När Gud stänger en dörr kanske man hittar ett fönster/en kattlucka/en spricka i panelen.

Tusen tack för varma, peppande kommentarer! Återigen tänker jag på hur fin den är, den här gemenskapen. Den digitala, ganska sporadiska kontakten som ändå betyder så mycket.

Jag skickade ju iblibraväg manuset till kontakten som förläggaren-som-drog-sig-ur förmedlade. Den kontakten svarade i sin tur att hon skulle läsa och återkomma, vilket hon också gjorde. Efter ca 50 sidor drog hon slutsatsen att hon gillade det (wohooo!), och hon skickade det vidare till en förläggare på förlaget (eftersom hon själv är redaktör), med fina vitsord om mitt manus. Nämnda förläggare hörde idag av sig, och även hon gillade (alltså, jag förstår ju att jag borde rusa iväg och köpa bubbel, men än så länge har jag bara funderat och funderat över det hon skrev…). Hon har inte huggit in några löften i sten (det tackar jag för, sådant skulle jag ändå inte våga tro på vid det här laget), men hon hörde sig för hur jag ställer mig till att de ger ut det som ljudbok.

Jag känner ju när jag skriver det här, att det är helt fantastiskt. Magiskt. Men den håller i sig, den där avvaktande skjuta-upp-firandet-känslan.

Hur som helst. Eftersom jag fick feeling häromveckan och drog igång en ny redigeringsvända på eget bevåg, funderar jag på att jobba färdigt med den och be att få skicka in den nya versionen inom kort, bara för att se vad de tycker.

Men en sak är klar – har man fått in en fot  minsta lilla tå, är det inte läge att dra sig tillbaka.

Annonser

Manus 1, 2, 3 och 4

Om jag ska lägga ner skrivandet, är det kanske nu jag ska ta chansen. Jag kan skylla på att det är jobbigt att bli refuserad, jobbigt att inte veta om det jag skriver kommer att leda till någon bok, jobbigt att försöka spela cool och nonchalant men ändå gå runt och hoppas.

Samtidigt är det ett väldigt dåligt läge att kasta in handduken. Jag har nämligen ett gäng idéer på kö. Manus nummer två är på gång. Till manus tre finns huvudkaraktärer och stora drag till storyn, och till manus fyra finns några känslor och stämningar och ett frö till den huvudsakliga relationen. Alla de här manusen vill jag skriva, för jag gillar dem redan.

Och det är ju trots allt det allt handlar om i grund och botten. Att jag själv gillar att skriva, och gillar det jag skriver. Så skriver gör jag, och hoppas på att hålla ett tillräckligt tempo för att hinna ta tillvara på idéerna.

Trevlig helg! Och TACK för allt stöd efter det förra inlägget – det värmde verkligen! ❤

I förlagsvärlden kan allt hända (och inte bara på det bra sättet)

Idag lunkar jag in i fikarummet och dråsar ner i soffan med en suck.

”Hoppsan, hur är det fatt?” undrar kanske någon annan som redan sitter där och sörplar på sitt kaffe och funderar över hur den där senaste scenen ska skruvas till. Ja, jag tar det väl från början.

För ganska precis ett halvår sedan fick jag via mail ett besked från ett stort förlag. ”Vi vill gärna ge ut ditt manus!”. Jag var överlycklig, överrumplad och ganska rädd (hjälp, ska folk verkligen läsa vad jag har skrivit? Vet förläggaren vad hon ger sig in på? Har det blivit ett missförstånd? Har hon blandat ihop mitt manus med någon annans, klart briljantare text?).

I mina drömmar har det där Ögonblicket inte skett via mail – istället har jag sett framför mig hur en halvt exalterad, halvt sansad förläggare ringer upp och meddelar sitt stora intresse. Kan du möjligen komma hit och träffa oss? Och så låtsas man leta i sin av andra viktiga möten fulltecknade kalender, för att hitta en tid. Väl på plats skjuter förläggaren fram ett kontrakt över bordet, och i nästa stund står man på sin releasefest i färgglad klänning och läser högt ur boken medan publiken håller andan.

