Läraryrket är vanligtvis ingen promenad i parken (under terminerna jobbar vi ihop till ferien, något många inte vet när de avundsjukt ojar sig över hur mycket ledigt lärare har), men när de nationella proven drar igång är det läge att spänna fast sig och trycka huvudet bakåt, för då drar det igång som en vildsint åkattraktion. Därmed tunnsått med blogginlägg för tillfället.
Men nu tänkte jag skriva om musik och skrivande. Ibland diskuteras frågan skriva med musik eller utan? I mitt fall är svaret enkelt: jag har aldrig musik på när jag skriver. Inte ens instrumental musik eller avslappnande havsplaskljud. Ibland har jag skrivit på offentliga platser, som caféer, och det har funkat. Mest troligt handlar det om att surret från människorna runt omkring inte intresserat mig tillräckligt för att distrahera mig. Musik brukar däremot få mina tankar att spinna. Och där börjar mitt skrivtips om Musiktidslinjen – att lyssna på musik som inspiration. Vid matlagningen eller under träningspasset eller när som helst (utom vid själva skrivpasset).
Den här, till exempel:
Nästan alla James Morrisons låtar ger mig manusidéer. You give me something ger mig kanske inte en idé till ett helt manus, men jag får en känsla som sätter igång fantasin och lusten att vidareutveckla idén. Och James Morrison får illustrera hela musiktidslinjen, tänkte jag. Jag har nämligen insett att olika låtar inspirerar till olika partier av manuset. Låt säga att sången här ovan är känslan som inleder mina huvudpersoners relation. Trevande, försiktigt, men intresserat. Sedan kommer den här:
Oj! De har blivit kära!
Men manuset kan knappast sluta här. Alla som har läst minsta lilla om dramaturgi vet det. Nej, nu kommer denna:
Ajajaj… visst skär det i hjärtat? Don´t listen to it, it´s only my heart….. Precis som det ska göra, alltså.
Men här kan vi inte heller sluta. (Nej, inte mitt manus åtminstone). Här är rätta känslan för min typ av slut:
Inte ett öga torrt (i det här ansiktet).
På det här sättet hjälper musiken mig jättemycket under skrivprocessen. Inte så att man kommer att kunna skönja vilken låt som döljer sig bakom varje kapitel – så tydligt är det inte. Det handlar mer om inspiration och motivation för de känslorelaterade vändningarna. Sångerna är inte heller huggna i sten. Det är ingen fast tidslinje, jag skriver inte ens ner den. Den ligger där och skvalpar bland alla andra idéer och tankar, på intet sätt vattentät. Exemplet i det här inlägget har t.ex. lite väl långa hopp för att kunna utgöra en synopsis…
Någon mer som har en flytande musiktidslinje i bakhuvudet under skrivprocessen? 🙂
Sara Molin 