommer att bli bok och läsas av alla som vill. Över hela den process som väntar om jag blir antagen. Missförstå mig inte; jag vill det! Men det är ändå väldigt läskigt.

Tilläggas ska också att det här inte var den första redigeringsrundan. Ni som har följt mig ett tag vet att jag har redigerat manuset under våren, både utifrån testläsar-respons och utifrån lektörs-utlåtande. Texten var alltså tillräckligt genomarbetad för att jag skulle skicka in det till förlag (och, visade det sig ju, för att väcka ett förlags intresse). Eftersom jag inte ombads att skriva om hela manuset till preteritum, byta perspektiv, stryka en viktig karaktär eller något annat omfattande, bestämde jag mig därför för att hålla tidsramen ganska stram. Här är exempel på vad jag utgick från (saxat ur förlagets lektörsutlåtande):

”Jag upplever att du har en bra kurva, oväntade vändningar och bra tempo. Kanske hade jag velat ha det lite snabbare i början, men jag tror inte att snabbare betyder skära bort här, utan snarare att utveckla, spetsa till. Fler möten behövs mellan (—-), läsaren måste på ett tydligare sätt se vad som är på väg att hända, medan bilden av Claras känslomässiga läge blir tydligare.”

”Hur reagerar hon, vad gör hon, hur känner hon, hur visar sig dessa känslor, vilka resultat får de?”

”…saker måste komma igång inom henne tidigare i storyn.”

”Språk – i utvecklingen av manuset så skulle jag fokusera på de många humoristiska scener som finns. Ibland upplever jag att humorn skulle komma fram mer om man kokade ner antalet ord lite och fick fram scenernas essens.”

Efter att ha funderat ett tag på hur jag skulle gå tillväga, gjorde jag så här:

  1. Skrev ut hela manuset på papper. Det underlättar läsningen, tycker jag.
  2. Läste igenom allting och antecknade i marginalerna. Ambitionen var att fokusera på det som lektören påpekat, men här kom anteckningarna i själva verket mest att handla om andra saker, mest småpill.
  3. Läste igenom allt en vända till. Under den här genomläsningen (som jag gjorde på vardagsrumsgolvet med pappersbuntar utspridda runt mig) var det mycket lättare att fokusera på det jag skulle. När jag hade hela storyn färskt i huvudet, kunde jag snabbare se var ändringar skulle kunna göras, var nya kapitel skulle kunna fogas in, var reaktionerna borde framträda mer osv. Det var alltså här det mesta av tankearbetet/planeringen gjordes.
  4. Öppnade dokumentet i datorn med det kluddriga pappersmanuset bredvid mig. Först fokuserade jag på mindre saker. Strök vissa partier, lade till meningar eller kortare stycken, ändrade detaljer, förtydligade och bredde på.
  5. När jag hade gått igenom allt och genomfört alla mindre till halvstora ändringar, skrev jag om inledningskapitlet och epilogen helt.
  6. Skrev till två helt nya kapitel.
  7. Gick tillbaka till vissa kapitel för att se att de fortfarande stämde, efter det nyskrivna (jag hade antecknat vilka ställen jag skulle behöva gå tillbaka till).
  8. Läste igenom, fixade till, rättade till kapitelnummer osv.
  9. Voilà!

Nu väntar mental uppladdning för lucia, årets värsta dag. Vi ska vara på förskolan 6:45 inför luciatåget. Maken börjar jobbet kl. 7, så det faller på min lott att driva igenom det omöjliga att få dit oss andra i tid.

