Motorsågsmassaker på måfå?

Är man på jakt efter skrivtips finns det, som ni vet, hur mycket som helst att tillgå. Böcker, kurser, bloggar, artiklar, poddar osv, osv. För det mesta älskar jag det, och kan ofta bli sittande lite för länge och grotta ner mig i dessa råd, snarare än att praktisera dem själv.

Men mitt bland alla dessa råd, tips och trix gäller det ju också att hitta sin egen väg. Smaken är bekant som baken, och det finns sällan ett självklart svar på hur mycket dialog som är rimligt att ha, hur ingående miljöbeskrivningar som behövs för att skapa stämning eller huruvida karaktärernas uppväxt ska få mycket, lite eller ingen plats i berättelsen.

Det mesta jag har läst om redigering handlar om (eller så är det bara det som har fastnat mest?) hur omfattande det brukar/bör vara. Om hur man sitter där med ett råmanus som stinker skit och inte går att ta i med tång, om hur man tar fram motorsågen och går loss för att skövla ner så mycket värdelös text man bara kan för att eventuellt, kanske, förhoppningsvis hitta ett litet, litet korn av guld där inne någonstans. Sedan kan man utgå från det och jobba vidare. (Om man inte har deppat ihop än).

Inte för att det är fel att bli medveten om att det finns mycket att göra även när råmanuset är färdigt. Men jag märker att jag ibland får en märklig ingång när jag sitter där och ska redigera – jag ska vara redo att ifrågasätta allt, döda alla älsklingar, stryka och gå på. Problemet är bara att det finns mycket jag faktiskt gillar i det här manuset. Jag är inte beredd att gå loss med motorsågen lite på måfå, att stryka bara för sakens skull, för att det liksom förväntas vara skräp. När jag däremot har fått lektörsutlåtandet så småningom, när någon har satt fingret på VAD som behöver förändras, då hoppas jag att jag känner mig beredd att skövla. Men jag är inte riktigt där än. Än så länge gnetar jag bara på med min lista – har kommit ungefär halvvägs nu.