Fortkörning eller snigelfart?

Mannen började klockan sju i morse och jag har varit igång nästan lika länge. Mellankillen är som en klocka. På slaget 6:00 (ok, kan diffa på några minuter hit eller dit) hojtar han från sitt och dotterns rum. Mamma! Pappa! Mammapappa! PAPPA! Jag vill inte SOVA LÄNGRE! Det här brukar ge ringar på vattnet i form av att även lillen vaknar, och så är dagen igång. Vid nio lämnade jag de två stora på förskolan, och strax efter halv tio somnade lilleman. Det går aldrig att veta riktigt hur länge han kommer att sova, men igår sov han tre (!) timmar i sträck. Jag har hur som helst laddat upp med kaffe i skrivarkoppen och så får vi se hur långt jag hinner.

Det här med skrivtempot är en källa till ständigt velande hos mig. Borde jag kanske skriva snabbare, bara rusa på, för att snart få en helhet att jobba med? Eller är det bättre att vara så nöjd som möjligt med språk och formuleringar osv, för att allt inte ska behöva ryka vid redigeringen?

Hittills har det blivit någon sorts blandning. Ibland tar jag mig tid att sitta och slipa tills jag är nöjd, ibland skriver jag bara vidare trots att jag tycker att det blir bedrövligt stolpigt, platt eller pladdrigt. Jaja. Nu ska jag harva vidare.