I väntans tider (igen…)

I fredags skickade jag in den omarbetade versionen av manuset till förlaget. En smått surrealistisk känsla! Jag lyckades hålla den deadline som jag själv satt upp. En deadline som visade sig vara i tightaste laget, men som fick mig att sitta med manuset varje kväll. I helgen och igår kväll kändes det nästan konstigt att inte redigera/pilla med kapitelindelningar/korra. Istället har jag

  • firat lillen som blivit stor (två år!)
  • ätit tårta och sett de sista avsnitten av Stranger Things 2 (åh, vilka karaktärer!)
  • börjat springa igen

Nu framåt planerar jag att

  • fortsätta springa
  • låta bli att bita på naglarna i väntan på förlaget
  • kanske kasta ett öga på manus 2 under tiden
  • gå på skrivdejt med mamma, som också skriver (och har testläst mitt manus nästan lika många gånger som jag själv har läst det)
  • dra igång ett öppet instagram-konto  – i nuläget har jag bara ett privat, där jag framförallt lägger ut bilder på barnen

Vi hörs snart igen!

Dagens outfit etc

Ärmarna är uppkavlade – bildligt talat, det vill säga. I själva verket har jag dragit på mig en stickad tröja och är redo för ett par timmars redigering. Ibland är det verkligen svårt att avgöra om det man gör blir till det bättre eller inte. Men jag ska försöka klämma in en genomläsning till innan jag skickar tillbaka till förläggaren. Maken har också erbjudit sig att läsa, så det lär han få göra.

Ska försöka låta bli att använda skrivpasset som en ursäkt för att proppa i mig en massa socker, för övrigt. Jag sätter mig lätt i det där jag-är-ju-värd-det-träsket, som slutar med att man har ätit för mycket, för onyttigt och för… onödigt, helt enkelt. Nej, en knäckemacka med ost får duga ikväll.

Och vips blev bloggen en livsstilsblogg! Jag antar att ni ofta har undrat över min outfit och min kost. Nu vet ni – stickad tröja och knäckemacka med ost. (Jag kanske ska hålla det till en skrivarblogg ändå..?)

Utmaning antagen

Jodå, jag är kvar! Och jag läser era bloggar med intresse, men är periodvis dålig på att kommentera. Det blir några intensiva veckor av redigering nu – november ut, åtminstone. Det är sannerligen en utmaning. Jag ska ge mer utrymme åt… mycket. Samtidigt som man kan behöva komma in något snabbare i berättelsen. Hp:s reaktioner och känslor behöver förstärkas.

Jag har snart läst igenom hela manuset och kommenterat friskt i marginalerna. Det svåraste är att veta hur mycket nytt jag ska trycka in – hela scener, eller bygga ut de som redan finns? Dessutom behöver jag ta mig en rejäl funderare på den första delen av manuset. Nu när jag närmar mig slutet, märker jag själv att den delen är bättre. Jag måste få till samma röst och stil redan från början, och dessutom tänka igenom dispositionen ordentligt för att dra in läsaren på bästa möjliga sätt.

En utmaning, som sagt. Men just utmaningen är en av de saker jag gillar allra bäst med skrivandet. Det ska inte vara för lätt. Precis som en löprunda – målgången är mest tillfredsställande om man har hunnit bli svettig, andfådd och trött och frågat sig själv ”kommer jag att fixa detta?”

Då och då tänker jag så om manuset också. Men min övergripande inställning, den som jag inte tillåter att påverkas av dagsform och humör, är att jag kommer att fixa detta.

Fattas bara.IMG_0964

Jag high-fivar dottern under senaste loppet!

NaNoWriMon som inte blev av

Jag hade ju någon liten tanke om att köra en smyg-NaNoWriMo light med det nya manuset, och sikta på 20000-25000 ord.

Det blir inte av just nu, men mindre jobb blir det inte för det! Clara är tillbaka, och hon har nu min fulla uppmärksamhet. Jag har skrivit ut hela manuset igen, och påbörjat en första genomläsning med lektörens omdöme bredvid och penna i högsta hugg. Främst handlar det om att lägga till, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag slipper stryka en massa darlings, och får istället skriva till en del nytt och bre ut mig ännu mer, det känns spännande. 

