Man vet inte vad man kan förrän man har försökt

Det är befriande att se hur barnen vill testa på allt de får nys om. Skridskor, kullerbyttor, siffror, matlagning, städning, och så vidare, och så vidare… Jag tror att vi är många som ibland skulle behöva lära oss av barnens inställning (som Pippi: Hur ska jag veta det när jag aldrig har försökt? eller Lotta på Bråkmakargatan, som visst kan nästan allting!). Själv minns jag med fasa idrottsdagarna när skridskorna skulle med, eller höjdhoppsribban som darrade oroväckande högt upp.

Inte kan det väl ha varit så farligt att testa, även om det inte skulle gå vägen? Folk har väl vurpat på isen och rivit ner ribban förr. Men med åren kommer den där känslan av att inte vilja göra bort sig. Och den där Jantefjanten – inte kan väl jag?! Vad skulle folk säga…? Och man kan intala sig hur mycket som helst att det inte spelar någon roll vad andra säger, men faktum är ändå att vi lever i en tid då vi gör underhållnings-TV av människor som tror sig kunna något, som vill hålla på med något, bara för att kollektivt skratta ut dem när vi hör att deras sång låter falskt. Och det är klart – steget från soffan, där vi sitter och hånskrattar åt andra med en skämskudde för ansiktet, till att faktiskt ge vår egen dröm en chans, riskerar ibland kanske att bli väl stort.

För även om alla inte kan få skivkontrakt (finns det fortfarande något som heter så, i streamingtjänsternas tid?), kan vi väl låta alla sjunga bäst de vill. Eller skriva, hoppa och åka skridskor.