Hur som helst. Bifogat i mailet fick jag ett lektörsutlåtande. Dealen var att jag skulle jobba igenom manuset en vända till, med detta utlåtande som utgångspunkt. Därefter skulle vi skriva kontrakt. Angelägen som jag var att få saker i rullning, satte jag en tight deadline och skickade in den omarbetade versionen efter bara en månad.

Sedan väntade jag. Och väntade. Vid några enstaka tillfällen fick jag mail med förklaringar till varför det dröjde. I februari, tror jag att det var, tog jag mod till mig och ringde förläggaren. De hade bara haft mycket att göra, fick jag höra. De ville definitivt ge ut mitt manus, så det handlade inte om att de hade ångrat sig (eller ville spela mig ett spratt, vilket jag i vissa stunder funderade över).

För två månader sedan fick jag veta att manuset hade gått vidare till nästa förlagsmänniska, och förläggaren jag haft kontakt med skulle äntligen börja ta fram kontraktet.

Igår eftermiddag kom nästa mail. Förändringar i utgivningsplanerna gör att förlaget tyvärr inte kan ge ut mitt manus, hur mycket de än tycker om det. Utgivningen av svenska manus i den här genren har satts på paus, och det var ingenting som den här förläggaren kunde styra över. Hon bad så mycket om ursäkt och hoppades att jag skulle hitta ett annat förlag. Till hennes försvar var hon också vänlig och förmedlade en kontakt till en specifik förläggare på ett annat förlag, en förläggare som hon dessutom själv kontaktade angående mitt manus.

Först kändes det som att jag hade snavat på målsnöret – eller snarare som att jag hade gått i mål, bara för att upptäcka att alla hade gått hem och ingen kom och hängde den där medaljen om halsen. I övrigt är jag förvånansvärt lugn. Någonstans hade jag nog hållit tillbaka glädjen och ivern när jag märkte hur det drog ut på tiden.

Så, vad gör jag nu (förutom att kräkas upp den där champagnen?)?

Jag har svarat förläggaren, och jag har redan hivat iväg manuset till förläggaren som hon tipsade mig om. Den förläggaren i sin tur har svarat trevligt att hon kommer att läsa inom två veckor.

Så trots den oerhört snöpliga vändningen i den här historien, gläder jag mig. Jag menar, att en förläggare lägger ett gott ord för ens manus hos en annan förläggare, och på så vis öppnar för ett helt annat utgångsläge än innan – hur lyxigt är inte det? Dessutom gläder jag mig över hur långt det trots allt gick. En förläggare ville verkligen ge ut mitt manus. Jag fick ett gratis lektörsutlåtande att jobba med. Och så antar jag att jag är en erfarenhet rikare, som aspirerande författare i den galna förlagsvärlden.

Med det sagt hoppas jag såklart på att en dag få det där magiska telefonsamtalet. 🙂

Den välbehövliga fikapausen

Hej på er!

Hög tid för ett blogginlägg, känner jag. Instagram använder jag mer frekvent, och jag uppskattar verkligen känslan av sammanhang även där, bland alla skrivande och läsande människor.

Men bloggarna – min och era – är trots allt det där fikarummet, där man kan sitta ner i lugn och ro en stund. Instagram är mer att mötas vid kaffemaskinen, innan det är dags att återvända till skrivbordet med koppen i händerna. Och även om det ibland kan gå längre mellan inläggen, så har jag inga planer på att sluta blogga.

Idag blir det mest en liten uppdatering. Jag skriver på min andra karamell, och är nu uppe i drygt 17000 ord. Målet var 20k i april, men så blev det alltså inte. Och istället för att deppa ihop över det, tänker jag vara glad åt de ord som blev skrivna (även om alla inte håller toppklass, om vi säger så…).

Planen framöver är att få upp lite högre styrfart på manuset – 30000 ord innan maj är slut, kanske? (Så kanske det åtminstone kan bli 25000 i verkligheten…). 🙂 En annan del av planen är att höra från förlaget om det händer något med karamell ett. Tyvärr kan jag ju inte riktigt påverka den biten just nu, så jag får väl helt enkelt hålla tummarna. DET har jag i alla fall blivit bra på vid det här laget.

IMG_6463