Har fortfarande inte riktigt smält att det är någon som ska läsa igen. Det finns en mottagare! Jag får verkligen nypa mig i armen.

Trött och tacksam trettiofyraåring

Kanske beror det på att jag började andas ut och slappna av efter intensivt jobbande – dels mitt eget, och dels makens nattjobb i början av höstlovet, då jag var ensam med barnen under nätterna och större delen av dagarna. Igår, dagen då mannen också skulle få ledigt för veckan, började jag nämligen frysa. Det blev en natt med feber och en dag med huvudvärk, trötthet och ont i kroppen.

Min födelsedag. Kalasplanerna fick ställas in och barnen roade sig istället med att förvandla hela vardagsrummet till en vårdcentral. När jag stapplade upp framåt eftermiddagen, låg alla gosdjuren på en egentillverkad, kvadratmeterstor bår och överallt låg plåster och små, små bitar av sönderklippta sugrör (medicin, givetvis). Det blir onekligen en del att plocka undan efter den typen av lek, men jag älskar att barnen har sådan fantasi och leker så bra ihop.

Hade jag inte varit i det här skicket, hade jag i alla fall hoppat upp och ner och druckit champagne idag – för igår kväll kom en väldigt välkommen present. Respons från förlaget som har haft mitt manus hos lektör. De var fortsatt positiva, och vill gärna läsa igen om jag väljer att jobba vidare med texten utifrån lektörens utlåtande.

(OM, haha). Så nu gör jag en Annika – lämnar pågående råmanus för att jobba vidare med det gamla. Det hela känns hur surrealistiskt och läskigt som helst, men jag är såklart fantastiskt glad också – under den febriga, utmattade ytan. Jag lovar att återkomma med mer konkreta detaljer när jag vet mer!

Lycka till med alla fina manus där ute!

Nu börjar det!

matthew-sleeper-124918 (1)

Photo by Matthew Sleeper on Unsplash

Jag minns att det var samma sak innan jag började skriva på mitt första manus. Jag planerade, funderade och planerade. Gick runt och tänkte, tog mig tid, skrev ner lösa planer som så småningom blev till mer strukturerade planer. Startsträckan var med andra ord ganska lång innan jag kom till den punkten då det var dags att börja skriva råmanus på allvar.

Samma sak nu. Jag har planerat järnet. Förra gången jag hade satt punkt för synopsis och färgfläta och karaktärsbeskrivningar och försökte börja på råmanuset, minns ni kanske hur det gick. Det låste sig. Istället hittade jag en annan väg ut – jag byggde helt enkelt på mitt synopsis. En stor fördel med att befinna sig i det där planeringsstadiet är, som jag ser det, tryggheten och kravlösheten det innebär. Jag kan testa och trixa lite som jag vill. Inga krav på språk, stil eller gestaltning. Risken är bara att jag blir lite för bekväm i det där stadiet. Jag vågar inte släppa taget om mitt trygga synopsis och kasta mig ut i råmanuset och därmed börja klampa runt i den orörda snön. För på planeringsstadiet är manuset orörd snö. Det kan fortfarande bli det bästa jag skrivit. Det kan fortfarande bli perfekt (ha!). Men så fort jag börjar skriva ändras ju det där. Det är ofrånkomligt att skriva ett råmanus utan onödiga upprepningar, bitvis krystad dialog och logiska luckor.

Igår kväll släppte jag i alla fall taget. Med utgångspunkt i mitt utbyggda synopsis började jag skriva på kapitel ett. Det gick inte snabbt. Jag satt mer eller mindre och klämde ur mig vartenda ord. Men vet ni vad? Det var så fantastiskt roligt! För om planeringsstadiet är tryggt, så är råmanus-stadiet spännande. Det är här den strukturerade ordningsvakten får stå åt sidan för inspirationen, kreativiteten och känslorna. Först nu börjar berättelsen på allvar.

Trevlig helg!